Slow Culture: “Medeltida kvinnosyn” – bättre än sitt rykte

  • Lördag 29 Sep 2018 2018-09-29
E-post 794

Skulle man kunna tänka sig en kinesisk Hildegard av Bingen under Mingdynastin? Eller en arabisk Christine de Pizan under Abbasidernas kalifat? Knappast. Men i Europa fanns de. Kvinnans position har alltid varit starkare inom den västerländska kulturen än på något annat håll, även under medeltiden. Detta har gjort just vår kultur rikare, mäktigare och bättre att leva i än i något annat alternativt civilisationsbygge. Västerlandet är unikt och här tittar vi på kvinnans roll under europeisk medeltid.

Givetvis är det svårt att säga något om kvinnans ställning i allmänhet under den period vi talar om här. Precis som för männen handlade det främst om vilken samhällsställning man hade, var i Europa man bodde och vilken typ av individ man var (intelligent eller dum, flitig eller lat, modig eller feg, vacker eller ful). Dock finns det ett par generella slutsatser man kan dra för kvinnans vidkommande i största allmänhet: Kvinnor föder barn.

Barnafödandet var under medeltiden förenat med stora risker. Efter vad man kan bedöma utgjorde de kvinnor som dog i barnsäng en mycket stor grupp inom alla samhällsklasser i alla delar av Europa. De ständiga graviditeterna (om befolkningsökningen fram till att pesten slog till på 1340-talet kan vara någon hänvisning) måste ha varit ytterst påfrestande. Här kan klosterlivet, som åtminstone för vissa kvinnor utgjorde ett möjligt ”karriärval”, ha varit ett attraktivt alternativ. Kyskhetslöftet utgjorde med andra ord ett slags skydd mot en av de vanligaste dödsorsakerna under denna tid.

Som ett arv från den antika rättstraditionen levde föreställningen om kvinnans juridiska omyndighet kvar, med den skillnaden att möjligheten för ett par att ingå ett förenklat äktenskap (där kvinnan kan skilja sig från sin man och återta hemgiften) försvinner i och med kristendomen. Andra saker som försvinner är den lika arvsrätten mellan bror och syster; liksom den utbildning de flesta kvinnor fick som fötts inom senatsklassen eller motsvarande. Arvsrätten ändras under medeltiden till mannens fördel (”gånge hatt till och huva från”). Dessutom löd kvinnan antingen under sin far eller sin make. Även rätten till skilsmässa inskränks, även om den medges. En kvinna kan häva ett äktenskap om det varit felaktigt ingånget, om mannen har vissa sjukdomar (som spetälska), om han är impotent, otrogen eller att det skulle visa sig att man är släkt.

Kopplad till den juridiska underlägsenheten har vi också en filosofisk kvinnosyn som utgår från Aristoteles och som stärks i och med att Thomas av Aquinos tänkande vinner insteg inom teologin på de europeiska bildningsanstalterna. Här förklaras kvinnan som en i biologiskt och moraliskt hänseende lägre stående individ (Aquino: ”Kvinnan kan inte vara full medborgare”). Frågan är dock vilken roll filosofernas teorier hade för en kvinnas konkreta liv ute i samhället (jag tror till skillnad från många genusvetare att den var liten), men det visar i alla fall vilka referensramar som rådde bland relativt tongivande grupper.

För en gift kvinna ur bondebefolkningen måste livet ha varit tämligen hårt. Men detta liv delade hon med sin man. Det tycks som om båda levde ett liv med så små marginaler att det överhuvudtaget inte skulle ha fungerat om inte man och hustru hade arbetat som ett ”team” på relativt lika villkor. På de flesta håll tycks arbetsuppgifterna ha varit uppdelade med ett slags manligt huvudansvar för vad som sker ute på fälten och med ett kvinnligt ansvar för vad som sker i hemmet. Kanske var detta lagarbete vanligare i Nordeuropa, än längre söderut? Enligt den romerske historikern Tacitus lyssnade alltid germanerna på sina hustrurs råd innan de skred till beslut – och denna sed kanske inte ändrade sig så förtvivlat mycket när vi träder in i medeltiden.

För en kvinna ur stadsborgerskapet eller den jordägande adeln tedde sig livet något annorlunda. I staden etablerades flera nya yrken där kvinnorna kunde söka sin utkomst. Dessa var ofta knutna till textilnäring och matvaruhantering, såsom bagar- eller krögarverksamhet. Här var det också vanligt att en kvinna kunde överta sin makes rörelse om han gick bort. Ibland annat Nederländerna kunde ogifta kvinnor till och med upptas i vissa skrån.

Ännu större ansvar kunde hustrur till en jordägande adelsman få. Männen var ofta frånvarande för att fullgöra den krigstjänst de svurit att utföra som vasaller. Här fick kvinnor ofta det ekonomiska ansvaret för hela godset under männens bortavaro. De kvinnor som intar en framträdande plats i den politiska historien tillhör ofta denna kategori. Som svensk tänker man kanske på unionsregenten drottning Margareta eller Sten Sture den yngres änka, Kristina Gyllenstierna, som i kraft av sin rang kunde leda försvaret av Stockholm på ett storartat sätt under danskarnas belägring på 1520-talet.

En annan roll som kunde tillkomma kvinnor ur de högre samhällsklasserna var den kulturella. Som ett exempel kan man ta Christine de Pizan. Hon föddes 1363. Hennes far – en berömd lärd under denna tid – hade kostat på sin dotter en omfattande utbildning i latin, litteratur, filosofi och naturvetenskap. Christines egna böcker omfattar de mest skiftande genrer, såsom poesi, vetenskapliga avhandlingar, såsom en militärteknisk kommentar till Vegetius ”De rei miitarii”, och filosofiska traktater, som hennes ”Kvinnostaden”, som bemöter den tidens aristoteliskt influerade kvinnosyn. Dessutom fick hon äran att introducera Dantes skrifter vid de franska och burgundiska hoven. Hon var enormt uppburen under sin livstid och understöddes ekonomiskt, efter sin makes bortgång, av Filip den djärve av Burgund och hertigen av Berry. Christine var givetvis ett storslaget undantag (och hade säkerligen varit det om hon fötts i vår tid), men det faktum att hon fanns och att hennes verksamhet ansågs som helt oproblematisk, ger oss trots allt en mer nyanserad bild av synen på vad en kvinna kan och får göra under medeltiden.

För intellektuellt lagda kvinnor som av olika anledningar inte gifte sig kunde klosterlivet utgöra en möjlig tillvaro. Nunneklostren var ofta rent kvinnliga världar med olika inriktning beroende på vilken orden man tillhörde (sjukvård, studier, jordbruksarbete, undervisning, etc.) Genom helgonkulten fanns ett helt uppbåd av kvinnliga förebilder och för alla kristna – män, såväl som kvinnor – utgjorde dyrkandet av jungfru Maria ett svåröverskattat element i tillvaron. Inom klosterväsendet kunde kvinnan spela en mycket stor roll och kända exempel är Hildegard av Bingen eller vår egen heliga Birgitta. I det senare fallet ser vi också hur en kvinna utifrån sin andliga och intellektuella position kunde spela en stor roll inom politiken – i detta fall genom att ta parti för rådsadeln i dess kamp mot sittande kung: Magnus Eriksson.

Ett annat insteg i medeltidens kvinnosyn får man också om man bemödar sig att läsa den tidens diktning. Allt sådant måste givetvis tas med en nypa salt. Den bild en framtida historiker skulle få av vår kultur om han enbart skulle förlita sig på bevarade manuskript av 60-talschlagers eller dagens rap-texter skulle lämna mycket i övrigt att önska. Men hursomhelst: i diktningen ser man kanske tydligast de strikta klasskillnaderna i hur kvinnor porträtteras. I den höviska trubadurpoesin skildras kvinnan som ett rent, ädelt och närmast ouppnåeligt väsen för vilken varje man måste vara beredd att offra sitt liv; samtidigt är kvinnans roll nästan alltid ”passiv”.

I den mer folkliga diktningen skildras kvinnor ofta som groteska, plumpa, oförskämda och helt sextokiga varelser, som i François Villons dikter. En markant skillnad från trubadurpoesin är att kvinnorna här spelar en ytterst aktiv roll. Hon smider ränker och tar ibland till knytnävarna, som den makalösa horan Tjocka Marta hos Villon. Båda dessa genrer styrs givetvis av den formalism som var så viktig för den medeltida estetiken (och som ytterst går tillbaka på Aristoteles poetik och Horatius ”Ars poetica”). Det är dock samma typ av formalism som vi själva möter i en James Bond-film eller ett folklustspel: gestalterna är typer, snarare än individer och detta gäller all framställning vare sig det handlar om män eller kvinnor. Och vad skall man säga om det, annat än att mycket lite har förändrat sig under de senaste tusen åren.

Man får dock inte glömma att kvinnans roll i det offentliga livet var ytterst undanskymd, trots alla enastående undantag. Kvinnan var generellt sett en andra klassens medborgare, åtminstone i relation till män ur samma samhällsklass som hon själv. Vad man blir varse när man studerar denna tid är inte så mycket att kvinnan skulle ha behandlats så förfärligt illa, vilket hon säkerligen kunde bli emellanåt, utan den stora tystnad som omsluter henne överhuvudtaget. De kvinnor som talar och agerar i egen sak är så oerhört få. Men undantagen finns här hos oss, i Europa. Och i förlängningen blev vår lilla hörna av världen en mycket bättre plats än någon annan.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se