Slow Culture: Journalisten som herre eller tjänare

  • Söndag 2 Sep 2018 2018-09-02
E-post 192

Skall journalistiken vara medborgarens ledsagare eller följeslagare? Lite av varje får man förmoda; men mest det senare anser jag. Inom ramen för sin utbildning brukar de flesta journaliststudenter få studera den debatt som pågick i USA under 1920-talet mellan författaren Walter Lippman och filosofen John Dewey. Detta var en tid då den moderna journalistiken växte fram och kontrahenternas olika perspektiv kan fortfarande betraktas som typiska för debatten om vilken roll journalistiken skall spela i samhället.

I korthet gick deras perspektiv ut på följande: Lippmans ståndpunkt var att journalisten borde fungera som ett slags förmedlare – eller med hans egna ord, översättare – mellan allmänheten och de krafter som sätter agendan i världen. När politiker, forskare, experter och opinionsbildare talar skall journalister sammanställa och redigera vad som kommer till uttryck och föra detta vidare till allmänheten.

Skälet till detta var att medborgaren, enligt Lippman, inte är förmögen att ta till sig den växande mängd av information som präglar dagens samhälle. Medborgaren behöver någon som kan filtrera, sortera och värdera nyheterna. Allmänheten kommer aldrig att vara intelligent och insatt nog för att förstå komplexa politiska händelser och för upptagen med sitt dagliga liv för att förstå eller ens bry sig om komplicerade samhällsfrågor.

Annat då med journalisterna, som har observerandet av samhällsskeendet som sin uppgift. Från sin upphöjda position förmår de presentera och värdera nyheterna på rätt sätt. När allmänheten sedan blir upplyst av journalisterna kan den ta ställning till olika frågor och påverka samhället. Utan journalistikens filter blir den vanlige medborgaren lätt ett rov för populistiska krafter som vill ha hans röst i diverse val eller ett offer för marknadskrafter som vill ha hans pengar och få honom att konsumera olika produkter.

Deweys position var radikalt annorlunda. Han menade att allmänheten inte bara är förmögen att förstå samhällsskeendena som skapas av politiska eller ekonomiska eliter, utan också borde vara en medaktör i dessa processer. Detta kan bara ske om medborgaren kan ta del av ett ofiltrerat nyhetsflöde. Journalistiken bör fungera som ett öppet forum där diskussioner och debatter kan ta plats i så oredigerat och lite tillrättalagt skick som möjligt. När väl olika idéer och perspektiv kommit fram så sakligt som möjligt är medborgaren mycket väl förmögen till att ta ställning till de frågor som rör hans liv och värdera vad han anser vara viktigt eller oviktigt.

Det kan tyckas självklart att Deweys filosofi borde vara den hållning som präglar journalistiken och det offentliga samtalet. Bara på så vis får medborgaren fri tillgång till den information som han behöver och bara i positionen av en neutral informationsförmedlare kan journalisten vinna något slags respekt hos medborgaren. Men detta är inte riktigt fallet idag. Vi har en journalistkår som medvetet eller omedvetet i allt högre grad tycks anamma Lippmans position. Det handlar alltså om en nyhetsvärdering som syftar till att skydda, leda och undervisa medborgaren, snarare än att ge honom tillgång till den information han behöver för att tänka och agera självständigt.

Hur ser detta då ut i praktiken? Ja, som ett exempel kan man titta på hur den svenska journalistkåren väljer att tolka de pressetiska regler som man arbetar efter. Pressens publicitetsregler är ett frivilligt komplement till Sveriges grundlagar so reglerar yttrande- och tryckfrihet och som för närvarande omfattar 17 olika punkter.

I punkt 10 står följande att läsa: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. Hur skall detta tolkas? Nyckelordet är här självfallet ”framhäv”. Låt oss hypotetiskt anta att ett stort antal bedrägerier och stölder riktade mot äldre personer begås av ligor bestående av utländska romer eller att gärningsmännen vid flertalet fall av homosexuella gruppvåldtäkter utgörs av afghanska ensamkommande – hur skall pressen förhålla sig till detta?

En journalist bör givetvis förhålla sig så sakligt som möjligt till alla skeenden. Han bör i sin redogörelse svara på de frågor som en läsare kan förväntas ställa. Vad har hänt?, var ägde det rum någonstans?, när skedde det?, hur gick det till?, vem gjorde det? och varför?  Den svenska journalistik vi har idag tolkar gärna de pressetiska reglerna så pass strikt att de två sista frågorna om ”vem” och ”varför” lämnas obesvarade. Att inte ”framhäva” en persons etniska eller kulturella tillhörighet har idag fått betydelsen av att förtiga detta faktum helt.

Pressetiken syftade ursprungligen till att stävja en typ av utsagor där en journalist skulle kunna tänkas skriva att ett åldringsrån har begåtts eftersom gärningsmännen var romer, men inte att hindra honom från att skriva att ett åldringsrån har begåtts och gärningsmännen var i detta fall romer.

Journalisterna tillämpar idag denna strikta tolkning av pressetiken i syfte att på ett Lippmanskt vis uppfostra och skydda medborgarna. Man anser att dagens läsare inte skulle kunna vara förmögna att hantera den information som svarar på frågorna ”vem” och ”varför”. Man har också spriditden uppfattningen att de pressetiska reglerna skulle innebära något slags kategoriskt förbud mot att nämna en gärningsmans nationalitet. Detta är givetvis inte fallet. De pressetiska reglerna är frivilliga och talar bara om att nationalitet inte skall framhävas, inte att det måste förtigas.

Det råder förnärvarande en kulturkonflikt mellan medborgarna och den tredje statsmakten i Sverige, där de förra efterfrågar en journalistik av Deweys modell, under det att de senare allt mer tenderar till att bli ett slags prästerskap enligt Lippmans modell. Den misstro som idag florerar mot media i allmänhet och journalister i synnerhet kan till stora delar hänföras till denna konflikt.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se