Fyra punkter för Sverige

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 8 Sep 2018 2018-09-08
E-post 941

Vad ska vi göra efter valet? Utan tvekan går vi in i en besvärlig mandatperiod, dels på grund av det parlamentariska läget, dels på grund av en förväntad lågkonjunktur – men främst på grund av den situation som skapats genom en stor invandring av människor från länder med en annan kultur och andra värderingar än de som hittills varit rådande i vårt land. Vi ser redan konsekvenserna av en misslyckad integration i form av arbetslöshet, kriminalitet, hederskultur och parallella samhällen. Politikerna har blundat alldeles för länge – och medan de sett åt ett annat håll har problemen växt. De utsatta områdena har blivit flera, gängkriminaliteten har växt, allt fler lever under hedersförtryck, extremismen har ökat. Problem försvinner inte för att man inte låtsas om dem. Problem försvinner inte heller för att man kallar dem något annat än problem. Tvärtom.

Låt mig förslå fyra begrepp att kontemplera i relation till de problem vårt land brottas med: Mångkulturalism, integration, assimilering och sekularisering.

Pro primo: mångkulturalism.

Begreppet ”mångkultur” kan förstås på två sätt, deskriptivt eller normativt. Att Sverige numera är ett mångkulturellt land, i meningen att Sverige bebos av människor med olika kulturell bakgrund, olika religiösa övertygelser och olika etniciteter är en korrekt beskrivning. 18 procent av invånarna i vårt land är födda utanför Sveriges gränser. Det är en mycket stor andel av befolkningen. Att Sverige, rent empiriskt, är ett mångkulturellt land innebär dock inte att mångkultur är ett mål.Tvärtom. Ska människor med olika kulturella uppfattningar klara av att leva sida vid sida krävs att vi finner ett antal gemensamma värderingar och normer.

Ett samhälle, ett folk behöver ett sammanhållande kitt för att det inte ka odlas misstro och fientlighet. Ett mångkulturellt land kräver med andra ord en monokultur för att överleva. Vi behöver ett gemensamt språk och en knippe gemensamma övertygelser och värderingar att samlas kring.Sedan 2010, är det inskrivet i regeringsformen som är en av våra fyra grundlagar, att olika minoriteter ska ges möjlighet att utöva sin kultur: ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.” Denna passus tolkas ofta som en intäkt för att Sverige definieras som ett mångkulturellt samhälle. Det är inte, menar jag, en helt rimlig tolkning. Att Sverige är ett land som vill ge religiösa och kulturella minoriteter möjlighet att utöva sin kultur innebär inte att dessa gruppers kulturer och religioner trumfar det svenska samhällets krav.

Pro secundo: integration.

Integration innebär, i korthet, att invandrare, liksom deras barn, blir en del av det nya landet. Det förstås i allmänhet som ett samarbete mellan de som ska integreras och samhället de ska integreras i. Integration är alltså en ömsesidig process. En avgörande fråga är om man betraktar integration ur ett individuellt eller ett kollektivt perspektiv. Om man anser att det är individen som ska integreras innebär processen att den invandrade blir en del av det nya samhället utan hänsyn till kulturella skillnader eller grupptillhörighet. Tänker man sig i stället att det är ett kollektiv, det vill säga etniska grupper, som ska integreras leder det ofta till att gruppen behåller sitt eget språk, sin egen kultur och sin egen religion. De lever alltså som öar av minoritetskultur i majoritetssamhället, och individerna blir aldrig fullt ut identifierade med det nya landet: de blir inte ”svenskar”. De fortsätter att vara ”somalier”, eller kanske ”somalisvenskar”.

Sverige har, egentligen utan någon som helst diskussion, bestämt sig för den senare förståelsen av integration. Hemspråksundervisning, ekonomiskt stöd till kulturföreningar och religiösa grupper, olika typer av åtgärder för att underlätta religiöst utövande som specialkost och bönerum i skolor och på sjukhus, statligt subventionerade religiöst motiverade omskärelser av småpojkar i den offentliga vården, acceptansen för olika typer av separatistiska lösningar, exempelvis skilda badtider för män och kvinnor, religiösa skolor och en i grunden kulturrelativistisk hållning möjliggör för invandrare att fortsätta att leva som hemma, fast i Sverige.

Pro tertio: assimilering.

I FN:s Flyktingkonvention, artikel 2, stipuleras flyktingens ansvar att anpassa sig till sitt nya hemland: ”Every refugee has duties to the country in which he finds himself, which require in particular that he conform to its laws and regulations as well as to the measures taken for the maintenance of public order”. Flyktingen måste alltså anpassa sig till och följa de lagar och regler som är giltiga i hans nya hemland. I Flyktingkonventionens artikel 34 beskrivs det mottagande landets ansvar: ”The Contracting States shall, as far as possible facilitate the assimilation and naturalization of refugees.” Ja – du läste rätt: FN använder ordet ”assimilition” (i den svenska översättningen ”inlemmande i samhället”). Vad betyder då ordet ”assimilering”? Är inte det ett rasistiskt och främlingsfientligt signalord? Knappast. Den klassiska definitionen av assimilering innebär helt enkelt att invandraren anammar och anpassar sig till det nya landets lagar, värderingar och normer.

Jag hävdar assimilering framför mångkultur. Jag tror nämligen inte, vilket en rasist hade gjort, att människor kan indelas i olika raser med därtill vidhängande, essentiella karaktärsdrag och moralisk vandel. Jag tror på varje människas frihet och förmåga till förändring – och jag menar med bestämdhet att svenska värderingar angående jämlikhet och rättvisa mellan könen, folkhemmets betoning av strävsamhet och arbetsamhet, uppdelning mellan stat och religion, är bättre än kulturer som förtrycker kvinnor och barn, värderingar som innebär att man åker snålskjuts på andras arbete snarare än bidrar själv och att låta sitt liv styras av uråldriga religiösa urkunder och konservativa uttolkare. Den som väljer att ta sin tillflykt till Sverige har inte bara rättigheter, utan också en lång rad skyldigheter.

Pro quarto: sekularisering.

I ett sekulariserat land – som Sverige – vilar samhället på den världsliga lagen, inte på någon gudomlig sådan. Religionen påverkar därför inte ickereligiösa områden, som lagstiftning, undervisning i skolan, sjukvården. Religiösa argument och religiösa värderingar är helt enkelt inte giltiga i andra sammanhang än just religiösa sammanhang. Det är en utmärkt princip som bör vara grundläggande för alla demokratier, ty i demokratier är inte argument som bara en liten del av befolkningen anser vara giltiga gångbara. I ett sekulariserat land råder religionsfrihet. Det innebär att var och en är fri att utöva sin religion, liksom det innebär varje individs rätt att slippa religiös påverkan och indoktrinering. Den religiöse får, i ett sekulariserat land, rätta sig efter det de sekulära lagarna, inte tvärtom.Jag ser med oro på hur religiösa argument allt oftare lyfts fram som giltiga i samhällsdebatten, och hur religiösa organisationer utövar olika typer av påtryckningar för att påverka politiska beslut. Trots att jag själv är troende kristen ser jag stora problem med att ge religiösa argument legitimitet i ickereligiösa sammanhang. Eftersom människor tror på olika gudar – eller inte alls – i vårt land ska våra gemensamma lagar, institutioner och organisationer vara fria från religion.

Om din tro förhindrar dig att utföra sådana uppgifter som tillhör ditt arbete får du antingen ändra på dig eller byta arbete. Det är inte det sekulariserade majoritetssamhället som ska ändra på sig – den religiöse individen får ta fullt ansvar för sin tro själv.Erfarenhet och empiri visar att sekularisering leder till tolerans, jämställdhet och individualism, attityder som i sin tur ger frihet för hbtqpersoner, respekt för varje individs sexuella integritet, yttrandefrihet, jämlikhet mellan könen, religionsfrihet och möjligheter för varje individ oavsett vem hon är och var hon kommer ifrån att själv påverka sitt liv. Vi bör därför värna vårt sekulära arv och försäkra oss om att Sverige också fortsättningsvis är ett sekulariserat land, gärna det mest sekulariserade i världen.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se