Djävulen har inte samma kläder på sig när han kommer på återbesök. Han tar heller inte samma väg

  • Lördag 22 Sep 2018 2018-09-22
E-post 1553

Ondska. Som Aron Flam konstaterat tidigare i en podd och i samtal han och jag fört under en längre tid, så har vi en tendens att när vi letar efter ondska letar vi på samma ställe som den dök upp sist.

Vi förväntar oss dessutom att han skall dyka upp i samma skepnad. Men djävulen är inte så obegåvad att han klär sig likadant en gång till när han återvänder.

Det vore att underskatta honom.

Ondskan har gestaltats i flera böcker. Bland annat av Ann Heberlein i hennes ”En liten bok om ondska”. Ann Heberlein menar att ondskan inte alls är obegriplig. Den är inte heller ett eget väsen. Snarare har den sitt ursprung i ojämlikhet och utsatthet och den hämtar näring ur människors rädsla och maktlöshet. Det enda obegripliga är vår ovilja att göra mer för att stoppa den.

Men. Det finns en lika obegriplig oförmåga att kunna klä av onskan. För den finns mitt i bland oss.

Gitte Sereny, den österriksik-brittiske journalisten, har skrivit flera böcker om ondska i allmänhet och den nazistiska i synnerhet. Två verk är centrala för att förstå den ondska som idag växer fram i den svenska samhällskroppen; ”Vid avgrunden” om kommendanten i Treblinka Franz Stangl samt den stora biografrin om Albert Speer, ”Albert Speer och Sanningen”.

Gitta Sereny

Gitta Sereny, (1921 - 2012)  var en österrikisk-brittisk journalist, författare och historiker.

Sereny är främst känd för sina skildringar av Nazityskland. Hon intervjuade bland andra Albert Speer (Tysklands rustningsminister under kriget) och Franz Stangl (kommendant i Treblinka) och skrev böcker om dem. Hon skrev även om Mary Bell (som vid 11 års ålder befanns skyldig till att ha mördat två barn) samt de två pojkar som mördade James Bulger.

Efter att ha flytt från Österrike efter nazisternas maktövertagande arbetade hon med flyktingbarn i Frankrike fram till att detta land invaderades av Tyskland då hon flydde till Storbritannien. Efter andra världskriget arbetade hon återigen med flyktingar för FN i det ockuperade Tyskland, bland annat återbördade hon barn som kidnappats från sina familjer för att de skulle uppfostras som "arier".

Detta var ett traumatiskt arbete då barnen ofta inte längre kände igen sina biologiska familjer.

 

Inledningsvis är ondskan idag att anse som väl etablerad i den svenska samhällsdebatten. Den har som ett första steg riktat in sig på kvinnor i allmänhet och framför allt utrikesfödda kvinnor som driver opinon mot bland annat hedersvåld och kvinnoförtryck. Metoderna är intrikata och diaboliska. Genom först förminskning för att sedan följas upp med misstänkliggörande och stigmatisering. 

Den nya ondskan drar sig inte för att misstänkliggöra personer med behandlade neuropsykiatriska diagnoser. Den nya ondskan menar att kritk och arbete mot kvinnlig könsstympning är rasism. Den nya ondskan misstänkliggör sekulariserade troende, som tar strid för mänskliga rättigheter, för att ha en innehållslös religiös tro.

Ondskan mot Ann Heberlein, M, kommer främst från vänsterkretsar som inte dragit sig nämnvärt för att hänvisa Heberleins politiska åsikter till neuropsykiatriska diagnoser. Något som historien känner igen sedan såväl nazismen som kommunismens dagar.

Ondskan mot samhällsdebattören Hannah Gadban var mer intrikat. I bokrecensioner förminskades Gadban och hennes i många stycken självbiografiska bok Min Jihad genom att åsätta henne egenskaper utan saklig grund i kulturnyhetsformat.

Därmed kan Gadbans islamiska feminism lätt uppfattas som ganska innehållslös, även om det naturligtvis står henne fritt att definiera sig efter egen ­fason.

samt

Bakom den ­påstådda toleransen lyser en narcissistisk föreställning, som kräver ­både hänsyn och framgång för egen del för att inte brista ut i anklagelser och personangrepp irrelevanta för sakfrågan.

Ett tredje exempel får riksorganisationen GAPF, Glöm Aldrig Pela och Fadime, Sara Mohammad grundare representera.  Även om det finns ett oräkneligt antal till. Sara Mohammad har metodiskt anklagats för rasism av främst en socialdemokratisk opinionsbildare. GAPF är den mest kända organisationen som arbetar mot hederskultur, hedersvåld och kvinnlig könsstympning även om det finns andra som till exempel Soheila Fors Khatoon och Amineh Kakabavehs VHEK, Varken Hora eller Kuvad. Men alla delar de Mohammads och Gadbans erfarenheter. De förminskas och stigmatiseras utan saklig grund. Och från det håll vi inte ser ondskan komma. Den postmoderna liberala vänstern. Där ingen ondska borde finnas.

Ondskan möjlgiggörs genom andra krafter. Dels sådana personligheter som Franz Stangl som i rädsla för att få sin karriär slagen i spillror utvecklas till att bli bödeln, Ondskans yttersta verktyg. Eller sådana som Albert Speer. Som genom att inför sig själv förneka det han med egna ögon ser ske. 

Eller sådana som du och jag. 

Som anar att något är fel. Det tyska ”ahnung”, som det svenska ordet aning kommer ifrån, har en djupare mening på tyska. Det känns i hela din kropp att något är fel, men du förnekar det eller vill inte gå vidare. Verleugnung. Förnekelse blir konsekvensen. Det tyska språket är rikt på nyanser och djup. Det djup som faktiskt krävs för att lära känna människan.

Det är de personerna som blir möjliggörarna. De som ser bort. Som Peter Weiderud, Socialdemokrater för Tro och Solidaritets förre ordförande som menade att muslimers hat mot bland annat HBTQ-personer är förlåtet då dessa har haft viktigare saker för sig under sin demokratiseringsprocess. Eller Aftonbladets ledarredaktion. Som var det tydligaste exemplet på möjlgiggörarens roll under valåret 2018. Möjliggöraren av den politiskt acceptabla antisemitismen.

Under Almedalsveckan 2018 hade vänskapsförbundet Sverige-Israel sitt tält placerat endast tio meter från Aftonbladets. Under hela veckan fick de som tjänstgjorde i vänskapsförbundets tält utstå antisemitiska glåpord och andra verbala påhopp från främst personer med rötter i Mellanöstern. Det var först när NMR, Nordiska Motståndsrörelsen, attackerade och störde vänskapsförbundet som Aftonbladet reagerade med en nyhetsartikel.

Jag var där hela veckan och reagerade på det som var närvarande 24/7. Aftonbladet var även de på plats hela veckan. Endast tio meter ifrån. Och de reagerade inte. Aftonbladet kände inte igen ondskan när den kom från ett annat håll än de kyparklädda nazisterna . Eller kanske så var det exakt det de gjorde – och de valde påpassligt nog att se i en annan riktning. Omedvetet medvetet. Eller var det kanske medvetet omedvetet.

Oavsett vad så är Aftonbladets agerande ett exempel på en aktör som möjliggör hat. Som legitimerar både rasism och antisemitism. För att de inte vill känna igen den. För att de utnyttjar människans svaghet att bara leta, och skydda oss mot, den ondska vi känner igen och från de håll vi såg den sist.

Den nya onskan. Eller för att vara mer realistisk – Ondska, kvinnohat, rasism och antisemitism är tidlös skit. Nu är den här igen. 

Och Djävulen är inte så dum att han tar på sig samma kläder igen och tar samma väg in när han gör återbesök. Det vore att underskatta honom. Grovt.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se