Vikten av ett språk

  • Onsdag 8 Aug 2018 2018-08-08
E-post 1593

”Språkets gränser är världens gränser” skrev filosofen Ludwig Wittgenstein och sammanfattar därmed elegant vikten av att ha ett språk. Språket är en förutsättning för att begripa: Vi sätter ord på världen omkring oss och begripliggör den därmed. Språket är också förutsättningen för våra tankar och våra minnen, allt det som tillsammans skapar vår identitet.

En människa utan språk är en fattig människa. Språket är dessutom, och naturligtvis, det som möjliggör kommunikation mellan människor, och kommunikationen, samtalet, är avgörande för vår förståelse av varandra och varandras världar.

En individs språk är en stor del av hennes identitet. På samma sätt förhåller det sig med ett lands språk: Det språk som talas i ett land är en oundgänglig del av landets kultur. Det innebär i förlängningen att den som vill förstå ett lands kultur, bli en del av ett lands kultur, måste lära sig att tal, skriva och förstå språket som landets invånare talar. Språket utgör ett kitt i en kultur, binder samman människor och möjliggör kommunikation och förståelse dem emellan.

Därför borde det vara självklart att alla svenska medborgare förstår, talar och skriver svenska. Det är en förutsättning för integration – för att kunna tillgodogöra sig samhällsinformation, utbilda sig och ta sig in på arbetsmarknaden och för att kunna prata med människorna som bor i landet. Hur ska man kunna förstå en kultur och ett samhälle om man inte förstår dess språk? I Sverige har alla som är folkbokförda i en svensk kommun rätt till utbildning i svenska genom SFI. Jag skulle vilja påstå att den som lever i Sverige inte bara har en rättighet att lära sig svenska utan faktiskt en skyldighet att lära sig språket i det land han eller hon tagit sin tillflykt till.

Att bristande språkkunskaper får destruktiva konsekvenser har bland annat har belysts av radioprogrammet Tendens i P1. I en rad dokumentärer, producerade av Sukran Kavak, har Tendens belyst att många barn med invandrarbakgrund tolkar åt sina föräldrar, till exempel i kontakt med olika myndigheter, sjukvården och vid utvecklingssamtal i skolan. Det leder till att maktbalansen mellan barn och förälder rubbas på ett olyckligt sätt – och det leder till besvärliga situationer för både barn och förälder om barnet måste översätta vid exempelvis läkarbesök. Jag delar alltså Sukran Kavaks indignation – men jag delar inte hennes slutsats om hur problemet ska lösas. Fler tolkar, som Kavak vill ha, är inte lösningen. Den rimliga är naturligtvis att föräldrarna lär sig behärska svenska istället för att förlita sig på sina barn.

Ett hinder i inlärningen är att en del nya svenskar är analfabeter – det medför naturligtvis problem vid inlärningen av ett nytt språk. Där behöver SFI utarbeta nya metoder. Ett annat hinder är att det saknas incitament – varför ska man lära sig ett nytt språk om man inte behöver? Vår generositet med tolkar och översättningar till alla tänkbara språk gör det fullt möjligt att leva ett helt liv i Sverige utan att kunna tala svenska. Det är mycket olyckligt. Sverige är ett kunskapsland som förlitar sig på medborgarnas förmåga att ta till sig skriftspråk. Att inte behärska svenska i Sverige är att befinna sig i ett konkret utanförskap. Detta måste brytas, och här har både det svenska samhället och den som flyttat hit ansvar.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se