Kvinnors rättigheter motarbetas av fega journalister, okunniga politiker och naiva vänsterfeminister

Helene Bergman. Photo: Photo by Wilmarsgård
  • Tisdag 28 Aug 2018 2018-08-28
E-post 1645

I slutorden till Uppdrag Gransknings program Dömda för Våldtäkt, säger Mustafa Panshiri, f d polis och från Afghanistan, en nyckelmening som går som en röd tråd tillbaka till Gudruns Schymans beryktade Talibantal som hon höll några veckor innan Fadime Sahindal sköts till döds av sin far 2002.

Där sa hon att det är samma manliga strukturer som gäller i Afghanistan som i Sverige.

Mustafa Panshiri säger i Uppdrag Granskning:

”Om man tycker att det är samma patriarkala strukturer i Sverige som i Afghanistan – att det är samma syn på kvinnor, på jämställdhet, på feminism i Sverige som det är i Afghanistan. – fine- då är det enbart socioekonomiska orsaker vi ska fokusera på. Men om man tycker – neej- det finns vissa skillnader då måste vi prata om det på ett ärligt sätt”. 

Schymans Talibantal murade fast kulturrelativismens ideologi i media, i forskarvärlden och i det offentliga Sverige. I sin bok “Den banala Godheten” skriver Ann Heberlein:

”Kulturrelativisterna hävdar att det inte finns några möjligheter att objektivt bedöma om en kulturs moralkod är bättre än en annan kulturs moralkod.” 

2005 startade Schyman sitt eget feministiska parti FI. Det året 2005 var också sista gången som BRÅ, Brottsförebyggande rådet gjorde en undersökning där våldtäktsmäns etniska ursprung redovisades. 

F! är ytligt sett inget stort parti, men deras tillskyndare och meningsfränder finns på viktiga poster i det svenska samhället, i regeringen, i media och i det övriga offentliga Sverige. Dessutom förekommer F! – representanter oproportionerligt  ofta i public service. Så snart det handlar om feminism kallas de in av journalisterna som har givit F! problemformuleringen på feminism.  Medias agerande är förödande för kvinnorna i Sverige. 

F! är dessutom  snabba med att på olika sätt tysta oliktänkande. Det skrev jag redan om i min debattartikel “Dra det rosa täcket av Schyman och Fi” på SVT Opinion innan valet 2014.    

Resultatet ser vi idag och priset får de gruppvåldtagna svenska flickorna och kvinnorna som lever i hederskultur betala.

Vi har en s -och mp- regering som kallar sig feministisk och vi har ett särskilt feministiskt parti, FI. Båda dessa är djupt kvinnofientliga, eftersom de inte står upp för alla de kvinnor som lever i Sverige. Inte står upp för alla kvinnors rätt till sina egna liv och sina kroppar. I deras värld är de utrikesfödda männen mer offer än våldtagna och hedersförtryckta kvinnor.

Jag har länge undrat varför såväl regering som Fi kallar sig feministiska. För att det ger massmediala fördelar – kanske?

I stället förs nu en debatt, mer livlig den senaste veckan efter UG programmen, om förövarna, kultur och rasism och huruvida det ska forskas om våldtäkt och kultur.

” Aktivistiska vänsterfeminister har som politiker, myndighetspersoner, akademiker och opinionsbildare än så länge lyckats förhindra att aktuell adekvat forskning genomförs, att relevant information sprids, att saklig debatt och välbehövliga diskussioner kan föras om ett växande samhällsproblem. Men även kunskap måste behandlas fördomsfritt.” Skriver Ann- Charlotte Altstadt i SVD.

Jag har lekt med tanken att om vänsterfeministerna med Schyman i spetsen hade använt sitt politiska kapital till att försvara kvinnorna – alla kvinnor i Sverige, med samma krav som de nu försvarar de män i de kulturer som kommit till Sverige hur hade det då sett ut? 

För det fanns en tid då den tidens feminister gick kvinna ur huse och försvarade våldtäktsoffren och krävde åtgärder. Det var så Sverige blev ett gott land för kvinnor att leva i. Men på 2 000 – talet förändrades feminismen och blev radikalfeminism som hellre ropar ” Stoppa rasismen” än ”Stoppa våldtäkterna” 

Milt sagt kan sägas att dagens vänsterfeminism har gått helt vilse i sin samhällsanalys. Det blir ännu mer uppenbart när Mustafa Panshiri på twitter skriver:

”Efter Uppdrag Granskning har många landsmän till mig hört av sig och stöttat mig. Samtidigt hör en del svenskar av sig och undrar varför jag svartmålar afghaner.” 

Jag har under nära 50 år på olika sätt kämpat för kvinnlig frigörelse i det här landet. Att nu få bevittna hur kvinnors frihet beskärs med hjälp av fega journalister, okunniga politiker och naiva vänsterfeminister är en grym besvikelse. 

Men trots allt finns det hopp tack vare alla de som modigt står upp för kvinnors rätt till sin frihet. Kampen måste gå vidare. 

 

Helene Bergman 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se