Slow Culture: Vad Akilles skulle kunna lära Gustav Fridolin

  • Söndag 26 Aug 2018 2018-08-26
E-post 1476

När hjälten Akilles föddes så fick hans mor Thetis veta att sonen ovillkorligen skulle dö om han begav sig ut i krig. Så för att skydda sin son, så bestämde hon sig för att förvandla honom till en flicka. Han fördes till ön Skyros och kung Lykomedes som enbart hade fått döttrar. Lykomedes fick uppdraget att helt och hållet uppfostra Akilles till en flicka: han skulle enbart kläs i kvinnokläder, han skulle bara umgås med kungadöttrarna, han skulle bara få utföra kvinnosysslor och överhuvudtaget inte få någon som helst kunskap om könsskillnader. Och viktigast av allt: han skulle aldrig någonsin få se eller vidröra något vapen.

När Akilles hade levt på Skyros i 16 år stod grekerna i begrepp att ge sig av till Troja för att försöka hämta tillbaka den sköna Helena som rövats bort av den trojanske kungasonen Paris från sin make Menelaos. Vid ett offer inför avresan fick den överbefälhavaren Agamemnon veta att Troja aldrig skulle kunna erövras om inte Akilles fanns med i grekernas här. Agamemnon sände då ut Odysseus för att leta rätt på honom.

Odysseus lyckades snart spåra upp honom och upptäckte att han uppfostrats som en flicka i hela sitt liv. Dock ville inte kung Lykomedes låta Odysseus besöka den gård där Akilles satt och spann ullgarn med sina styvsystrar. Odysseus fick bara betrakta ungdomarna på håll och kungen nekade till att någon av dem skulle vara av något annat än av kvinnligt kön. Odysseus misstänkte att något inte stod rätt till och kom på en list för att få reda på hur saker och ting förhöll sig.

Till Lykomedes sade han att han skulle lämna Skyros, eftersom Akilles uppenbarligen inte fanns där, men också att han först vill ge en gåva till kungadöttrarna, eftersom de alla var så vackra och flinka med ullgarnet. Gåvan bars fram: det var en kista fylld med smycken, halsband och kvinnogördlar – men även en hjälm och ett nysmitt svärd i ett juvelbesatt gehäng.

När kistan väl var framburen lät Odysseus sin fälla slå igen: en av hans sjömän kom under höga rop framspringande och lät meddela att en sjörövarflotta just landstigit och nu var på väg mot palatset för att röva bort Lykomedes döttrar. I panik flydde alla, utom Akilles. Rent instinktivt slet han av sig klänningen, drog på sig hjälmen, fattade svärdet och beredde sig på strid.

Detta var det tecken som Odysseus hade väntat på – nu kunde han beslå Lykomedes med lögn och närma sig Akilles. Han förklarade situationen för den unge mannen, men även att om han följde med till Troja, så skulle han också få föra befäl över ett eget krigsfartyg. På stående fot bestämde sig Akilles för att tacka ja till detta erbjudande och att för alltid lämna de fridfulla kvinnosysslorna på Skyros.

Denna gamla myt – som Euripides skrev ett numera försvunnet drama om och Ovidius tar upp i sina Metamorfoser – var vad jag kom att tänka på när jag såg debatten mellan Gustav Fridolin (MP) och Sara Skyttedal (KD) i Aktuellt den 22 augusti. Debatten var föranledd av den ytterligare förändring av läroplanen som regeringen förordar på Miljöpartiets initiativ. I förslaget drivs bland annat linjen att personal på förskolorna aktivt måste gripa in för att förhindra barn från att leka ”könsstereotypt”, på ett sätt som befäster ”normer”. Det handlar här om att förhindra pojkar från att enbart leka med exempelvis leksaksbilar, eller att leka i enkönade grupper. På en fråga från journalisten om vad detta skulle vara bra för hänvisade Fridolin till att det skulle kunna förhindra framtida övergrepp av den typ som rapporterades inom ramen för MeToo.

Denna nya – och gudskelov ännu inte beslutade – läroplan är ytterligare en manöver i det pågående krig mot pojkarna, som regering, myndigheter och lärosäten har bedrivit sedan ett antal år. I sin nya form handlar det om att försöka stävja de former av spontana lekformer som alltid uppstår när pojkar befinner sig i grupper och själva kan bestämma vad de vill göra. Till många genuspedagogers fasa visar det sig nämligen att om pojkar och flickor har möjlighet att utan yttre påverkan fritt få välja hur, med vem och med vad de vill leka, så gör de detta på ett sätt som ansluter sig till ”traditionella” könsmönster. Den nya läroplanen syftar till att förhindra detta beteende hos pojkarna på ett sätt som närmast påminner om hur man tidigare försökte tvinga vänsterhänta att skriva med höger hand, eller diverse metoder för att ”bota” homosexualitet.

Den grundinställning som genomsyrar arbetet med läroplanen erinrar om vad Christina Hoff Sanders tar upp, bland annat i sin artikel ”You Can Give a Boy a Doll, but You Can’t Make Him Play With It” i tidskriften ”The Atlantic”, nämligen att betrakta uttryck för manligt beteende som ett slags sjukdom (som kan botas), snarare än en naturlig variation. Precis som gudinnan Thetis försök att rädda sin son Akilles liv genom att gå emot naturen kommer detta att misslyckas.

När det amerikanska leksaksföretaget Hasboro försökte skapa ett könsneutralt dockskåp visade det sig att pojkar och flickor lekte med det på olika sätt. Flickorna klädde på och av dockorna och lekte mamma-pappa-barn; under det att pojkarna lekte att dockorna var soldater, huset en borg och barnvagnarna stridsfordon. En av de största skillnaderna som finns mellan könen vad gäller socialt beteende är nämligen hur vi leker när vi är barn och grunden till dessa skillnader tycks närmast entydigt peka på biologiska och hormonella faktorer som är närmast identiska över tid och oberoende av kulturella sammanhang. Aldrig är vi så olika varandra som när vi är små. Att alla pojkar lekt med vapen och alla flickor med dockor oavsett i vilken tidsålder eller kulturkrets vi betraktar är alltså inte en social konstruktion – snarare är de sociala konstruktioner med vilka vi ordnar våra samhällen en reflektion av vår biologi, vilket kan åskådliggöras mycket pedagogiskt, som i Doreen Kimuras artikel ”Sex Differences in the Brain” i tidskriften ”Scientific American”.

Manlighet är således ingenting som kan botas. Men finns det då inte mindre önskvärda manliga beteenden som skulle kunna ”tämjas” med en annan typ av pedagogik? Gustav Fridolin tycks ju mena att de former av övergrepp som rapporterats inom ramen för MeToo skulle kunna försvinna med hjälp av regeringens nya förslag till läroplan. Eftersom det inte räckte med att bara uppmuntra barnen till att leka med ”ickestereotypa” leksaker, så måste de nu tvingas. Men med hans goda syfte förhåller det sig förmodligen tvärt om.

Mycket tyder på att den konstanta övervakning och modifiering som sker av pojkarnas val av lekar inom ramen för förskolor och daghem idag faktiskt kan skada en sund utveckling. I sin studie ”Preschool Teachers’ View of Active Play”, som utförts av forskarna Mary Ellin Logue och Hattie Harvey, slås det fast att de typiska pojklekar som består av fysisk utomhusaktivitet i större grupper, med låtsasslagsmål, äventyrslekar, krigsscenarier, etc. ofta motarbetas av dagens förskolepedagoger; men att i de miljöer där de fortfarande tillåts så utvecklas pojkarnas språkliga förmåga (verbalt och skriftligt), moraliska kompetens och förmåga till ansvarstagande bättre än bland de pojkar som förbjuds att leka på detta sätt.

Detta är intressant på riktigt. I takt med att genuspedagogiken har tillåtits breda ut sig har också skillnaden mellan könen ökats. Problem med pojkarnas fallande skolresultat och ökande benägenhet att ta till våld är alltså – om man skall tro Logues och Harveys rapport – en konsekvens av genuspedagogikens triumf inom utbildningssystemen. Återigen ett exempel som visar på hur vissa åtgärder, snarast frambringar de problem de är satta att lösa, än tvärt om. Något vi tyvärr börjar se lite väl mycket av i det svenska politiska livet.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se