Stefan Löfven och socialdemokratins arv

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 4 Aug 2018 2018-08-04
E-post 2639

Samtiden, Sverigedemokraternas partiorgan, har producerat en film som slog ner som en bomb i den svenska offentligheten i veckan. Filmen, med namnet ”Ett folk, ett parti” skildrar Socialdemokraternas mindre smickrande förflutna och belyser med hjälp av autentiska citat partiets tveksamma relation till nazismen, sveket mot judar som sökte asyl undan gaskamrarna i vårt land, rasbiologiska institutet, de fasansfulla tandvårdsexperimenten på Vipeholm och tvångssteriliseringarna som pågick långt in på 1970-talet.

Reaktionerna på filmen är, faktiskt, märkliga. Mängder av skribenter rusar genast till Socialdemokraternas försvar. Ingen tycks vara intresserad av att diskutera partiets ansvar för deras behandling av psykiskt funktionshindrade på Vipeholm, partiets vurm för rasbiologiska teorier, steriliseringarna av 60 000 människor – ”tattare, lösaktiga, kriminella, sinnesslöa och vanföra”. Nej, man stirrar sig blind på avsändaren – Sverigedemokraterna – och avfärdar filmen som ”negativt kampanjande” och ”propaganda”.

Visst kan man anmärka på att filmen är tillspetsad, vinklad och bygger på en hel del lösryckta citat, samt att filmen far med en del felaktigheter. Man kan dock inte komma förbi det förhållandet att detta faktiskt har hänt, med socialdemokratiska regeringars goda minne och välsignelse. Jag promenerar med hunden i Vipeholmsparken då och då och tänker på alla de människor som utsattes för en fruktansvärd behandling där. En bit bort ligger gatan uppkallad efter Bengt Lidforss, en av socialdemokratins viktigaste ideologer under sent 1800-tal, stor tyskvän och oblyg antisemit. På lasarettet i Lund utsattes min faster Gunnel 1962 för en sen abort – gossebarnet, som det står i hennes journaler, var fem månader gammal vid aborten – med åtföljande sterilisering. Hennes brott? Hon satt i rullstol och kom från en ”degenererad släkt” med ”drinkare och självmördare”. Min faster betraktades vara av ”sämre folkmaterial”, som det uttrycktes.

Ja, detta har hänt. Människor har behandlats som försökskaniner för att etablera ett samband mellan socker och karies, människor har vägts, mätts, fotograferats och dokumenterats av rasbiologer, människor har fråntagits sin möjlighet att bli föräldrar med hänvisning till samhällsnyttan. Det går som en röd tråd genom socialdemokratins historia, föraktet för individens rättigheter och beredvilligheten att offra den enskilda för kollektivets bästa. I den socialdemokratiska ideologin är nämligen kollektivet alltid överordnat individen – och det är en livsfarlig värdering. En sådan värdering möjliggör fasansfulla experiment på människor som betraktas som lägre stående – resultatet kommer ju kollektivet till godo, en sådan värdering rättfärdigar tvångssterilisering av människor av sämre folkmaterial, med kollektivets bästa för ögonen, naturligtvis. Oförmågan att se individens unika värde är den fundamentala förutsättningen för barbariet.

Den västerländska kulturen, människosynen och etiken vilar på två pelare: Kristendom och romersk rätt. Utgångspunkten för både den kristna etiken och den romerska rätten är övertygelsen om människans unika och okränkbara värde och hennes individuella rättigheter i förhållande till kollektivet. Socialismens människosyn bryter radikalt mot både den kristna och den romerska. I en socialistisk världsbild är individen ointressant och hennes värde obefintligt. När man förhandlar bort människans värde väntar avgrunden.

Vilket ansvar har då Stefan Löfven och hans partikamrater för vad socialdemokraterna historiskt gjort sig skyldiga till? Jag är mycket tveksam till idén om att skuld – och därmed ansvar – ärvs. Jag tror inte heller på kollektiv skuld. Socialdemokraterna 2018 kan inte klandras för de beslut Hjalmar Branting, Tage Erlander Per Albin Hansson och Olof Palme fattat. Socialdemokraterna 2018 bör hållas ansvariga för sina beslut. Skulden tillhör den skyldige, den ärvs inte – och en enskild individs överträdelse smittar inte ett helt kollektiv. Denna princip gäller naturligtvis inte bara Socialdemokraterna, utan alla partier. Jag är tämligen övertygad om att vi finner skelett i garderoben hos alla partier om vi skrapar en smula på ytan.

Däremot har ett parti en skyldighet att förhålla sig till sin historia och göra upp med den – och jag är inte alls övertygad om att Socialdemokratin övergett sina destruktiva värderingar som innebär att ändamålet helgar medlen och att individen alltid kan offras för kollektivets fromma.

 

Ann Heberlein   

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se