Slow Culture: Handel är krig – hur det hela började

  • Söndag 23 Sep 2018 2018-09-23
E-post 410

Med intresse – och kanske en smula förfäran – betraktar vi här i väst framväxten av Kina som en global ekonomisk och politisk maktfaktor. Det är inte bara genom sin oerhörda storlek som Mittens rike gör sitt inflytande påmint, det är också genom den mångfasetterade uppbyggnad av något som nästan skulle kunna liknas vid ett kolonialt imperium.

Det handlar dock inte här om den typ av kolonialism som dominerade vår värld från slutet av 1800-talet och fram till andra världskrigets slut, då ett antal europeiska stormakter utövade direkt territoriell kontroll över en stor del av planetens yta, utan om den typ av kolonialpolitik som europeiska makter utövade från och med 1400-talets upptäcktsresor och fram till en bit in på 1800-talet.

Där handlade det om säkrandet av handelsleder och omslagshamnar, förmånliga avtal med lokala potentater och möjligheter att skapa fördelaktiga handelsvillkor och monopolsituationer. Det handlar om att premiera de ekonomiska aspekterna vilket i förlängningen leder till politiskt inflytande. Den europeiska kolonialpolitiken efter 1870 stod jämförelsevis på huvudet – där premierades istället politik och territoriell kontroll, vilket inte på något sätt var ekonomiskt sunt. De europeiska kolonialimperierna var på det hela taget en ekonomisk förlustaffär för moderländernas skattebetalare från och med förra sekelskiftet, vilket var den främsta orsaken till att de kunde avvecklas så snabbt och (med ett par undantag) smärtfritt under 50- och 60-talen.

Dessa misstag vill Kina inte upprepa. Med sina storskaliga ambitioner att utveckla handelsleder, såsom ”Den nya sidenvägen” och ”Belt and Road Project”, liksom satsandet på hamnar och infrastruktur i tredje världen, där de lokala ledarna snart upptäcker att deras länder befinner sig i en mycket ogynnsam skuldsituation i förhållande till kineserna liknar dagens kinesiska politik mer den europeiska handels- och kolonialpolitiken under 15- och 1600-talen, än något annat. Det kan därför vara intressant att titta lite närmre på hur allting började.

Upptäcktsresor och internationell handel har givetvis alltid funnits; och strax innan den stora europeiska expansionen tar sin början hade såväl kineser som araber etablerat sig som viktiga aktörer på den globala arenan. Genom sitt finmaskiga handelsnät hade araberna under medeltiden kommit att dominera handeln på Europa med kryddor och andra eftertraktade varor från orienten. Det var den mäktiga handelsstaden Venedig som fungerade som arabernas partners i denna handel. Detta var ett stort problem för de nya europeiska nationalstater som börjar växa fram efter det fransk-engelska hundraårskriget, liksom efter Portugals och Spaniens återtagande av den Iberiska halvön i samband med Reconquistan, då de muslimska härskarna kastades ut. Det är också i dessa ”proto-nationalstater” där det blir lättast att omvandla handelsrelaterade och militära företag till systematiska operationer.

Det var länderna på den Iberiska halvön som var först ut ur startgroparna – och ett exempel på detta nya ”systematiska” synsätt är Henrik Sjöfararens (1394-1460) årliga expeditioner längs den afrikanska kusten. Här kunde portugiserna handla guld med karavanerna från det legendariska Timbuktu. För att ytterligare säkra guldhandeln anläggs en handelsstation i Guinea på 1480-talet – och inkomsterna från denna driver fram nya sjöföretag. 1487 rundar Bartolomeus Diaz Godahoppsudden, men drivs tillbaka av stormar. 1497-99 når Vasco da Gama till de arabiska handelsmännens förfäran fram till staden Calicut i södra Indien. Araberna inser direkt att deras lukrativa handelsmonopol är hotat.

De glaspärlor och annat krimskrams som portugiserna förde med sig och som de brukade använda sig av i handeln med afrikaner väckte dock bara förakt bland de lokala indiska köpmännen, så Vasco löste detta problem genom att helt sonika plundra ett arabiskt kryddskepp på återvägen. Viktigare än de varor som portugiserna medförde var två avgörande lärdomar: a) europeiska skepp och kanoner var helt överlägsna andra folks; och b) prisnivån på kryddor var så pass låg att en enorm profit kunde garanteras. 100 skålpund peppar kostade 3 dukater i Calicut, men hela 80 dukater om man köpte det från arabernas mellanhänder venetianarna. Kung Manuel (1495-1521) lät omedelbart utrusta flottor för att grunda handelsstationer i Indien; och från och med 1501 avgick konvojer var gång som vårvindarna började blåsa i mars med destination Malabarkusten och Calicut.

Den militära överlägsenheten på sjökrigets område gjorde också att portugiserna kunde sopa haven rena från arabiska handelsfartyg: mellan 1502 och 1520 anlände inte ett enda gram peppar till Europa via den vanliga vägen över Röda havet. Den stående ordern till de portugisiska sjömännen var: ”ser ni ett arabiskt fartyg, så sänk henne!”. År 1511 kunde Alfonso Albuquerque erövra den kanske viktigaste arabiska omslagsplatsen i Indiska oceanen: Malacka. Från och med nu utgjorde Portugal den viktigaste interkontinentala handelsnationen och förutom peppar kunde 30 ton kryddnejlikor och tio ton muskot skeppas till Europa varje år.

Spanjorerna var lite långsammare när det gällde att utveckla ett interkontinentalt handelsväsende. Portugiserna hade stängt vägen till Indien runt Afrika, men eftersom jorden är rund kunde man ju alltid nå Österlandet genom att segla åt andra hållet. Detta var vad Columbus föreslog de spanska dubbelmonarkerna Ferdinand och Isabella på 1490-talet, vilket ledde till den europeiska upptäckten av Amerika, 1492. Efter att ha insett att det handlade om en helt ny kontinent, där befolkningen stod på en lägre kulturell nivå än i Asien, bestämde sig spanjorerna för att kolonisera landet, snarare än att upprätta handelsstationer. I förlängningen handlade detta om att på effektivast möjliga sätt kunna exploatera naturtillgångar, och främst då ädelmetaller – i Amerika fanns inte de kryddor som marknaden var intresserad av.

De sätt på vilka Hernan Cortez och Fransisco Pizarro på några år (1521, respektive 1532) tillintetgör de mest utvecklade civilisationer som den Nya världen av egen kraft lyckats frambringa är både skrämmande och fascinerande. Det handlar om en handfull män som med hjälp av slug planering, överlägsen teknologi, strategiska allianser med lokala ledare och total hänsynslöshet lyckas bemäktiga sig välden vars storlek är i paritet med Europas egna nationer. I Amerika organiseras därefter territorierna på spanskt vis, med syftet att föra över rikedomar till Spanien. Till skillnad från i Asien förekom också en utvandring i relativt stor skala för att kunna administrera dessa stora företag.

I och med upptäckten av Amerika och sjövägen till Indien uppstod alltså för första gången ett globalt sjöbaserat handelsnät, som äger bestånd än idag och som representerar över 90 procent av all världshandel i tonnage betraktat. Detta nät kom i tur och ordning att domineras av portugiser, spanjorer, holländare och britter fram till och med 1800-talet. De kryddor som fördes till Portugal från Kryddöarna betalades med tyger från Indien, som man köpt med guld och elfenben från Guinea. Teak från Goa skeppades till Macao i Kina för att bytas mot silke och porslin, vilket också kunde betalas med silver från Nya världen.

I Brasilien började man under denna tid också att anlägga sockerplantager. Till skillnad från kryddor är socker en extremt arbetsintensiv gröda, men under korstågen hade européerna lärt sig av de muslimska härskarna på Cypern att man kunde utnyttja slavarbetare för ändamålet. En experimentverksamhet på Kanarieöarna hade slagit väl ut och efter hand kunde plantager anläggas först i Brasilien och därefter på de västindiska öarna. Här tog den betydelsefulla transatlantiska slavhandeln sin början, även den initialt i portugisisk regi. Det portugisiska imperiet utgjorde ett slags ”arkipelag” av utposter, under det att det spanska snabbt fick formen av ett ”kontinentalt” välde.

Men även spanjorerna hade utposter, exempelvis på Filippinerna, där Manilla grundades på 1560-talet. Manilla fungerade som en handelsnod i ett nätverk som sträckte sig mellan Europa, Amerika, Afrika och Fjärran Östern. En explosion i handeln, driven av europeiska konsumenter ägde rum mellan 1570 och 1630 (då efterfrågan mattas av under trettioåriga kriget). Här försöker även utomeuropeiska makter, som Kina och Japan vara delaktiga som självständiga aktörer – det vill säga riken mäktiga nog att åtminstone inledningsvis stå emot den europeiska dominansen. Såväl i Japan, som i Kina uppvisar man en stark skepsis mot de europeiska försöken att etablera handelskontakter på egna villkor, men denna misstrogenhet slår snart över i ren isolationism, som förvisso höll rikena intakta under ett par sekel, men som i slutänden medförde att de inte kunde mäta sig med västerlandet vad gällde globalt inflytande på ännu längre tid.

På 1600-talet trädde holländarna in på arenan och blev den dominerande handelsnationen såväl i Europa, som globalt. Det protestantiska Nederländerna på sin lilla landyta och med sin jämförelsevis ringa befolkningsmängd kunde föra upp de internationella handelsföretagen till en helt ny dimension genom att frigöra enorma mängder privatkapital – och detta skedde genom införandet av ett modernt bank-, kredit- och aktiebörsväsende. Även här kom kryddorna till en början att stå i centrum. 1602 grundades det nederländska Förenade ostindiska kompaniet (VOC), med målet att ta över orienthandeln från portugiser och spanjorer och garantera investerarna – entreprenörer och riskkapitalister – en vinst på 100 procent av insatt kapital. VOC undvek nogsamt de portugisiska omslagsplatserna (som Goa, Malacka och Macao), utan gick direkt på de ostindiska kryddöarna för att kontrollera produktionen vid källan. I allians med diverse indonesiska småfurstar kunde man driva bort portugiserna och sätta sig i besittning av Moluckerna (”där pepparn växer”) och ta över handeln.

Holländarna fick efter sitt gyllene 1600-tal bereda plats för britterna under 1700-talet. Britterna hade kunnat sitta bekvämt tillbakalutade och se vad som fungerade, respektive inte fungerade. Den statsunderstödda handelsföretag som bedrevs av Portugal och Spanien, eller den privatfinansierade holländska modellen, där navet utgjordes av det största privatkapitalistiska projekt som (i relativa termer) världen någonsin skådat i form av det mäktiga VOC. Man valde, helt förnuftigt, en kombination av det bästa med statlig intervention och det bästa av de privatfinansierade aspekterna – och där den yttersta garanten för kommersens och handelsvägarnas säkerhet utgjordes av den brittiska flottans oövervinnliga vapen.

Idag garanteras samma handelsvägar, sedan britterna dragit sig tillbaka väster om Suez efter andra världskriget, av den amerikanska flottan i förbund med sina allierade. Kina, som väl känner sin historia och väl vet vad oförmågan att konkurrera med västerlandet på handelspolitikens område ledde till för landets vidkommande, har nu börjat etablera sig som en global rival till västvärlden. Dock är det svårt för oss här i väst att betrakta Kina riktigt som en fara för den hegemoni som vi har vant oss vid sedan så många år. Vi har nämligen vant oss vid att betrakta imperier som välden som innehar väldiga landmassor och med trupper på plats i främmande territorier. Detta är ett 1800-talsmässigt sätt att betrakta sakernas tillstånd. Det kinesiska imperiebyggandet ser inte så ut. Kina bygger sin makt och sitt inflytande på samma sätt som vi själva gjorde på 1500-talet – och ju snabbare vi inser detta, desto bättre.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se