Slow Culture: Hur man förstör en union, fast man inte vill det – ”Swexit 1523”

  • Söndag 16 Sep 2018 2018-09-16
E-post 504

En union – eller förbund, som vi sade tidigare – mellan olika stater är en grannlaga affär. Samtliga ingående komponenter måste gynnas av förbundet för att det skall vara meningsfullt. Dessutom måste det existera den typ av närmast alkemistisk dynamik där själva helheten får en kvalitet som är större än blott summan av de ingående delarna. Historiskt har vi sett unioner som visat sig framgångsrika över tid – som Schweiz eller Förenta Staterna (trots den oerhörda konvulsion som inbördeskriget innebar) – och vi har sett förbund som inte har hållit för tidens tand – som Deliska ligan, Förenade Arabrepubliken eller dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

När fungerar politiska unioner och när fungerar de inte? Jag anser att fyra intressen hos de ingående politiska entiteterna måste sammanfalla för att ett statsförbund eller en förbundsstat skall kunna fungera: det handlar om säkerhet, ekonomi, rättsväsende och kultur. När detta sker får vi en fungerande enhet; när så inte är fallet måste förbundet tvingas samman med våld  eller upplösas.

Vårt eget land ingår förnärvarande i Europeiska Unionen sedan drygt 20 år. På det hela taget tycks fördelarna med detta medlemskap överväga nackdelarna, men unionen är inte på något sätt immunt från slitningar och debatt. Storbritannien har genom en folkomröstning beslutat att lämna organisationen eftersom en majoritet av landets befolkning inte tyckte att medlemskapet ar värt sitt pris och det är inte uteslutet att ett eller annat land kommer att följa Storbritanniens exempel.

Hur blir det då med Sverige? Förnärvarande tycks fördelarna överväga. Dock är det inte första gången som vi ingår i en union. Den varade i 130 år och visade sig vara ett misslyckande. Vi gick med år 1389 och lämnade den samma med buller och bång år 1523. Det är länge sedan, men de mekanismer som håller samman och upplöser unioner var lika verksamma då som nu – det handlar om Kalmarunionen och den kan vara värd att titta lite närmare på.

Försöken att integrera stater eller skapa större statsbildningar under denna tid var inte något som var unikt för Skandinavien. Samma processer pågick lite varstans över hela den europeiska kontinenten. 1386 förenas exempelvis Polen och Litauen genom äktenskapet mellan den polske kungen Ludvigs enda dotter Hedvig och den litauiske fursten Jagello (som efter att ha kristnats regerar jätteriket under namnet Vladislav II); 1479 förenas på samma sätt Kastilien med Aragonien genom Ferdinand och Isabellas äktenskap; även Ungern och Böhmen inträder i en liknande personalunion 1490, vilket bildar en av grundpelarna till vad som till sist blir den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin.

Varför sker då detta? Jo, från och med 1200-talet stärks successivt kungamakten på länsherrarnas bekostnad och successivt sker också en emancipation av såväl städernas borgerskap som av den ofrälse landsbygdsbefolkningen, vilket ytterligare försvagar adeln och därför indirekt kommer att stärka kungamakten. Tendenserna till detta var tydligare i kontinentens västra delar, än längre österut – vi glömmer gärna bort i dag att Aragonien var den första rent konstitutionella staten i Europa. Kungamakten får också en fastare statsrättslig ställning. Under inflytande från romersk rätt är konungen att fatta som ”suverän”, men samtidigt avpersonifieras hans makt – det blir ”kronan”, som opersonligt rättssubjekt, snarare än ”konungen”, som fysisk person, som blir bärare av statssuveräniteten.

Likväl måste denna abstrakta suveränitet knytas till ett fysiskt och dynastiskt ”substrat”. I samtliga ovan nämnda fall (Kalmarunionen, Polen-Litauen, Spanien, etc.) dras integrationssträvandena igång när en dynasti håller på att utslockna på svärdssidan. Man kan också konstatera att flera av de riken vi talar om här var valkungadömen (Danmark, Sverige, Polen, Ungern) där man likväl har velat hämta kungen ur vissa släkter.

Ytterligare en faktor som kan vara värd att notera är att samtliga riksföreningar sker i enlighet med respektive rikens lagar. Det handlar alltså om betydande förändringar av det politiska landskapet i Europa som för en gångs skull inte är resultat av erövringskrig eller orättmätiga usurpationer, utan som på det hela taget sker lagenligt. Detta betyder givetvis inte att det bara skulle handla om fredliga processer, utan att de stridigheter som förvisso utbryter på sina håll ofta har sin grund i olika tolkningar av lag och hävdvunnen rätt.

Ett exempel: upproret mot unionskungen Erik av Pommern under Engelbrekt, 1434, med det våldsamma avsättandet av slottsfogdarna, nedbrännandet av borgar och uppsägandet av tro och lydnad till kungen sker i överensstämmelse med Sveriges landslags Tingamålsbalks nionde flock och Konungabalkens femte flock, tolkad i enlighet med sedvana, vilket vunnit laga kraft genom beslut på ordinarie landsting. Har ni hört uttrycket att ”det är rätt att göra uppror”? Mer rätt än så här kan det knappast bli!

I Kalmarunionen ingick som bekant de tre nordiska kungarikena Danmark, Norge och Sverige – och som kulturellt närbesläktade har de haft mycket att göra med varandra sedan hedenhös. Stormän och kungar har haft ägor och förläningar i varandras länder. En del av dessa förlorar sig i en närmast mytisk forntid, som Sigridslevet eller delning av Norge mellan danska och svenska kungar, samt norska jarlar efter slaget vid Svolder i september år 1000. Under tiden närmast före Kalmarunionen tillkommer ytterligare ett moment, nämligen bruket att förpanta städer och landsdelar vid tillfällen av ekonomisk kris. Danmark ger bland annat Köpenhamn, Skåne och Blekinge i pant till den svenske kungen Magnus Eriksson på detta vis.

Till detta kommer de tidigare berörda dynastiska förvecklingarna, där samtliga nordiska riken har stora problem under 1300-talet. När drottning Margareta av Danmark till slut blir regent över alla tre riken efter slaget vid Falköping, 1389, har de gamla ätterna utslocknat en efter en: Harald Hårfagers ätt i Norge, Folkungarna i Sverige och Estridssönerna i Danmark. Margareta var gift med den siste regerande Folkungen, Håkan, som under en tid varit såväl kung av Norge (som den siste inhemske norske monarkens dottersonson), som kung av Sverige (i egenskap av son till Magnus Eriksson, som själv föregick Håkan som Norges och Sveriges kung – och dessutom samregerade med honom). Då Margaretas enda son Olof avlider, 1387, insätts hennes systerdotterson, Erik – son till hertig Vartislav av Pommern – som arvtagare till såväl Danmark. Som Norge.

Under förspelet till Kalmarunionen har framför allt några svenska stormän spelat en viktig roll. Stormän – såsom Bo Jonsson Grip och Karl Ulfsson till Tofta – kunde genom riksrådet (”regeringen”) påverka de svenska kungavalen så att de utföll till deras fördel vad gällde förläningar och skatter. Riksrådets inflytande visar sig genom en serie åtgärder: valet av hertig Eriks minderårige son Magnus till kung, 1319, beslutet att denna Magnus skall samregera med sin son Erik (som man anser vara lättare att påverka); valet av Magnus andre son Håkan till kung, 1362, efter Eriks död; fängslandet av Magnus Eriksson och insättandet av Albrekt av Mecklenburg på Sveriges tron, 1371; samt störtandet av samme Albrekt och valet av Margareta till regent och beslutet att erkänna Erik av Pommerns rätt även till den svenska kronan i samband med Nyköpings recess, 1396.

Efter alla 1300-talets förvecklingar statsfästs då till slut unionen genom Erik av Pommerns kröning till kung över alla de tre nordiska rikena i Kalmar, 1397.  I samband med detta utfärdas också två dokument som kommer att bilda grund för hur denna union skall tolkas rent politiskt. Det första – ”Kröningsbrevet” – stipulerar en långtgående frihet för de tre rikena. Sverige, Danmark och Norge skall vara ett statsförbund, som skall styras med utgångspunkt för varje lands hävdvunna lagstiftning, samt att varje rikes respektive riksråd får en stark ställning. Men samma år utgavs också ytterligare ett dokument – ”Unionsbrevet” – som stipulerar att Norden skall betraktas som en förbundsstat och där den starka kungamaktens roll lyfts i förgrunden. Unionsbrevets rättsliga status sattes direkt i fråga, det var skrivet som ett utkast och var ofullständigt signerat – men detta hindrade inte Erik av Pommern från att ofta hänvisa till detta dokument som laga statsfäst.

I tvisten kring dessa båda dokument ser vi mycket tydligt den problematik som finns nedlagd i varje politisk unionsbildning, såväl förr, som nu: handlar det om en förbundsstat eller ett statsförbund? Skall makten ligga i ett exekutivt centrum eller en lagstiftande periferi? Handlar det om att samla eller sprida makt och inflytande? När svårigheten att balansera dessa principer mot varandra, liksom mot en konkret veklighet blir det snart tydligt varför Kalmarunionen omöjligt kan fungera i längden. I detta hundraåriga drama har Norge endast en ringa betydelse – de två huvudrollerna kommer att spelas av Danmark och Sverige.

För det första har vi den utrikes- och säkerhetspolitiska dimensionen. Trots de skenbara likheterna mellan de nordiska rikena kunde deras storstrategiska situation knappast vara mer skiljaktig. Sveriges intressen låg österut. Efter att ha kastat av sig det tatariska oket och detroniserat Novgorod växer storfurstendömet Moskva upp som en betydande maktfaktor med blicken riktad mot Litauen, Tyska Orden (i Baltikum) och Sverige, från och med Ivan III. För Sverige utgör detta framväxande Ryssland ett stort hot. De danska intressena är däremot riktade väster- och söderut. Under tiden för Kalmarunionen pågår hela tiden motsättningen mot Hansan och stridigheterna kring Slesvig-Holsteins status. Dessa diametralt olika strategiska prioriteringar kan aldrig smältas samman eller ens samordnas under Kalmarunionen. Den största skulden för detta måste läggas på det danska riksrådet och de danska unionskungarna. Genom en monumental likgiltighet inför Sveriges strategiska problem (som nu borde vara hela unionens) väcks den berättigade frågan vad Sverige egentligen skall ha unionen till. Rent grotesk blir situationen när de danska unionskungarna Kristian I och Hans ingår underhandlingar med Ryssland riktat mot unionsmedlemmen Sverige för att få stöd mot Hansan.

Den andra faktorn gäller ekonomin. Då som nu gäller att Sverige producerar och Danmark handlar och distribuerar. Danmark växte allt mer fram som en stat beroende av handel i likhet med Nederländerna och England. Danmark ville därför ha sitt eget handelspolitiska nätverk oberoende av Hansan – med syfte att, tillsammans med Nederländerna, dra fördel av Östersjöhandeln. Sverige har aldrig varit någon handelsnation. Våra intäkter kom i allt ökande grad från export av det järn som framställdes vid bruken. För Sveriges vidkommande fungerade därför samarbetet med Hansan som ett utmärkt komplement. De danska unionskungarnas anti-hanseatiska politik drabbade helt enkelt Sverige hårdare än någon annan aktör, framför allt under tider av handelsblockad. Den av Erik av Pommern inrättade Öresundstullen drabbade också Sverige hårt, eftersom även våra fartyg måste erlägga den, trots att vi ingick i unionen. Hansan blev därför en naturligare partner till Sverige än vad Danmark någonsin kunde vara och det är betecknande att vi alltid kunde påräkna Hansans ekonomiska stöd under de tider som vi försökte bryta oss loss från unionen, som under Sturarna och Gustav Vasas frihetskrig.

Den tredje faktorn gällde rättsliga och konstitutionella hänsyn. Enligt den svenska tolkningen av unionen skulle unionskungarna styra rikena i samband med riksråden. Erik av Pommern kunde ju inte bryta mot denna princip, men han kunde tänja reglerna. Erik underlät således att tillsätta riksämbetena i Sverige utan lät posterna stå vakanta. I stället kunde väldena styras från centrum genom urtima inkallande av det danska riksrådet, ett allt mäktigare kansli och genom egna tillsatta slottsfogdar för skatteuppbörd. På vissa sätt utgör detta system en modernisering av administrationen, men centraliseringen av makten svetsar också samman de krafter i Sverige som förlorar på detta: den svenska rådsadelns inflytande minskar, kyrkan i Sverige får sin makt kringskuren genom biskopstillsättningar som kringgår de svenska domkapitlen och allmogens skattebörda ökar genom ett fogdesystem, som framför allt syftar till att dra in så mycket pengar som möjligt för att bekosta krigen mot Hansan och i Slesvig-Holstein, där Sverige inte har några som helst intressen. När de fyra svenska stånden samtidigt ser intresse av att upphäva unionen med Danmark sker också de mest framgångsrika utbrytningsförsöken, under Engelbrekt, Sturarna och Gustav Vasa – och under den senare sker också den slutgiltiga Swexiten, 1523.

Varför fungerar då inte unionen? Jo, den fungerar inte av samma skäl som andra unioner misslyckas när de inte kan harmonisera ett antal fundamentala principer. Unionen tog inte hänsyn till olika diametralt motsatta strategiska och ekonomiska intressen; centralstyrningen gynnade endast en del – Danmark – på de övriga delarnas – Norges och Sveriges – bekostnad; och där var Sverige (till skillnad från exempelvis de amerikanska Sydstaterna), så pass militärt starkt att det kunde hävda sig och leda utbrytningen till framgång. Norge hade inte denna styrka och 1536 kunde det danska riksrådet reducera detta tidigare självständiga kungarike till blott och bart en dansk provins.

Om vi tänker bort de historiska och geografiska utanverken är det samma mekanismer som vi sett i verksamhet när det gäller det brittiska utträdet ur Europeiska Unionen. Och om detta förbund skall kunna äga bestånd över tid borde dess ledare studera Kalmarunionens uppgång och fall lite närmare, för där ligger alla statskonstens komponenter redo att betrakta i öppen dag.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se