Samhällskontraktet – valets dolda fråga

  • Onsdag 5 Sep 2018 2018-09-05
E-post 1544

Vad handlar valet 2018 om egentligen? Vilken är den stora frågan? Är det migrationen? Integrationen? Vården? Skolan? Skatterna? Arbetena? Trygghet? Jag menar att valet 2018 handlar om något mycket större än så. Det handlar om samhällskontraktet. Samhällskontraktet är namnet på det fiktiva kontrakt som existerar mellan stat och medborgare och reglerar relationens rättigheter och skyldigheter.

Individen garanteras bland annat trygghet och vård och förbinder sig att bidra genom att, bland annat, betala skatt. I en situation där polis inte lyckas fullfölja sitt uppdrag och där vårdköerna växer, det råder bostadsbrist och skolkris rubbas medborgarnas tilltro till samhällskontraktet.

Tilliten skadas när anmälningar om brott läggs på hög och berättelserna om en vård som inte fungerar blir flera, när vi läser om pensionärer som lever på marginalerna, familjer som drabbas av indraget LSS-stöd, svårt sjuka människor som inte längre har råd med livsviktig medicin eftersom läkemedelssubventioner dras in. Frågan vi oundvikligen ställer oss själva är om samhället finns där för mig den dag jag behöver hjälp. Vad händer om jag blir sjuk – kommer jag att få vård i tid? Kommer min pension att räcka? Finns polisen där om jag behöver dem?

Den mest grundläggande frågan angående samhällskontraktet är vilka som ingår i detta kontrakt. Vem har samhället ansvar för? Jag menar att ett land har ansvar för sina egna medborgare i första hand. Den som inte är svensk medborgare ingår inte i samhällskontraktet och kan därför inte kräva de rättigheter som stipuleras i samhällskontraktet – utöver de rättigheter som varje människa äger just för att hon är människa, mänskliga rättigheter. Samhället måste naturligtvis se till att mänskliga rättigheter respekteras. Det innebär exempelvis att alla som vistas i Sverige har rätt till vård som inte kan anstå. Det innebär inte att alla som vistas i Sverige har rätt till ekonomiskt bistånd, bostäder och skolgång, för att nämna några av de rättigheter som en del kommuner i landet tillerkänner eu-migranter och illegala invandrare.

Det är, menar jag, direkt omoraliskt, att lägga resurser på andra länders medborgare när det egna landets medborgares behov inte är uppfyllda. Först tar vi hand om våra egna medborgare. Därefter räddar vi resten av världen. För att vara tydlig: Jag menar att staten har ansvar för sina medborgare och att medborgarna kan kräva att få sina rättigheter uppfyllda. Medborgarna har naturligtvis inte bara rättigheter, utan också skyldigheter – och en grundläggande skyldighet är givetvis att lyda våra gemensamma lagar och regler. En annan grundläggande skyldighet är att bidra till samhällets gemensamma goda i den mån man kan. Vidare bör en grundläggande skyldighet vara att försörja sig själv. Alla vuxna, friska individer måste ta ansvar för sina egna liv, sina handlingar och sitt uppehälle.

Idag befinner vi oss i en situation där allt färre försörjer allt fler. Alltför många friska, vuxna arbetsföra människor blir försörjda utan några som helst krav på motprestation. Det är inte hållbart, varken ur rättvisesynpunkt eller ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Alla måste bidra. Den som ingår i samhällskontraktet har inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Det måste vi bli mycket bättre på att förmedla, inte minst till människor som invandrat hit: Ingenting är gratis. Det är alltid någon som betalar – och att ta för sig av sina rättigheter utan att ta ansvar för sina skyldigheter är djupt osolidariskt, för att inte säga egoistiskt.

Jag tror att en av människans främsta drivkrafter är att skapa en god tillvaro för sig själv. Dock tror jag inte på egoism som en hållbar attityd. Ett visst mått av egoism är säkert nödvändigt om man tänker i termer av självbevarelsedrift, men risken med ett ensidigt egoistiskt beteende är uppenbar: ett samhälle där var och en uteslutande intresserar sig för den egna välgången fungerar inte. Människor behöver samarbeta för att lyckas. Egoism leder i slutändan till undergång – liksom altruism. Ett kravlöst givande och osjälvisk kärlek är en lika orimlig och illa fungerande hållning som egoism. Det är inte möjligt att bygga ett fungerande samhälle på varken egoism eller altruism. Ett fungerande samhälle kräver nämligen samarbete.

Därför är reciprocitet, alltså ett ömsesidigt givande och tagande mellan obesläktade individer till bådas nytta, en rimligare och mer hållbar attityd. Intimt förknippat med reciprocitet är förtjänstteorin, idén att människor bör behandlas efter förtjänst. Den som anstränger sig ska belönas. Detta måste, menar jag, också avspeglas i vårt skattesystem. Att människor belönas efter förtjänst följer logiskt ur principerna om rättvisa och jämlikhet. Det är rättvist att belönas när man anstränger sig – och den som bär en tyngre börda, d v s arbetar mer, bör av jämlikhetsskäl belönas. Hårt arbete, utbildning, ansträngning och innovationer måste premieras. Samhällskontraktet måste, som John Rawls skriver i A Theory of Justice, medge utrymme för förtjänstprincipen. Det ska löna sig att anstränga sig.

Detta handlar valet 2018 om i grunden – vem som ingår i samhällskontraktet, våra rättigheter och våra skyldigheter. Den sittande regeringen och oppositionen har olika svar på dessa frågor. De rödgröna har i fyra år fattat otaliga beslut som missgynnar svenska medborgare, prioriterat ickemedborgare före medborgare och fört en politik som uppmuntrar bidragsberoende och passivitet snarare än självständighet och aktivitet. Det är dags att bryta denna olyckliga utveckling nu.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se