Maktkamp i Limbo

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 15 Sep 2018 2018-09-15
E-post 1260

En knapp vecka efter valet har de vuxna lämnat rummet och ersatts av en hop barnungar. A vill inte tala med B, och om B talar med C kommer D att stänga dörren. E väver nationalromantiska drömmar om död och seger och F borde inte ens sitta i sandlådan. G vägrar att inse att loppet är kört och klamrar sig fast vid makten som om det var en snuttefilt. En sån fars. En sån tragedi. En sån besvikelse.

Valet är, på många sätt, en besvikelse. Många trodde – kanske mot bättre vetande – att riksdagsvalet skulle lösa upp den gordiska knut som svensk politik påmint om. Vi hoppades på ett tydligt resultat, en klar majoritet, för endera alternativet så att landet slapp ur det limbotillstånd vi befunnit oss i under alltför lång tid. Det visade sig vara en fåfäng förhoppning. Till komplexa problem finns det sällan enkla svar. För att lösa den härva som svensk inrikespolitik snurrat in sig i krävs flera åtgärder.

Åtgärd nummer ett är enkel, men tycks vara oöverstiglig för majoriteten av partiledarna: tala med varandra, lyssna på varandra. Den gyllene regeln bör gälla i alla mänskliga sammanhang, också i politiska sådana: Behandla andra som du vill bli behandlad själv. Man behöver inte älska alla människor. Man behöver inte ens tycka om alla. Men man måste faktiskt anstränga sig för att behandla varandra med viss anständighet.

Partiledarnas ovilja att behandla varandra som de själva vill bli behandlade skadar allvarligt förtroendet för dem. Ett löjets skimmer vilar över de så kallade regeringsförhandlingarna. Varje parti har ett ansvar att genomdriva så mycket som möjligt av den politik de gått till val på. Det är det mandatet vi gett er. Vi har inte gett er i uppgift att isolera ett parti. Vi vill att ni anstränger er för att hitta ett sätt att samexistera så att ni kan börja ta itu med Sverige – det var det ni lovade i valrörelsen, eller hur?

Mitt parti, Moderaterna, gjorde ett dåligt val. Hade valresultatet blivit bättre om partiet avhållit sig från att kategoriskt avfärda alla möjligheter till samtal med det parti som nu är Sveriges tredje största parti, Sverigedemokraterna? Det vet jag inte. Däremot tror jag att väljarna uppskattat större tydlighet i en mängd andra frågor och en tydlig konservativ politik. Jag har ytterst svårt att tro att ett partis förhållningssätt till SD är den absolut viktigaste frågan för majoriteten av väljarna.

De avgörande frågorna handlar om det som är nära och som är viktigt för människor för att deras liv och vardag ska fungera. Det handlar om trygghet, om en fungerande vård och goda skolor, om ett fungerande socialt skyddsnät och om den egna ekonomin. Det handlar också om frågar på makronivå – om klimatet, försvaret, migrationen. Självfallet handlar valet också om en mängd frågor av ideologisk art – men att prata eller inte prata med SD är inte en ideologisk fråga. Att tala med någon innebär inte att man köper dennes världsbild rakt av, att man delar dennes problemformuleringar och lösningar, att man, som folk säger nuförtiden, ”legitimerar” dennes åsikter. Samtal är vägen framåt. Tystnad, isolering och separatism leder inte till något konstruktivt.

Måtte dödläget i svensk politik snarast upphöra. Väljarna är värda att de vi gett vårt förtroende att styra landet tar sitt uppdrag på största allvar.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se