Slow Culture: Che Guevara – Rolexrevolutionären

  • Söndag 12 aug 2018 2018-08-12
E-post 1083

Valrörelsen är igång och återigen ser man anhängare till vänstergrupperingarna på ytterkanten – som Vänsterpartiets ungdomsförbund Ung vänster – damma av sina ikoner och föra dem i strid. Återigen ser man alltså Ernesto ”Che” Guevaras konterfej visas upp som ett emblem för den revolutionära hängivenheten och det osjälviska – och emellanåt våldsamma – agerandet till förmån för denna världs betryckta.

Dock börjar det bli glest bland de förebilder som vänstern faktiskt kan luta sig mot utan att undergräva sin trovärdighet fullständigt. Deras senaste exempel på en socialistisk utopi på väg att realiseras, Venezuela, håller just nu på att kollapsa framför våra ögon i en orgie av fattigdom, kriminalitet, korruption och politiskt våld.

Anledningen är, som så ofta tidigare i historien, den politiska ledningens försök att införa socialism. Venezuela, som så sent som 2013 hyllades som ett hopp och föredöme för mänskligheten av Göran Greider i Dalademokraten, har blivit ett sänke som vänstern inte vill tala allt för högt om numera. Venezuelas caudillo Nicolas Maduro gör sig med andra ord mycket dåligt på en t-shirt.

Annat då med ”Che” Guevara. En person vars biografi inte är alltför känd, som dog (relativt) ung, och som framför allt blivit känd genom Alberto Kordas fotografi från 1960. Denna bild som avporträtterar den kristusliknande revolutionären med stjärnprydd basker, yvigt skägg och blicken i fjärran, har blivit lika känd över världen som någonsin Adidasföretagens tre ränder eller hamburgerkedjans McDonalds gyllene bågar. Men som alla emblem har den blivit en ren form: alla känner igen ”Che” Guevara, men väldigt få vet vem han egentligen var.

Vad gäller Kordas bild kan den verkligen karaktäriseras som en fotografisk lyckträff: en fotograf som i precis rätt ögonblick lyckas trycka av slutaren till sin Leica M2 för att fånga den drygt trettioårige rebellen när han tycks uttrycka revolutionär oförsonlighet, rättmätig vrede och stor smärta. I själva verket handlar ansiktsuttrycket om uppgivenhet. Den 4 mars 1960 hade ett franskt fartyg lastat med vapen till den kubanska regimen oförklarligt exploderat och gått till botten i Havannas hamnbassäng. Kubas diktator, Fidel Castro, hade därför utlyst påföljande dag till en nationell sorgedag. Regimen anklagade givetvis CIA för att ligga bakom händelsen, men orsaken kan förmodligen hänföras till de kubanska hamnarbetarnas slarv vid hanteringen av sprängämnena.

På plats för att fira denna högtid fanns inga mindre än Frankrikes absolut hetaste intellektuella par för tillfället, nämligen den existentialistiske filosofen Jean-Paul Sartre, liksom hans hustru, feministikonen Simone de Beauvoir. Bilden är tagen just efter att ”Che” Guevara återvänt till dignitärstribunen efter en kortare frånvaro. Castro har avslutat ett anförande och Simone de Beauvoir är just i färd med att högljutt och långrandigt kommentera talet och den timade händelsen med fartyget. ”Che” får då något glasartat i blicken och börjar himla med ögonen – och då tas fotografiet. Resten är såväl politisk historia, som propagandahistoria.

Men vem var då denne man? I en helt ovetenskaplig enkät frågade jag helt enkelt ett antal människor igår och idag vem bilden föreställde (jag visade upp Kordas retuscherade bild på min telefon). Alla svar jag fick överensstämde med varandra, men var knappast särskilt djuplodande. Alla visste att bilden föreställde ”Che” Guevara. Men vad är han känd för då? ”Han åkte motorcykel”, ”han blev mördad”, ”han kämpade för revolutionen”, ”han var kommunist”, var några av svaren.

Otvivelaktigt har ”Che” Guevara fått något av popstjärnestatus – annars hade inte vänstergrupperna lyft fram honom lagom till årets val – men vad för sorts stjärna var han? Var han en Elvis Presley, som hans tillskyndare vill framställa honom som? För den som vill se ett exempel på detta synsätt rekommenderar jag den hagiografi som står att läsa om hans person på engelska Wikipedia. Där presenteras ett universalgeni utan fel och brister. Eller var han något slags Gary Glitter? – En bild som gärna förmedlas i exilkubanska kretsar i Miami. Här framtonar bilden av en sadistisk horkarl och massmördare som föraktar alla människor med mörkare hudfärg än han själv och som personligen avrättar människor om han får reda på att de är homosexuella. Själv har jag allt mer kommit att se honom som kommunismens motsvarighet till Ringo Starr – en excentriker som blir världsberömd via andra människors genialitet och vars egna insatser präglas av misslyckanden och medelmåttighet. Hade han inte sett bra ut och dött (relativt) ung, hade han omöjligen kommit att spela den roll han gjort efter sin bortgång.

De flesta överdrifter om hans person rymmer dock en kärna av sanning. Var han horkarl? Knappast. Han var uppvuxen i bohemisk läkarfamilj tillhörande den argentinska överklassen. Som så många av sina ståndsbröder utnyttjade han sexuellt familjens och sina bekantas ”mucamas”, det vill säga de fattiga unga flickor som tjänstgjorde i den argentinska överklassens hem för att göra smärre hushållssysslor. Denna typ av aktivitet tycks ha ägt rum helt oreflekterat från den unge Ernestos sida, och förefallit som något lika naturligt som forna tiders ”droit de seigneur”. Det finns dock inga belägg för att han i mer vuxen ålder skulle ha utnyttjat prostituerade. Han ansågs dock ha sett bra ut, trots sin diminutiva längd, och hans attraktionskraft på det motsatta könet finns belagd från flera håll.

Var han sadist? Det verkar inte så. Han har enligt egen utsago mördat en lång rad människor, men tycks inte ha njutit speciellt av det. Han avrättade sina fiender snabbt och skoningslöst med ett pistolskott i huvudet, men ägnade sig aldrig åt misshandel eller utdragen tortyr av någon. Som chef för Comisión Depuradora på fängelset La Cabaña, dit politiska motståndare fördes, översåg han avrättningarna av hundratals människor, fram till 1959. Han deltog personligen i avrättningar som chef för exekutionsplutonerna och var då den officer som gick fram till offret för att vid behov sätta en kula i huvudet på honom. Felix Rodriguez, CIA-agenten som förhörde ”Che” Guevara efter att han gripits i Bogota 1967, hävdade att han indirekt medgav ansvar för cirka 2.000 avrättningar. Som så många politiska fanatiker tycks ”Che” Guevara haft en mycket instrumentell syn på sina medmänniskor. Om de var hans fiender kunde han utan att blinka likvidera dem och gå hem och ta sig en öl utan att störas av några större samvetsbetänkligheter. Som revolutionens ”klassfiender” hade de lika lite människovärde som någonsin en jude inför Heinrich Himmler.

Den rasism som Guevara emellanåt anklagas för härrör också från hans ungdom. I sin Diarios de motocicleta, beskriver han svarta människor på ett sätt som definitivt hade renderat honom trettio dagars avstängning på sociala medier. Men detta skrevs när han var i 25-årsåldern och kanske kan skyllas på ungdomlig fördomsfullhet. Under sina senare år visade han inga tecken på något sådant – tvärt om. Antirasismens självaste överstepräst, Franz Fanon, beskrev honom i liknande ordalag som Jean-Paul Sartre, det vill säga som ”en fullkomlig människa”. Det finns heller inga belägg för att ”Che” Guevara personligen mördade homosexuella kubaner. Vad som skedde var istället att han inrättade ett kombinerat koncentrations- och arbetsläger, det så kallade Guanahacabibes på Kubas västkust. Dit fördes, med ”Che” Guevaras egna ord ”tveksamma fall som man inte riktigt vet om de skall hamna i fängelse… personer som gjort sig skyldiga till brott mot den revolutionära moralen… det handlar om att låta dem arbeta hårt.” Från och med 1965 blev denna plats ett systematiskt uppsamlingsläger för homosexuella, politiska dissidenter, kristna, voodooutövande afro-kubanska präster och så småningom även hivsmittade.

Hans medelmåttighet, då? – Hur var det med den? Jo, den grundar sig i att han misslyckades med det mesta han föresatt sig att göra. Revolutionen på Kuba var en otvivelaktig framgång, men på sätt och vis var denna revolution ett slags unikum i historiskt perspektiv. Den kubanske diktatorn Fulgencio Batistas regim var under slutet av 50-talet utomordentligt svag. Regimen hade haft amerikanskt stöd, men alltmer kommit i onåd. Den 14 mars 1958 införde det amerikanska utrikesdepartementet ett vapenembargo och från detta ögonblick var Batistas regim dömd, då bara Castrosidan kunde få tillgång till nya vapen och ny ammunition. Alla andra försök att upprepa den kubanska revolutionen på andra platser kom att misslyckas – på olika håll i Central- och Sydamerika, i den västindiska övärlden, liksom det mer eller mindre farsartade försöket från ”Che” Guevaras sida att leda en revolution i det forna Belgiska Kongo, 1965.

Ett likadant fiasko var ”Che” Guevaras inhopp som Kubas riksbankschef, från 1959, och industriminister, från 1961. Hans insikter i ekonomiska fundamenta var tyvärr så gott som uteslutande hämtade från Das Kapital. Landreformerna med tillhörande krav på planekonomiskt jordbruk, nationaliseringen av näringslivet, samt det misslyckade försöket att förvandla ett jordbruksland till industrination ledde till ekonomisk kollaps. Från att ha varit Latinamerikas fjärde rikaste land under Batista klappade ekonomin ihop fullständigt. Matransoneringar fick införas (och gäller än idag), och Kuba tvingades att sälja sig som vasallstat till Sovjetunionen, som från och med 1962 kom att ta över den kubanska ekonomin. Sovjetunionen kom att fram till och med sitt fall köpa upp Kubas samlade sockerproduktion i utbyte mot olja, som öriket kunde använda själv eller försöka sälja på den internationella spotmarknaden, liksom leveranser av militär materiel och tjänster i termer av uppbyggandet av en kubansk hemlig polis. ”Che” Guevara må ha kallat sig antikolonialist, men hans haveri på det ekonomiska fältet förvandlade Kuba till en sovjetisk de facto-koloni på ett sätt som detta land inte hade varit sedan frigörelsen från Spanien 1905. Priset för detta betalar Kubas folk än idag. Med ”Che” Guevaras teorier som ekonomiskt rättesnöre skulle man inte ens kunna få en glasskiosk att gå med vinst på stranden en solig sommardag.

Även ”Che” Guevaras död kan ses i ljuset av denna medelmåttighet. Efter misslyckandet i Kongo bestämde han sig för att göra revolution i Bolivia. Förklädd till den tunnhårige och överviktige affärsmannen Adolfo Gonzáles tog han sig in i landet i november 1966. Allt gick galet från början. Regimens reformer var populära hos den fattiga delen av befolkningen så det bolivianska kommunistpartiet hade bestämt sig för att ligga lågt. En revolutionär frifräsare som kunde skapa kaos uppe i Anderna ville man inte veta av.

Regimen fick nys om Guevaras närvaro och hans grupp på ett tjugotal man, så en människojakt under ledning av den bolivianska armén och CIA sattes igång. Den 8 oktober 1967 var han och hans närmaste män inringade i en dalgång i byn La Higuera. Vid ett utbrytningsförsök träffades ”Che” Guevara av en kula i benet och togs i förvar i byskolan där han utsattes för ett improviserat förhör av CIA-agenten Rodriguez. Efter en dags överläggningar bestämde sig den bolivianska generalstaben för att låta döda Guevara – och lotten som exekutor föll på den unge underofficeren Mario Terán. Efter att ha styrkt sig med en försvarlig slurk whisky gick han in i skolsalen och sköt den skadade revolutionären med sex skott i armar, mage och bröst.

Strax efteråt fördes kroppen till staden Vallegrande där militären lät förevisa den för press och civila myndigheter. Och från denna stund föds legenden om ”Che” Guevara. Och Rolexen då? Jo, precis som Fidel Castro hade ”Che” Guevara en klocksamling bestående av olika exemplar av det schweiziska prestigemärket. Vid sin död bar han en Rolex GMT-Master 1675 som han fått i gåva av den kubanske diktatorn, strax innan avfärden till Bolivia. Denna klocka lade Rodriguez beslag på. Han kom att göra en framgångsrik karriär inom CIA och var aktiv såväl under Vietnamkriget, liksom under det som brukar kallas Iran-Contrasaffären. Han är fortfarande i livet och är numera en god vän till förre presidenten George W. Bush. På armen bär han ännu ”Ches” gamla Rolex. Den fungerar utmärkt.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se