Lättkränkta studenter i Lund

  • Onsdag 19 Sep 2018 2018-09-19
E-post 2765

Under mina år som lektor vid Lunds Universitet bävade jag allt mer för att hålla två av mina föreläsningar. Den ena var föreläsningen om omsorgsetik på a-kursen i tros och livsåskådningsvetenskap och den andra var föreläsningen om män, kvinnor och våld på kursen ”Det onda och de onda”. Jag ansvarade för båda kurserna i många år, och upplevde – till min förvåning – att nämnda föreläsningar uppfattades som kontroversiella i stigande grad. Föreläsningarna om omsorgsetik samt män, kvinnor och våld innehöll nämligen stoff som uppfattades som stötande av en del studenter.

Omsorgsetiken, formulerad av Nel Noddings, bygger nämligen på psykologen Carol Gilligans studie In a Diffeent Voice (1982) vilken hävdar att pojkars och flickors moralutveckling skiljer sig åt. Gilligans studie är i sin tur en reaktion på Lawrence Kohlbergs teori om moralutveckling och dess olika stadier. Kohlberg menar att kvinnor avstannar i sin moraliska utveckling och alltså aldrig når de högsta stadierna av moralisk reflektion. Gilligan menar att han har fel: Kvinnors moral är inte mindre utvecklad än mäns. Kvinnor resonerar på ett annat sätt än män – kvinnor värderar värden som relationer och gemenskap medan män håller oberoende och individualism högre.

Föreläsningen om män, kvinnor och våld diskuterar det beklagliga faktum att män är kraftigt överrepresenterade vid all våldsbrottslighet. I samband med en redogörelse för brottsstatistik med hänvisning till kön redogjorde jag för olika teorier och förklaringsmodeller till varför män är våldsammare än kvinnor. Handlar det om arv eller miljö, biologi eller fostran? Redan vid indelningen i ”män” respektive ”kvinnor” blev det ibland stopp. Under senare år fanns det alltid, på varje kurs, en student som kände sig manad att ifrågasätta ”idén” om ”binära kön” som ”exkluderande”. Tålmodigt försökte jag förklara att det är så här brottsstatistiken ser ut – den redogör för mäns respektive kvinnors brottslighet. Något tredje alternativ medges icke i BRÅ:s statistik. ”Men har någon frågat vilket kön de definierar sig som?” invände en student sista gången jag höll föreläsningen om kvinnor, män och våld. Jag kände mig lättade när jag packade ihop böcker och dator vid föreläsningens slut, medveten om att jag just avhållit denna kontroversiella föreläsning för sista gången.

Att föreläsa om kön och sexualitet med en biologisk utgångspunkt är ett gungfly. Senaste veckan har det rapporterats om protester från studenter på läkarprogrammet. Under kursen ”Arv och miljö” föreläste nämligen Germund Hesslow om biologiska skillnader mellan män och kvinnor. En av studenterna vände sig till universitetsledningen eftersom hon menade att föreläsningens innehåll inte är förenligt med universitetets värdegrund och likabehandlingsplan. Hesslow påstår ju faktiskt att män och kvinnor är olika! Detta får studenten att misstänka att Hesslow har en ”politisk agenda” som är ”antifeministisk”. Hesslow (som varit i blåsväder förr) tar dock det hela med ro. I ett skriftligt svar till universitetsledningen utformar han ett försvar för vetenskaplighet. Studenter på universitetet måste klara av att hantera också sådan information som av någon anledning är svårsmält.

Jag studsar inför universitets anmodan till Hesslow att be om ursäkt för ”vissa formuleringar” under föreläsningen. Det är ynkligt av universitetsledningen att inte stå bakom sina medarbetare när de faktiskt inte på något sätt begått något fel. Hesslow har redogjort för empirisk forskning och dragit slutsatser av den. Att hans slutsatser inte faller alla studenter i saken är inte grund för en ursäkt. Lättstötta studenters politiska agenda ska inte tillåtas påverka undervisningen på universitetet. Det är att pervertera hela idén med akademiska studier. Den som studerar på universitetet måsta klara av att ta in information, teorier och resonemang som inte ligger i linje med deras egen uppfattning. Protesterna mot Hesslow bygger på en missuppfattning, nämligen att föreläsaren i sin föreläsning ger uttryck för sin egen, subjektiva hållning. Så är det naturligtvis inte. Det är faktiskt fullt möjligt – och tillrådligt – att som föreläsare redogöra för olika teorier om samma fenomen på ett rättvisande sätt utan att själv ta ställning. Jag har exempelvis föreläst om Judith Butlers iden om ”performativa kön” utan att på något sätt omfatta uppfattningen att könet är en social konstruktion som manifesteras i en serie performativa akter.

Hur blev det så här? Hur blev det kontroversiellt att redogöra för biologiska skillnader mellan könen? Det hela bygger på den felaktiga idén att könsskillnader determinerar individens möjligheter. Så är det naturligtvis inte.

 

Ann Heberlein

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se