Terrorhotet: Valets bortglömda fråga

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 11 Aug 2018 2018-08-11
E-post 2011

Trots att Sverige för drygt ett år sedan drabbades av ett allvarligt terrordåd som kostade fyra människor livet och skadade otaliga andra är det påfallande tyst om det inre hot mot rikets säkerhet som den växande islamistiska miljön utgör. Frågan är i det närmaste död i valrörelsen – trots att Försvarshögskolan nyss släppte en kartläggning som visar att antalet våldsbejakande islamister i Sverige har tiodubblats på tio år.

Den som är något insatt i frågan blir inte förvånad.  Tidigare rapporter har uppgett att Sverige, näst Belgien, har flest IS-krigare per capita i Europa. Vid flera terrordåd i Europa – Paris, Barcelona, Belgien – har jihadister med svenskt medborgarskap eller annan koppling till Sverige deltagit och i dagarna kring midsommar slog brittiskt och amerikanskt stridsflyg ut en terrorcell utanför den syriska staden Simak. Enligt den amerikanska försvarsmakten planerades attentat riktade mot bland annat Sverige – och ett antal personer med svensk anknytning dödades i samband med attacken. Denna extraordinära händelse belystes knappast alls i svensk media.

Varför kommer så många islamistiska terrorister från just Sverige? Den svenska undfallenheten och naiviteten har skapat en god miljö för det som kallas terrorturism. Anna Sundberg, tidigare gift med en mujahedin, beskriver i boken ”Älskade terrorist – 16 år med militanta islamister” hur islamister använder sig av Sverige i sin verksamhet. Sundberg menar att ”terrorturism”, det vill säga att terrorister pendlar mellan en trygg tillvaro i Sverige och strider i islams namn i exempelvis Afghanistan och Syrien eller deltagande i terrordåd i Europa, förekommit i alla fall sedan millenieskiftet. Det generösa svenska bidragssystemet i förening med en utbredd kravlöshet gör Sverige till ett utmärkt land för en islamistisk terrorist att vila upp sig i mellan varven. I Sverige kan islamister i lugn och ro smida planer utan att riskera att bli störda. Terrordådet på Drottninggatan borde blivit en väckarklocka. Det visade nämligen att islamisterna inte nöjer sig med att vila upp sig i Sverige mellan terrordåden på andra platser. Sverige är inte fredat. Terrordåden utförs även här.

Vi kan aldrig skydda oss helt från terrordåd – men vi behöver inte heller acceptera dess förekomst. Islamistisk terror behandlas i svensk offentlighet på ungefär samma sätt som en naturkatastrof – som om det är något oundvikligt och opåverkbart, något vi helt enkelt måste lära oss att leva med. Det är fel inställning. Vi kan göra mycket mer. Hittills har det inte förekommit något förebyggande arbete värt namnet. Mona Sahlins insatser som samordnare mot våldsbejakande extremism imponerar föga, och hennes efterträdare har inte gjort några större avtryck. Fokus har legat på att ”förstå” och ”rehabilitera” islamister snarare än att förebygga och förhindra. Det är, menar jag, ett mindre fruktbart angreppssätt.

Vill vi minimera förekomsten av islamister i Sverige, hejda tillväxten av extremister och skydda oss från fler terrordåd bör vi genast se till att tillvaron blir mindre trivsam för islamister i Sverige. Låt mig först påminna om att det är ytterst få muslimer i Sverige som bekänner sig till de tolkningar av islam som producerar flest terrorister – salafism och takfir salafism. De flesta muslimer som lever i Sverige är betydligt mer liberala än salafisterna. De vill inte ha böneutrop och deras kvinnor täcker inte sina ansikten. Dessa två fenomen – böneutrop och heltäckande klädsel – hör hemma i en extremistisk miljö. Det finns flera skäl till att inte tillåta böneutrop, liksom det finns flera skäl till att förbjuda niqab och burka i det offentliga rummet. Det här, att förbud mot böneutrop och maskering, är ett sätt att försvåra tillvaron för extremister i Sverige är ett av de starkaste.

Vidare bör kontrollen över vad som predikas i svenska moskéer och lärs ut i muslimska skolor bli betydligt bättre. Det är djupt olyckligt att en mycket stor – och ständigt ökande – andel av de svenska moskéerna är finansierade med hjälp av saudiska pengar. Genom att bekosta byggandet av en moské köper sig mer extrema riktningar inflytande över vad som förkunnas i nämnda moské. Moskéer, liksom muslimska föreningar och skolor, kan utgöra miljöer där människor radikaliseras och extremism gror. Utländska intressen ska inte ges inflytande över vad som förkunnas och lärs ut i en svensk kontext.

Vi måste ta det islamistiska hotet mot vår trygghet på största allvar. Det är inte tillräckligt att placera ut allt större betongsuggor och att erbjuda återvändande islamister stöd och hjälp. Vi måste angripa problemet vid dess ideologiska rot. Vi har ingen som helst skyldighet att tillmötesgå alla möjliga krav på specialbehandling som riktas mot samhället från en ytterst liten men synnerligen högljudd grupp. Vi bör inte underlätta för islamister att praktisera sin ideologi. Tvärtom. Vi ska göra det svårare.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se