Våldtäkterna och hederskulturen

  • Onsdag 26 sep 2018 2018-09-26
E-post 1026

Enligt statistik från Brå angående brottsutvecklingen första halvåret 2018 har det anmälts 3 procent fler brott mellan januari och juni detta år i jämförelse med samma period 2017. Ett av de brott som ökat är misshandel mot kvinna med 1 procent. Vidare har det anmälts 4 procent fler våldtäkter totalt. Mest har våldtäkter mot barn 0-17 år ökat, med hela 7 procent. Siffrorna bör förstås i relation till det faktum att våldtäkter ökat kontinuerligt – och kraftigt – under mer än ett decennium.

Att sexualbrotten, inte minst våldtäkter, har ökat i Sverige det senaste decenniet är numera ställt utom allt rimligt tvivel. Den ökning av våldtäkter på 41 procent mellan 2007 och 2016 som BRÅ konstaterar går inte att förklara med hjälp av varken ökad anmälningsbenägenhet eller med hänvisning till den ändring som gjordes i sexualbrottslagstiftningen 2013. Ökningen är så markant att vi har goda skäl att anta att det handlar om en faktisk ökning.

Självrapporterad utsatthet för sexualbrott bekräftar ökningen: Den 15 november 2017 publicerade Brå och NTU senast statistik angående det som benämns ”brott mot enskild person”. Brottskategorin ligger på den högsta nivån sedan mätningarna startade 2006. Allt fler privatpersoner utsätts för brott, som misshandel, rån, hot, bedrägerier och trakasserier. Ökningen är tydlig inte minst när det gäller sexualbrott: På elva år har utsattheten för sexualbrott ökat från 0,9 procent till 2,4 procent. Utsattheten för trakasserier har ökat från 4,1 procent till 5,5 procent. Mest utsatta är kvinnor mellan 16-24 år. 14 procent av de unga kvinnorna uppger att de blivit utsatta för någon form av sexualbrott. Detta är naturligtvis ytterst allvarligt.

Hur långe ska vi låta denna utveckling pågå?

Brottsligheten är i ständig ökning – och mest utsatta är kvinnor. Sexualbrotten ligger nu på en nivå som är i det närmaste surrealistiskt. Det är oroande i sig. Än mer oroande är att ingen, varken politiker, myndigheter eller media tycks ta denna fasansfulla utveckling på allvar. Från att ha relativiserat ökningen av våldtäkter – ”ökad anmälningsbenägenhet”, ”ändringar i lagstiftningen” – har strategin nu landat i ett totalt förtigande. Jodå. Enstaka politiker höjde rösten under valrörelsen och förkunnade med myndig stämma att utvecklingen är ”oacceptabel”. Några tydliga idéer om hur utvecklingen ska hejdas erbjöds dock inte. Inte heller några hypoteser kring varför brott i allmänhet och sexualbrott i synnerhet fortsätter öka.

Denna ovilja att se problemen har orsakat stor skada: Första steget för att lösa ett problem är att erkänna dess existens. Denna vägran att se och erkänna problemet med en accelererad sexualbrottslighet har omöjliggjort både forskning och debatt om detsamma. Brottsförebyggande rådet (Brå) har inte gjort någon studie av våldtäkter sedan rapporten 2008, ”Våldtäkt mot personer 15 år och äldre. Utvecklingen under åren 1995-2006”. Utgångspunkten var då en fördubbling i antalet anmälda våldtäkter under denna tidsrymd. Sedan denna studie har alltså antalet anmälda våldtäkter ökat ytterligare.

Då vi konstaterat att våldtäkterna ökat inställer sig nästa fråga – varför har våldtäkterna ökat? Min hypotes är att våldtäkterna ökat eftersom vi det senaste decenniet haft en stor invandring av män ur den grupp som enligt tidigare studier från Brå är kraftigt överrepresenterade vid just sexualbrott. Brå 1996 ”Invandrare och invandrares barns brottslighet”, Brå 2000 ”Statistik över gruppvåldtäkter” samt Brå 2005 ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet” bekräftar det tidigare Brå-studier visat: Invandrare är kraftigt överrepresenterade vid all brottslighet och i synnerhet vid grov brottslighet, som mord, dråp, misshandel och våldtäkt. Om vi bryter ner den otympliga – och missvisande – kategorin ”invandrare” i födelseland ser vi att det framförallt är män födda utanför Europa som är överrepresenterade vid sexualbrott. Mest benägna att begå sexualbrott är män som invandrat till Sverige från länder i Mellanöstern och Nordafrika, som Marocko, Syrien och Irak – alltså länder som vi haft en mycket stor invandring från de senaste åren.

Expressens  och Aftonbladets respektive granskningar av gruppvåldtäkter bekräftar den bild som ges i ovan nämnda Brå-rapporter. Män från Nordafrika och Mellanöstern är kraftigt överrepresenterade vid gruppvåldtäkter. Aftonbladet har granskat 58 domar med 112 gärningsmän. Av dessa är 82 födda utanför Europa. 34 är asylsökande och av dessa 34 tillhör 27 män gruppen ”ensamkommande flyktingbarn”. Uppdrag Gransknings studie av 843 dömda våldtäktsmän uppvisade samma mönster. Män med utomeuropeisk härkomst är mycket kraftigt överrepresenterade vid våldtäkter. Särskilt utmärker sig unga män från Afghanistan. 45 av de totalt 843 dömda är av afghanskt ursprung. Det är en mycket stor överrepresentation, då gruppen afghaner (män och kvinna) i Sverige 2017 uppgick till 44 000. 

Ann Heberlein Våldtäkt och kultur

Ann Heberlein gått igenom samtliga domar med avseende på sexualbrott sedan 2012. Hon konstaterar att den överrepresentation som Brå tidigare visade på kvarstår: män med utomeuropeiskt ursprung är kraftigt överrepresenterade.

Heberlein fokuserar på konflikter mellan kulturer, normer och värderingar som den kanske mest fundamentala orsaken till ökningen av sexuellt våld i Sverige. Efter att ha presenterat den teoretiska inramningen för sin tes går Heberlein igenom en serie fallstudier med afghanska förövare en grupp som är kraftigt överrepresenterade vid just grupp- och pojkvåldtäkter. Här blir det tydligt vilken roll som kulturella faktorer spelar när det handlar om sexuellt våld.

Boken "Våldtäkt och kultur kan du köpa på bland annat BOKUS.

Om vi tillämpar principen att det enkla svaret ofta är det riktiga svaret – den princip som kallas Occams rakkniv – hamnar vi i slutsatsen att sexualbrotten har ökat eftersom gruppen med störst risk att begå sexualbrott har blivit större. Den intressanta – och helt avgörande – frågan är naturligtvis varför överrepresentationen finns. Standardsvaret från svenska kriminologer har varit ”socioekonomiska faktorer”. Det svaret har den svenska journalistkåren okritiskt accepterat utan motfrågor och svenska politiker har fattat beslut och vidtagit åtgärder utifrån en analys som jag menar är felaktig. 

Det är ett underbetyg åt både svensk journalistik och svensk kriminologi att ingen ifrågasatt denna slentrianmässiga bortförklaring – för hänvisningen till socioekonomiska faktorer är en bortförklaring snarare än en rimlig förklaring. Egentligen räcker det att bryta ner våldtäktsstatistiken i ursprungsländer för att slå hål på myten om socioekonomiska faktorer som en förklaring till överrepresentationen i just den här brottskategorin. Enligt Brå 1996 är män från Algeriet, Libyen, Marocko och Tunisien överrepresenterade med 3.5 gånger medan män från Taiwan, Kina och Japan inte är överrepresenterade överhuvudtaget. Det är orimligt att tro att de sociala och ekonomiska villkoren för dessa invandrargrupper skiljer sig åt så radikalt att det skulle kunna förklara den förstnämnda gruppen stora överrepresentation vid våldtäkter. 

I min bok ”Våldtäkt och kultur” undersöker jag överrepresentationen av män från Mellanöstern och Nordafrika vid våldtäkter – och min studie visar att kulturella faktorer är en viktig förklaring till denna överrepresentation. Det handlar om kvinnosyn och synen på sexualitet – värderingar och normer. Våra värderingar och normer är en bärande del av vår identitet och påverkar vårt agerande. Varje individ har en moralisk identitet som består av de värderingar, normer och principer hon gjort till sina. En individs moraliska identitet skapas inte i ett vakuum, utan i samspel med den miljö man växer upp i och i relation till upplevelser, erfarenheter och förebilder. Jag hävdar att en viktig förklaring till överrepresentationen är de kulturella föreställningar männen bär med sig från sina ursprungsländer.

Det är frapperande att de länder som sticker ut i statistiken är länder som omfattas av det som socialantropologer brukar kalla klankultur och hedersetik. Journalisten Per Brinkemo, som i många år varit projektledare för Somaliland förening i Malmö, skriver i boken ”Mellan klan och stat” att den gemensamma nämnaren för hederskulturer – oavsett religion – är det klanbaserade samhället. Traditionella klansamhällen är patriarkala samhällen som betraktar män och kvinnor som i grunden olika, med olika egenskaper, uppgifter och rättigheter. Kvinnor tillåts inte delta vid klanens beslutande möten och de är bara värda hälften i kompensation vid mord och dråp.

Eftersom klanens fortbestånd vilar på blodsband är kontrollen av den unga kvinnans sexualitet, och därmed av klanens nya medlemmar en förutsättning för klanens fortbestånd. Därför vaktas kvinnans oskuld mycket noga. ”Hos alla klanfolk är kvinnans oskuld viktig. Samtidigt befinner man sig i en kyskhetskultur där man inte talar öppet om sex”, skriver Brinkemo och citerar den somaliska fotomodellen Waris Dirie som växt upp som nomadflicka i Somalia: ”Det enda som någonsin nämndes om sex var ’se nu till att du inte ställer till det för dig. Du måste vara oskuld när du gifter dig.’ Alla flickor vet om att de ska gifta sig som oskuld och att de bara kommer att gifta sig med en enda man.”

I hederskulturer tillmäts en kvinnas oskuld en enorm betydelse. Islamologen Jan Samuelsson skriver i ”Kalejdoskopisk kärlek” att kvinnans kropp i det traditionella samhället betraktas som en ägodel precis som mark eller boskap – och hennes marknadsvärde är beroende av att hon är oskuld. Förlorar hon den är hon värdelös och riskerar att bli dödad. Därför är gruppens uppgift att vakta hennes oskuld, en uppgift som ofta tillkommer hennes bröder. Orsaken till att en våldtagen kvinna kan utsättas för hedersmord skulle utifrån den här förklaringsmodellen vara ekonomisk, det vill säga hon dödas eftersom hennes kropp inte längre är möjlig att använda som valuta.

Samuelsson är dock tveksam till den här förklaringen. Den förklarar inte de starka känslor av skam, vanära och förlorad heder som gruppen så intensivt upplever när någon medlem brutit mot reglerna. Samuelsson menar att förklaringen till att en kvinna som utsatts för våldtäkt kan dödas är att hon betraktas som ansvarig för våldtäkten. Hon kan genom någon form av beteende, som kollektivet uppfattar som felaktigt, ha löst ut våldtäktsbeteendet hos mannen. Mannen anses vara underkastad sina drifter på ett i det närmaste deteministiskt sätt och kan alltså inte klandras. Om han frestas, faller han helt enkelt offer för sina drifter – och det är kvinnan som frestar honom som är skyldig.

Familjen, släkten och släktledet är garanten för överlevnad i ett klansamhälle – och äktenskapet är basen. ”Kommer man från ett samhälle där äktenskapet är en ekonomisk och social strategi framstår svenskarna som oansvariga när vi gifter oss på lösa grunder som känslor. Kommer man från ett samhälle där sex utanför äktenskapet inte bara är en synd, utan en handling som hotar samhällssystemet, då räcker det att se en löpsedel om ökad spridning av könssjukdomar bland unga för att få bilden av ett totalt degenererat samhälle”.

Hur är det då att möta svensk kultur och svenska normer och värderingar angående sexualitet och könsroller om man kommer från en patriarkal kultur, präglad av islam och klankultur, där män och kvinnor lever mer eller mindre åtskilda, där kvinnans oskuld måste vaktas, där äktenskapet är inträdesbiljetten till sexualiteten och där sex är något onämnbart?

Det korta svaret är att det sannolikt är förvirrande – och att denna förvirring, oförmågan att tolka signaler och samspel i en kultur som radikalt skiljer sig från det man känner till och förstår är en av förklaringarna till överrepresentationen vid sexualbrott. Tänk om vi vågade tala om det? Om vi gjorde som våra grannländer och införde obligatorisk undervisning i vår lagstiftning och våra värderingar? Jag tror att det kan vara i alla fall en början till att komma tillrätta med problemen.

 

Ann Heberlein 

 

Boken “Våldtäkt och kultur kan du köpa på bland annat BOKUS.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se