Måste man älska mångkulturen? En argumentation för assimilering

  • Onsdag 1 aug 2018 2018-08-01
E-post 3710

Enligt Multiculturalism Policy Index (MPI) är Sverige Europas mest mångkulturella land. Det är en titel som vi förvärvat på mycket kort tid. Sverige har nämligen, trots att motsatsen ibland påstås, aldrig varit ett mångkulturellt land – förrän nu. Tvärtom. Sverige har, historiskt, varit ett ovanligt homogent land med liten invandring. Naturligtvis har människor historiskt invandrat till Sverige, men det handlar om ganska blygsamma siffror och människor från närliggande länder och snarlika kulturer – valloner, tyskar och finnar. Sverige har, tills alldeles nyligen, varit en monokultur, präglat av luthersk kristendom och socialdemokrati.

Kanske är det en förklaring till varför integrationen av nyanlända till Sverige fungerat så illa under 2000-talet? Under 2000-talet har människor från utomeuropeiska länder sökt sig hit – och antalet som invandrat har också blivit betydligt fler. På lite drygt ett decennium nästan fördubblades invandrarnas andel av befolkningen, från nio procent 1990 till sjutton procent 2015. Den stora invandringen av människor från länder vars kulturer skiljer sig markant från den svenska innebär nya problem som vi inte är vana vid att hantera, värderingskonflikter och kulturkrockar. Eftersom vi varit en monokultur i århundraden vet vi helt enkelt inte hur man möter, och bemöter, värderingar som skiljer sig från våra.

Problemet är inte att vi anstränger oss för lite. Jag skulle vilja påstå att problemet är det motsatta. Vi slår knut på oss själva i vår iver att vara tillmötesgående och därmed (tror vi) ”främja integrationen”. För tillmötesgående är vi, bäst i klassen: Sverige är bäst i världen på integration – i alla fall enligt EU-finansierade Mipex, Migrant Integration Policy Index.  I Sverige blir nyanlända inte diskriminerade. Ingen blir utestängd eller förnekad sina rättigheter till vård, utbildning, stöd från socialtjänst och andra institutioner med hänvisning till sitt ursprung.

Invandrare har, som Mipex sammanfattar det, samma demokratiska, ekonomiska och sociala rättigheter som infödda svenskar. Invandrare är inte utanför, utan innanför. Det i debatten ofta förekommande ”utanförskapet” lyser med sin frånvaro i Mipex uttömmande analys av Sveriges integrerande åtgärder. Inte heller nämns några rasistiska strukturer – tvärtom betonas att svensk arbetsmarknad inte diskriminerar invandrare. Sverige är således bäst i världen på att erbjuda nyanlända möjligheter till utbildning och arbetsmarknad. Trots detta fungerar integrationen så dåligt. Man skulle kunna säga att Sverige är bättre på integration än de som ska integreras.

Integration innebär, i korthet, att invandrare, liksom deras barn, blir en del av det nya landet. Det förstås i allmänhet som ett samarbete mellan de som ska integreras och samhället de ska integreras i. Integration är alltså en ömsesidig process. En avgörande fråga är om man betraktar integration ur ett individuellt eller ett kollektivt perspektiv. Om man anser att det är individen som ska integreras innebär processen att den invandrade blir en del av det nya samhället utan hänsyn till kulturella skillnader eller grupptillhörighet. Tänker man sig i stället att det är ett kollektiv, det vill säga etniska grupper, som ska integreras leder det ofta till att gruppen behåller sitt eget språk, sin egen kultur och sin egen religion. De lever alltså som öar av minoritetskultur i majoritetssamhället, och individerna blir aldrig fullt ut identifierade med det nya landet: de blir inte ”svenskar”. De fortsätter att vara ”somalier”, eller kanske ”somalisvenskar”.

Sverige har, egentligen utan någon som helst diskussion, bestämt sig för den senare förståelsen av integration. Hemspråksundervisning, ekonomiskt stöd till kulturföreningar och religiösa grupper, olika typer av åtgärder för att underlätta religiöst utövande som specialkost och bönerum i skolor och på sjukhus, statligt subventionerade religiöst motiverade omskärelser av småpojkar i den offentliga vården, acceptansen för olika typer av separatistiska lösningar, exempelvis skilda badtider för män och kvinnor, religiösa skolor och en i grunden kulturrelativistisk hållning möjliggör för invandrare att fortsätta att leva som hemma, fast i Sverige.

Mycket riktigt står det också, sedan 2010, inskrivet i regeringsformen som är en av våra fyra grundlagar, att olika minoriteter ska ges möjlighet att utöva sin kultur: ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.” Denna passus tolkas ofta som en intäkt för att Sverige definieras som ett mångkulturellt samhälle. Det är inte, menar jag, en helt rimlig tolkning. Att Sverige är ett land som vill ge religiösa och kulturella minoriteter möjlighet att utöva sin kultur innebär inte att dessa gruppers kulturer och religioner trumfar det svenska samhällets krav.

Sverige är inte det enda landet i Europa som förordat mångkultur. Flera andra länder i Europa har i decennier betraktat mångkultur som både önskvärd och nödvändig. Kenan Malik skriver i artikeln ”The Failure of Multiculturalism” att mångkultur betraktats som både medel och mål. Begreppet mångkultur används på två sätt, dels som en beskrivning av ett samhälle med etnisk, etisk och religiös mångfald, dels som en normativ teori, en ideologi. Oavsett hur man förhållit sig till mångkultur – välkomnande, som exempelvis Belgien eller skeptiskt, som i Frankrike – så har resultatet blivit detsamma, menar Malik. Samtliga länder i Västeuropa plågas i olika hög grad av liknande problem i den misslyckade integrationens spår: fragmenterade samhällen, alienerade minoriteter och en förbittrad ursprungsbefolkning, skriver Malik.

Trots mångkulturens många problem betraktas begreppet i Sverige som ett positivt laddat begrepp – ett sådant som skrivs in i värdegrunder och policydokument. Kommuner, skolor, arbetsplatser, företag och organisationer påstår sig inte sällan vilja främja just ”mångkultur”. Mångkultur har upphöjts till ett ideal, oklart varför – det oreserverade stödet för mångkultur motiveras nämligen aldrig i några av dessa värdegrunder eller policydokument. Sociologen Göran Adamson menar i sin analys av svenska mångfaldspolitik att den svenska offentligheten domineras av mångkulturideologi, media, politik och utbildningsväsendet. ”Alla som är emot mångkultur ses, i bästa fall, som högerpopulister”, skriver Adamson i artikeln ”Svensk mångfaldspolitik – et studie i opportunisme”.

Frågan är om Sverige verkligen är ett mångkulturellt land? Kanske är en rimligare beteckning att Sverige allt mer tenderar till att bli ett ”bikulturellt” land, i form av ett land med en sekulariserad, svensk majoritetskultur och en muslimskt präglad minoritetskultur, som gör sin närvaro påmind i allt högre grad? Oavsett vad vi väljer att kalla det har den förda integrationspolitiken fått oönskade och destruktiva konsekvenser. Trots att Sverige, enligt Mipex, är världsledande på integration växer det så kallade utanförskapet – de parallella samhällena, med värderingar och praktiker som skarpt skiljer sig från majoritetskulturen, frodas.

Den svenska utvecklingen mot parallella samhällen följer, som nämnts ovan, samma mönster som i andra europeiska länder som försökt sig på mångkultur. I synen på manligt och kvinnligt, i attityder kring sexualitet, äktenskap, barnuppfostran och våld mot kvinnor syns värderingsskillnader mellan olika kulturer tydligast. I boken Is Multiculturalism Bad for Women? resonerar den feministiska filosofen Susan Moller Okin kring just detta. Hennes tes är att minoriteter alltför ofta ges speciella rättigheter på kvinnors, och i vissa fall, barns, bekostnad. Jag delar hennes uppfattning, och menar att den faktiska förekomsten av polygama äktenskap i Sverige och den märkliga hanteringen av minderåriga flickor som visat sig vara gifta när de kommer som flyktingar hit är symtom på detta.

I FN:s Flyktingkonvention, artikel 2, stipuleras flyktingens ansvar att anpassa sig till sitt nya hemland: ”Every refugee has duties to the country in which he finds himself, which require in particular that he conform to its laws and regulations as well as to the measures taken for the maintenance of public order”. Flyktingen måste alltså anpassa sig till och följa de lagar och regler som är giltiga i hans nya hemland. I Flyktingkonventionens artikel 34 beskrivs det mottagande landets ansvar: ”The Contracting States shall, as far as possible facilitate the assimilation and naturalization of refugees.” Ja – du läste rätt: FN använder ordet ”assimilition”(i den svenska översättningen ”införlivande med samhället”). Vad betyder då ordet ”assimilering”? Är inte det ett rasistiskt och främlingsfientligt signalord? Knappast. Den klassiska definitionen av assimilering innebär helt enkelt att invandraren anammar och anpassar sig till det nya landets lagar, värderingar och normer.

Jag hävdar assimilering framför mångkultur. Jag tror nämligen inte, som rasisterna, att människor kan indelas i olika raser med därtill vidhängande, essentiella karaktärsdrag och moralisk vandel. Jag tror på varje människas frihet och förmåga till förändring – och jag menar med bestämdhet att svenska värderingar angående jämlikhet och rättvisa mellan könen, folkhemmets betoning av strävsamhet och arbetsamhet, uppdelning mellan stat och religion, är bättre än kulturer som förtrycker kvinnor och barn, värderingar som innebär att man åker snålskjuts på andras arbete snarare än bidrar själv och att låta sitt liv styras av uråldriga religiösa urkunder och konservativa uttolkare. Den som väljer att ta sin tillflykt till Sverige har inte bara rättigheter, utan också en lång rad skyldigheter.

 

Ann Heberlein

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se