Slow Culture: Vänstern och narrativets förbannelse

  • Söndag 19 Aug 2018 2018-08-19
E-post 919

Förra veckan skrev jag en betraktelse över den politiska vänsterns ständigt pågående upptagenhet över en av sina viktiga ”ikoner”, nämligen den argentinske gerillakämpen/mördaren Ernesto ”Che” Guevara. Något som skiljer vänsterideologierna från demokratiska tankeströmningar lite längre ut på högerkanten, såsom liberalism och konservatism, är just denna fascination inför stora gestalter – personer som kan ses som förebilder eller hjältar i den politiska kampen.

Skälet till detta är det tunga och ofta oreflekterade marxistiska arv som fortfarande – medvetet eller omedvetet – präglar vänsterns självartikulering och världsbild. Precis som hos Marx vill man gärna se det historiska förloppet som ett narrativ – en ödesbestämd berättelse om varifrån människan kommer och vart hon är på väg. Det är denna historiska berättelse – detta narrativ – som ger vänsterideologierna deras legitimitet och gör det möjligt för dem att peka ut den riktning åt vilket samhället bör gå, enligt deras synsätt.

För att förstå vad jag är ute efter kan man ta ett exempel hämtat ifrån strukturalistisk litteraturanalys. Lite tillspetsat sade strukturalister, som Claude Lévi-Strauss och andra, att ett narrativ, för att överhuvudtaget kunna fungera, bli populärt, eller ens begripligt, i princip måste ansluta sig till en och samma struktur. Det måste finnas en början och en agent (”huvudperson”), det måste finnas ett tidsförlopp och det måste finnas ett mål. Agenten måste röra sig mot detta mål, han måste stöta på svårigheter på vägen, möta proponenter (företeelser eller personer som hjälper honom) och kontrahenter (fiender, bakslag, svårigheter) som driver handlingen framåt. Till slut, efter att ha besegrat huvudkontrahenten, når han fram och då är narrativet slut.

Enligt ett strukturalistiskt perspektiv är varenda berättelse i mänsklighetens historia olika temata på denna struktur. Det spelar ingen roll om det handlar om Illiaden och Odyssén, en James Bondfilm, en folksaga, en roman eller ett dataspel – alla narrativ har samma formella uppbyggnad. Det spelar heller ingen roll i vilken kulturkrets vi befinner oss, i Afrika, Asien eller Europa – överallt är berättelserna strukturerade på samma vis i alla kulturer och i alla tider. Det finns självfallet variationer på temat: det kan finnas flera huvudpersoner samtidigt; berättelsen kan röra sig i flera tidsplan; den kan sluta olyckligt, etc., men strukturen ligger likväl fast – och ju bättre ett narrativ anpassar sig till denna strukturella form, desto tydligare, slagkraftigare och mer övertygande ter sig även innehållet. Det är nämligen formen som ger innehållet mening, inte innehållet självt. Formen är i sig, berättelsens innehåll.

Marxismen, liksom dess myriad av mer eller mindre heterodoxa avknoppningar, är konstruerad just som ett sådant slagkraftigt narrativ, och det är därför den också kan te sig så lockande för många människor. Det är en klar berättelse om en värld med skurkar och hjältar och ett tydligt förlopp som leder världen mot ett bestämt mål. Hos Marx leder detta narrativ oss från ett lyckligt stadium av urkommunism, via faser som ”slavsamhälle”, ”feodalism”, ”kapitalism” mot en final där proletariatet gör revolution mot sina förtryckare (”dom rika!”) och därefter lever lyckligt i alla sina dagar. En särskild poäng hos marxismen är också att vi lever precis innan den viktiga slutstriden – och det är detta som ger mening och engagemang åt såväl ideologin, som dess tillskyndare. Encore un effort – och vi är där!

Nu har den marxistiska historieanalysen mycket lite med verkligheten att göra – den är ju ingen vetenskap, utan, som vi sett, snarast ett slags litteratur – så det har funnits behov av att ändra och uppdatera dess narrativ. Och det är detta ständiga redigeringsarbete vad gäller verklighetsbeskrivningen som ger den politiska vänstern dess speciella karaktär och som skiljer ut den, både på ett intellektuellt och praktiskt plan, från mer gängse politiska idéströmningar. Om berättelsen om hjältar och skurkar gör att vänsteranhängare gärna ter sig fanatiska för gemene man, är det just detta kontinuerliga omskrivande och tillrättaläggande av det egna narrativet som gör att ideologin ofta framstår som hycklande och självmotsägande.

Om Marx ursprunglige superhjälte var proletariatet, så har de samtida post- eller kulturmarxisterna tvingats inse att detta historiska subjekt tyvärr har svikit dem. Drömmen om att denna kraft skulle resa sig ur sitt äkta eller föreställda betryck och ta makten över produktionsmedlen, ledda och medvetandegjorda av en revolutionär elit föll på hälleberget. Försöken att sälja in narrativet och förvandla arbetarklassen till ett lydigt instrument i den marxistiska kaderns hand misslyckades skändligen. När arbetarklassen väl började tillskansa sig sociala och ekonomiska rättigheter användes detta inte på något sätt till att vilja förverkliga en kommunistisk idealstat. Proletariatet visade till socialisternas fasa nöja sig med att kunna äga sitt eget hus, ha en fin tv, ägna sig åt grillkvällar med grannarna och emellanåt kunna unna sig en resa till Thailand. Proletärerna blev med andra ord borgerliga. Detta svek från den västerländska arbetarklassens sida har socialisterna aldrig kunnat förlåta.

Lösningen har blivit att experimentera och ständigt lansera nya hjältar för att driva det historiska narrativet vidare. Under de senaste decennierna har vi kunnat observera en veritabel vaktparad av nya kandidater till rollen som historiens subjekt. Det kan vara ”tredje världens svältande massor”, ”rasifierade i städernas utanförskapsområden”, ”flyktingarna!”, ”palestinierna!” ­– ingen grupp är för liten eller för marginell för att inte kunna instrumentaliseras. Det viktiga är att de kan inta sin roll som huvudagenter i det historiska narrativet i kampen mot de fiender som vänstern för tillfället anser sig ha. En konsekvens av dessa mekanismer är vänsterns tendens till avhumanisering av såväl vänner som fiender i det politiska spelet.

Vad gäller motståndarna är denna avhumaniseringstendens mycket tydlig. På grund av att narrativet föreskriver en värld av hjältar och skurkar är det så att en politisk motståndare har inte bara fel, han är också ondskefull och förtjänar varken respekt eller misskund. Men även de föregivna hjältarna avhumaniseras. Den nya marxismen har snabbt skuddat omsorgen över den gamla marxismens så omhuldade västerländska arbetarklass ifrån sig. Nu är det nya aktörer som gäller, så länge det varar. För ett par år sedan stod de rumänska tiggarna i fokus. Inget var finare och viktigare än att hjälpa dessa människor. Gatorna fylldes av aktivister när en illegal bosättning i Malmö skulle evakueras. Finge man tro demonstranterna stode jordens undergång för dörren om tiggarna drevs bort från lägret i Sorgenfri. Så skedde; jorden stod kvar och vänstern tröttnade på tiggare och började se sig om efter nya hjältar.

Det tragiska med denna instrumentalisering av vissa kategorier av människor, som plötsligt råkar vara flavour of the month, är att man inte ser dem som människor med ett inherent värde i sig, utan endast som redskap eller medel för ett mål. Just nu är de 9.000 hazarer som är föremål för gymnasielagen vänsterns älsklingar. Utan egen förskyllan har dessa personer plötsligt kommit att tjäna som subjekt i ett politiskt narrativ. Deras uppvaknande kommer att bli brutalt när de inser att ingenting handlade om dem egentligen – de spelade för en tid endast rollen i det senaste kapitlet i historien om den svenska vänsterns självartikulering. Om vi får en ny regering som river upp gymnasielagen, eller att EU-rätten konstaterar att den inte håller, så kommer de 9.000 männen att skickas hem och snart vara lika bortglömda i vänsterns ögon som Attac-rörelsen, den arabiska våren eller Podemos. Är det någon som kommer ihåg vad det var för något? För inte så länge sedan var dessa företeelser det viktigaste som fanns och själva symbolerna för att en ny morgondag snart skulle randas.

Genom att konstruera sin ideologi som ett historiskt narrativ tvingas vänstern betala priset för slagkraften hos sitt budskap, nämligen genom att för sina motståndare ständigt blottlägga den uppenbara självmotsägelse som uppstår när verkligheten helt uppenbart inte överensstämmer med dikten. Andra ideologier har förvisso också sina berättelser om sig själva och sin omvärld. De kan ofta vara nog så hycklande, falska och felaktiga, men de står och faller inte med dessa berättelser. När konservativa eller liberaler står inför ett politiskt problem försöker de lösa detta praktiskt med ideologin som ett rättesnöre; men ideologin blir inte till ett självändamål. Liberaler och konservativa tvingas ta ansvar för ett här och nu. Lösningarna blir sällan perfekta – det kan både bli smutsigt och blodigt – och på så vis öppnar man sig för kritik.

Vänstern lyckas ständigt undandra sig denna form av kritik. De kan använda narrativet för att istället hänvisa till oförrätter i ett fjärran förflutet eller peka på en lysande framtid som strax skall komma och därigenom slippa undan ett omedelbart ansvarsutkrävande. Men det är ett slott byggt på lösan sand – viket den riktiga historien visat oss gång på gång.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se