Anständighetens gräns

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 29 sep 2018 2018-09-29
E-post 3316

I november 2012 fick professor Tor Aulin sparken från Chalmers tekniska högskola efter att ha twittrat nedsättande om mig. I mars, samma år, skrev han följande ”Intressant med allt känslomässigt flum om @annheberlein. Kommer från de ”troende”. Passar bra till hennes verksamhet. 100 % skitprat”, samt ”Är det så att du lever på att vara Sveriges största knäppskalle? Vad gör du på LU?”. Hans arbetsgivare ansåg alltså att detta beteende var så anstötligt att han skiljdes från sin tjänst. 

Så här sex år senare ler jag åt hans ”nedsättande tweets”. De är en västanfläkt i jämförelse med det som numera möter mig dagligen. Okvädningsord, hat, förakt, nedsättande kommentarer om mitt utseende, min dialekt och min kropp är en del av min vardag, liksom ifrågasättande av min intelligens, min akademiska utbildning och min mentala hälsa. Några smakprov från veckan som gått: Jag har blivit kallad nynazist, gammelnazist, rasist, islamofob samt främlingsfientlig. Min psykiska hälsa har ifrågasatts av en person som skriver att hon ”länge trott att Ann Heberlein är inne i ett maniskt skov – men det kan väl inte vara i flera år?”. Min man beskrivs som ”den hopplöse nynazisten i sina hemska stövlar”. Jag påstås vara högerextrem samt ond, egoistisk, självupptagen, galen samt lida av dålig självkänsla.

Ett av inläggen anmälde en vän till Facebook för ”kränkande innehåll”. I det anmälda inlägget påstås jag dväljas i fascistiska och nynazistiska kretsar samt ha ”rasat ner i ett brunt träsk som stinker av skit och slaktade kadaver – såväl grisar som människor.” Dessutom jämförs mitt utseende med Miss Piggy. Den spirituella skribenten, Crister Enander, är något av en kulturprofil i södra Sverige, och hans inlägg både gillades, delades och kommenterades flitigt. Facebook ansåg dock inte att inlägget innehöll något som kunde uppfattas som kränkande. Ingen åtgärd vidtogs.

När jag jämför Aulins förhållandevis oskyldiga tweets från 2012 med Enanders grova påhopp undrar jag vad som har hänt med oss alla de här sex åren. Anständighetens gräns har flyttats. Hur blev det en oundviklig del av min vardag att bli kallad nazist? När blev föraktet, hatet, okvädingsorden och lögnerna ett normalt inslag i det offentliga rummet? Värst är det förstås på nätet, Twitter och Facebook, men texterna på sidor som Politism och Paragraf ligger inte långt efter. Något av det grövsta som skrivits om mig har f ö skrivits av Expressens kulturredaktion, på Sydsvenskans kultursida och Kvällspostens ledarsida. Allt passerar obemärkt, accepteras, blir en del av berättelsen om mig, en berättelse som jag inte kan värja mig mot utan att bekräfta den.

Jag är en stark försvarare av yttrandefriheten, och jag menar att också det fula, det vidriga och det anstötliga måste få uttryckas. Jag tillhör också dem som anser att man får tåla en hel del om man sticker ut hakan och har synpunkter. Det är en del av jobbet, så att säga, och den som vill syssla med politik eller opinionsbildning kan inte vara en prinsessa på ärten. Är du för ömhudad får du byta yrke. Men. Skulle vi inte kunna försöka anstränga oss en smula för att behandla varandra med någon form av respekt? Kritisera varandra, ja, argumentera, gärna, diskutera, absolut – men allt detta förakt? Det tillför absolut ingenting, varken till samtalet, diskussionen eller vår förståelse av samtiden.

Kanske överträddes anständighetens gräns slutgiltigt denna vecka när Andreas Önnerfors, lektor i idé och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, initierade ett upprop för att tvinga Stampen att avskeda Alice Teodorescu, Göteborgspostens politiske redaktör? Reaktionerna blev i alla fall mycket starka, och det upprop som skapades till Teodorescus försvar, samlade mångdubbelt fler signaturer än Önnerfors ynkliga försök att tysta en av Sveriges starkaste röster. Jag gläds åt det starka engagemanget för Alice Teodorescu och hoppas att detta är början på slutet för vänsterhatets dominans i det offentliga rummet. 

Jag tror nämligen att hatet, från både höger och vänster, är en fara för demokratin. Vänsterhatet är farligare eftersom det är accepterat. Vänstern har lyckats muta in rollen som den goda kraften i det skådespel som är det samtida Sverige – och allt de säger och gör är därför gott. Därför vågade Andreas Önnerfors, en tämligen obetydlig lektor vid Göteborgs universitet, ge sig på en av Sveriges tyngsta opinionsbildare. Så övertygad om sin egen godhet – och följdriktigt om Alice Teodorescus genuina ondska – var han att han i sin upphöjda idé om sig själv ansåg sig vara ute i ett gott och rättfärdigt ärende vilket med självklarhet skulle omfamnas och applåderas av alla goda människor. De andra, de onda, behöver han ju inte ta notis om.

Nu slutade sagan om kampen mellan gott och ont, Önnerfors och Teodorescu, på ett för godheten överraskande och snöpligt sätt. Det visade sig, till hans oförställda förvåning, att han var skurken och Teodorescu hjälten. Han hade, som det visade sig, missbedömt situationen totalt och fatalt. En väldig massa människor visade sig föredra Teodorescu framför honom – som om de definierar godhet på ett helt annat sätt än Önnerfors och hans vänner.

Vad kan vi lära av detta? Vi kan lära oss att inte vara tysta. Filosofen Jonathan Glover skriver i Humanity – A Moral History of the Twentieth Century att ingen är moraliskt neutral vid en kränkning. Det finns offer – den utsatta – och det finns förövare – de som utsätter. Men det finns också åskådare, alla vi som iakttar, som står bredvid, som inte deltar i själva kränkningen. Åskådarna är inte moraliskt neutrala. Ingen är neutral eller oskyldig vid en kränkning. Den som står bredvid har också ett ansvar att agera – i verkligheten så väl som på nätet.

   

Ann Heberlein

 

 

Redaktörens kommentar:

Chang Frick på Nyheter Idag intervjuade igår Andreas Önnefors. I intervjun pratar Önnefors om en “ny åsiktskorridor” som Alice Teodorescu skulle representera men glider undan när frågan om att om det finns en ny åsiktskorridor borde det ha funnits även en gammal ställs. Önnefors menar att vi har en fri debatt i Sverige, att åsiktskorridorer endast är konstruerade företeelser tills “nätmobben” börjar jaga. 

Vilka som ingår eller ingått i denna mobb utvecklas inte i intervjun.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se