Uppdrag granskning, invandringen och våldtäkterna

  • Onsdag 22 Aug 2018 2018-08-22
E-post 3869

De senaste åren har svenska kvinnors trygghet, enligt NTU, minskat. Vi har orsak att känna oss otrygga – sexualbrotten har nämligen ökat kraftig. Förra året anmäldes tjugo våldtäkter per dygn. Det är inte värdigt ett land som värderar jämställdhet och kvinnors rättigheter högt.  Att sexualbrotten, inte minst våldtäkter, har ökat i Sverige det senaste decenniet är numera ställt utom allt rimligt tvivel.

Den ökning av våldtäkter på 41 procent mellan 2007 och 2016 som BRÅ konstaterar går inte att förklara med hjälp av varken ökad anmälningsbenägenhet eller med hänvisning till den ändring som gjordes i sexualbrottslagstiftningen 2013. Ökningen är så markant att vi har goda skäl att anta att det handlar om en faktisk ökning. Det är ett fall framåt att vi i debatten har kommit därhän att vi nu talar om och erkänner att sexualbrotten i Sverige de facto ökat.

Vad har media gjort? Tigit. Vad har Brå gjort? Ingenting. Vad har regeringen gjort? Ljugit. Vad har jag gjort? Jag har gjort en egen studie som intresserar sig för sambandet mellan våldtäkt och kultur. Ikväll medverka jag i Uppdrag Granskning som behandlar det infekterade temat invandring och sexualbrott. Redan innan programmet sänds svämmar nätet över av anklagelser om att programmet är ett uttryck för rasism. Så har det låtit i åratal – och brunsmetningen har lamslagit diskussionen.

Denna ovilja att se problemen har orsakat stor skada: Första steget för att lösa ett problem är att erkänna dess existens. Denna vägran att se och erkänna problemet med en accelererad sexualbrottslighet har omöjliggjort både forskning och debatt om detsamma. Brottsförebyggande rådet (Brå) har inte gjort någon studie av våldtäkter sedan rapporten 2008, ”Våldtäkt mot personer 15 år och äldre. Utvecklingen under åren 1995-2006”. Utgångspunkten var då en fördubbling i antalet anmälda våldtäkter under denna tidsrymd. Sedan denna studie har alltså antalet anmälda våldtäkter ökat ytterligare.

Då vi konstaterat att våldtäkterna ökat inställer sig nästa fråga – varför har våldtäkterna ökat? Min hypotes är att våldtäkterna ökat eftersom vi det senaste decenniet haft en stor invandring av män ur den grupp som enligt tidigare studier från Brå är kraftigt överrepresenterade vid just sexualbrott. Brå 1996 ”Invandrare och invandrares barns brottslighet”, Brå 2000 ”Statistik över gruppvåldtäkter” samt Brå 2005 ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet” bekräftar det tidigare Brå-studier visat: Invandrare är kraftigt överrepresenterade vid all brottslighet och i synnerhet vid grov brottslighet, som mord, dråp, misshandel och våldtäkt. Om vi bryter ner den otympliga – och missvisande – kategorin ”invandrare” i födelseland ser vi att det framförallt är män födda utanför Europa som är överrepresenterade vid sexualbrott. Mest benägna att begå sexualbrott är män som invandrat till Sverige från länder i Mellanöstern och Nordafrika, som Marocko, Syrien och Irak – alltså länder som vi haft en mycket stor invandring från de senaste åren.

Expressens och Aftonbladets respektive granskningar av gruppvåldtäkter bekräftar den bild som ges i ovan nämnda Brå-rapporter. Män från Nordafrika och Mellanöstern är kraftigt överrepresenterade vid gruppvåldtäkter. Aftonbladet har granskat 58 domar med 112 gärningsmän. Av dessa är 82 födda utanför Europa. 34 är asylsökande och av dessa 34 tillhör 27 män gruppen ”ensamkommande flyktingbarn”. Kvällens Uppdrag Gransknings studie av 843 dömda våldtäktsmän uppvisar samma mönster. Män med utomeuropeisk härkomst är mycket kraftigt överrepresenterade vid våldtäkter. Särskilt utmärker sig unga män från Afghanistan. 45 av de totalt 843 dömda är av afghanskt ursprung. Det är en mycket stor överrepresentation, då gruppen afghaner (män och kvinnor) i Sverige 2017 uppgick till 44 000.

Om vi tillämpar principen att det enkla svaret ofta är det riktiga svaret – den princip som kallas Occams rakkniv – hamnar vi i slutsatsen att sexualbrotten har ökat eftersom gruppen med störst risk att begå sexualbrott har blivit större. Den viktigaste frågan att besvara nu är varför män från just dessa regioner är överrepresenterade. Vi måste naturligtvis finna ut varför just de här männen är mer benägna att begå våldtäkter än män födda i Sverige eller i Thailand. Den hypotes jag försvarar i min bok Våldtäkt och kultur är att det handlar om kultur, om de normer och värderingar angående sexualitet som dessa man bär med sig från sitt ursprungsland. Genom en kvalitativ läsning av sex domar med afghanska förövare finner jag att kulturella faktorer, normer och värderingar med ursprung i förövarnas födelseland, men också föreställningar om svenska kvinnor och den svenska kulturen har bäring på våldtäktsproblematiken.

För det första uttrycker flera av förövarna en syn på kvinnan som är tydligt patriarkal. Man resonerar i termer av bra och dåliga kvinnor och betraktar kvinnor som är vänliga som dåliga – och dåliga kvinnor är sådana kvinnor man får ha sex med, horor. Kvinnor betraktas som lovliga byten om hon inte står under en mans beskydd, exempelvis en bror, far eller make. En våldtäkt betraktas inte främst som en kränkning av kvinnan, utan av den man som äger henne – och om hon inte tillhör någon man sker ingen kränkning.

För det andra tolkas sådant som ur ett svenskt perspektiv ter sig som ett helt normalt umgänge mellan män och kvinnor som sexuella inviter. Att en kvinna pratar och skojar ses som en inbjudan till sex liksom att hon biter sig i läppen, kramas eller ler. Att en kvinna föreslår att ses tolkas som att hon vill ha sex. Hon beter sig helt enkelt som svenska kvinnor gör, vänligt och tillmötesgående, utan att det föreligger något sexuellt intresse. Den svenska idén att män och kvinnor, pojkar och flickor kan vara vänner och umgås otvunget utan förkläde tycks vara mycket svår att förstå för pojkar och män som växt upp i en strikt könsseparerad kultur som den afghanska.

För det tredje har jag noterat fördomar om Sverige, svenskar och framförallt svenska kvinnor. De föreställningar om svenskornas vidlyftiga sexliv och lättillgänglighet som Jesper Huor och Jenny Nordberg beskriver i sina reportage finner jag också i de domar jag analyserat. Fördomarna om svenska kvinnor är sannolikt bakgrunden till att svenska kvinnors vänlighet och vänskaplighet tolkas som inviter till sex.

För det fjärde ser jag mängder av exempel på bristande kunskaper angående sexualitet, framförallt kvinnors sexualitet. Tolkningen av skrik på hjälp som att kvinnan njuter och blod runt slidan som ett tecken på att kvinnan är tillfredsställd är tydliga exempel på detta. Männen tycks ofta ha dålig kunskap även om sin egen sexualitet, och det är frapperande att mannens sexualitet betraktas som en ohejdbar kraft, som en drift eller instinkt som väcks av ett stimuli i form av en kvinna. Den manliga sexualiteten konstrueras av flera förövare som en drift de inte kan hantera och styra, något som övermannar dem och i det närmaste driver dem till handling.

För det femte ser jag hur sexualitet och sexuellt våld används som hämnd. I ett fall är det den våldtagna kvinnans före detta pojkvän som ska straffas, och i ett fall med ett manligt offer är det pojken som våldtas som ska straffas. Det är ett resonemang som jag betraktar som kulturellt betingat i hög grad.

För det sjätte tycks många av de dömda våldtäktsmännen vara mycket inspirerade av pornografi, både i sina handlingar vid våldtäkten och i sina (bort)förklaringar till brottet vid polisförhöret. En ymnig konsumtion av pornografi i kombination med bristfälliga insikter i sexualkunskap är mindre lyckad.

För det sjätte ser jag en osund relation till alkohol i samtliga granskade fall. Antingen är offret eller förövaren berusad. Oftast är samtliga inblandade alkoholpåverkade och i några fall är våldtäktsmannen påverkad även av andra substanser. Alkoholkonsumtion är också en fråga om kultur, och här vill jag hävda att den svenska alkoholkulturen är svår att hantera för någon som växt upp i ett land där alkohol är förbjudet – ja, den svenska alkoholkulturen är svår att hantera för många som växt upp i Sverige också.

För det sjunde framträder en bild av miljön på HVB-hem som är bekymmersam. Samtliga dömda män i de analyserade domarna har varit eller är så kallade ensamkommande flyktingbarn. Flera av dem bor, vid tiden för deras brott, på ett HVB-hem. Några har slussats vidare till eget boende eller till en flyktingförläggning. Många av de problem jag nämnt ovan, som porrkonsumtion och ett stort alkoholintag, sker i själva verket inom ramen för HVB-miljön. Trots att många av de dömda uppger sig vara omyndiga har de inga som helst problem att komma över alkohol. Några av dem missbrukar dessutom andra droger. De tycks inte ha några tider att passa eller regler att följa. Hur är det möjligt? Har inte personal på HVB-hem ett ansvar för de ”barn” som bor där?

Den, i huvudsak, manliga miljön på HVB-hemmen är inte heller gynnsam. En mängd studier visar att unga män i grupp tenderar att utveckla en form av hypermaskulinitet som leder till våld. Det faktum att de unga männen tycks umgås framförallt med andra unga män från samma eller liknande kulturer är bekymmersam. Det leder till att de bekräftar de normer och värderingar de bär med sig från sin ursprungskultur snarare än tar till sig nya värderingar.

Nästa fråga som inställer sig är naturligtvis vad vi ska göra åt problemet. I min bok Våldtäkt och kultur listar jag flera förslag, bland annat obligatorisk utbildning i samhällskunskap, svenska värderingar, lagstiftning och sexualkunskap för nyanlända. Jag argumenterar även för högre straff, sänkt straffmyndighetsålder och utvisning som regel då förövaren inte är svensk medborgare. Jag står naturligtvis till nästa regerings förfogande i utarbetandet av en åtgärdsplan för att hejda ökningen av våldtäkter.

 

Ann Heberlein

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se