Vi går mot en perfekt storm

Johan Westerholm. Foto: Helena Bergström
  • Fredag 7 Sep 2018 2018-09-07
E-post 623

Under gårdagkvällen var jag på föreningen Heimdal i Uppsala för att samtala med medlemmarna och andra om de stundande sista timmarna av valspurten och vad som ligger framför oss under nästa mandatperiod. Inledningsvis hösten 2018 och en bit in i 2019. Ett samtal som jag återger här men kommer återkomma till flera gånger den närmaste veckan.

Jag har tidigare, för ett år sedan, konstaterat att 2018 års valrörelse skulle bli den smutsigaste i modern tid. Det är alltid tråkigt att få rätt men dessvärre är det så den har utvecklats. Tyvärr går vi även in i en period när valrörelsen på ett sätt kommer att fortsätta fram till, och kanske även bortom, riksdagens högtitdliga öppnande.

Skälen är flera.

Det första jag kommenterade var opinonsläget. Det går inte att sia om någonting i egentlig mening då opinionsinstitutens undersökningar visar resultat för till exempel det mest svårmätbara partiet, Sverigedemokraterna, på mellan 18 och upp till en oviktad potential på över 30 procent. Helt klart är dock att hösten kommer att domineras av tre block och att det finns stora, mer eller mindre begripliga, låsningar. Sverigedemokraterna har dessutom bara förberett sig för ett valresultat på runt 20 procent varför ett resultat på kanske 30 procent skulle innebära att en tredjedel av dess nya riksdagsgrupp inte alls gått igenom den kvalitetssäkringsprocess som omfattar de som står på plats 1-60.

Inslaget av nya knallkorkar, kanske inte lika extrema som Pavel Gamov, riskerar fortsätta en mandatperiod till för Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har haft problem med rekryteringen ute i partidistrikten varför partiledningen säkerställde att de hade kontroll över de 60 översta namnen. Blir riksdagsgruppen större riskeras fortsatta knallkorksinslag.

Opinionsläget försvåras även av att fenomenet ”Shy Voters”, eller blyga väljare, för första gången kommer slå igenom i svensk politik. Det kan inte uteslutas att även vallokalsundersökningarna, de som genomförs i direkt anslutning till ett statistiskt säkert urval av vallokaler, inte kommer ge ett rättvisande resultat. Förklaringen är enkel efter att jag under året prövat på att vara med i olika telefonpaneler. Sättet som dessa utfrågningar genomfördes på lämnade allt annat att önska.

Vid fyra av fem tillfällen var intervjuarna unga och oerfarna och lät sina egna preferenser prägla hur de agerade mellan de ställda frågorna. Politskt ”mainstream”-svar gav belåtna hummanden medans andra svar som låg i kanten bemöttes med avmätta ”jaha” och vid ett tillfälle – när jag bestämt mig för att pröva gränserna – så svarade jag på frågan om vilket parti jag skulle rösta på 

”Sverigedemokraterna”

Och fick som motfråga 

”Är du säker på det? Är du riktigt säker på det?

Då flög hin håle i mig igen och jag sade

”Nej, jag röstar nog på Socialdemokraterna igen”

Och vi återvände till det belåtna hummandet igen. Denna gång kom det ingen kontrollfråga om jag var säker på mitt svar. Trots att jag ändrade mig. Om sanningen ska fram nu i efterhand har jag faktiskt förtidsröstat på Liberalerna på förtidsröstningens första dag. Något jag bestämde mig för redan för ett år sedan. Opinionsinstituten själva är en del av problemet med osäkerheten. Det är sannolikt en rimlig slutsats efter min högst begränsade egna fältstudie. Med detta sagt, och att de som bestämt sig tidigast är just Sverigedemokrater och Socialdemokrater, samt att förtidsröstningen i Sverige är generellt hög kommer vi behöva vänta på att alla röster har räknats innan vi kan säga något om utfallet.

Valresultatet kommer i varje fall, är min bedömning, att vara en kalldusch för den del av socialdemokraterna samt vänster- och miljöpartiet som vill se en återgång till förd identitetspolitik och generösa migrantvillkor. Vi kan kalla dessa för globalister och i ett utomparlamentariskt perspektiv representeras dessa av gräsrotsrörelser och aktivister som #jagärhär och #ungisverige. Dessa kommer fortsätta, och intensifiera sina utomparlamentariska aktiviteter och sannolikt dra med sig andra, även motståndare, på att försöka påverka regeringsbildningen under perioden 10 september till den 25 september då den tilltänkta statsministern skall hålla sin regeringsdeklaration. Det kan dock falla på att det inte finns någon att lyssna på.

Min bedömning är att Stefan Löfven inte kommer att avgå på valnatten. Det vore att spela bort det enda trumf på hand han har inför riksmötets öppnande. Oavsett om Miljöpartiet hamnar utanför riksdagen eller inte så kommer han inte släppa nyckelkortet till Rosenbad frivilligt. Det vore oerhört obegåvat och helt i strid mot vad den Gamle på Torp hade gjort.

Den Gamle på Torp är smeknamnet, eller öknamnet, på Göran Persson. Sveriges i särklass skickligaste politiske taktiker som varit delaktig i att spela upp Alliansen på läktaren minst två gånger under mandatperioden. 

Det är ingen hemlighet att Socialdemokraterna har en tradittion där alla företrädare till dagens partiordförande finns tillgängliga mer eller mindre ständigt som rådgivare. Att Stefan Löfven, efter ett drygt år av kommunikationshaverier anställde Göran Perssons tidigare statssekreterare Annelie Thoresson som planeringschef i början av 2016 var ingen slump. Det var ett ”råd” i all välmening från Persson där Löfven helt enkelt inte hade något annat val än att följa.

Decemberöverenskommelsen och den inställda misstroendeförklarengen 2017 är två andra exempel där Persson intervenerat med lyckat resultat. Alliansen hamnade i praktiken på läktaren endast iförda underkläderna. Ett säkert tecken på att Göran Persson har varit inblandad är när han ger sin efterträdare beröm. Är berömmet mer än översvallande, som att han använder förstärknignsord som ”oerhört begåvat” eller ”genialt schackdrag” är det med en sannolikhet bortom visshet belagt att han själv är arkitekten.

Göran Persson har alltid givit sig själv beröm genom att hylla och berömma dem som gör som han säger.

Men. När riksmötet öppnar kan vi hamna i ett laglöst land för flera månader framåt. Om, vilket det mesta tyder på, Stefan Löfven röstas bort måste en ny oprövad talman genomföra sonderingar innan en ny statsminister kan väljas. Och där finns det fler mer eller mindre tänkbara alternativ.

En blocköverksridande S-M regering ter sig sannolikt som enklast men är samtidigt då den slutliga spiken i såväl Socialdemokraternas som Moderaternas kista. Besvikna sympatisörer och medlemmar kommer pressas ut i polerna till Sverigedemokraterna respektive Vänsterpartiet. Att samarbeta med Socialdemokraterna är dessutom alltid förenat med en risk att bli uppäten. Inte ett enda parti som samarbetat med S har genom åren vunnit i stöd i egentlig mening. Socialdemokraterna är erkänt skickliga och hårda förhandlare och här kan ett citat som tillskrivs Sir Winston Churchill (trots att han aldrig sagt det) komma att passa:

”You don´t negotiate with a tiger with your head in its mouth”.

Socialdemokraterna äter alltid till slut upp sin samarbetspartner. Fråga Gustav Fridolin. Eller valfri centerpartist från tiden då de var stödparti åt Socialdemokraterna. Skillnaden denna gång är att då går bägge partier mot sin undergång.

Det återstår då två alternativ. Antingen en Ullsten-lösning. Att Liberalerna bildar en extremt svag mittenregering med stora inslag av tjänstemän som vilar på olika majoriteteter, en form av expeditionsministär i fyra år. Inte heller detta är ett smakfullt alternativ för Liberalerna då Ola Ullsten straffades hårt av väljarna för att han tvingades föra en politik som aldrig hade en rak kurs.

Det andra alternativet, elefanten i rummet, är en Moderatledd regering med Kristdemokraterna som i huvudsak vilar på ett parlamentariskt stöd från Sverigedemokraterna. Men stödet kommer inte vara gratis. Oavsett vad Kristersson och Busch Thor påstår idag kommer Sverigedemokraterna piska de två partierna framför sig i fyra år om en borgerlig politik ska vara möjlig.

Detta var något jag pratade om på Heimdal igår kväll. Jag sade en hel del till men det får vänta till en senare krönika. Om vilka problem, inte utmaningar längre, som väntar Sverige under den kommande mandatperioden.

En mandatperiod som vi redan nu har förberett alla ingredienser för att framkalla en perfekt storm. Som ser ut att börja på måndag morgon, den 10 september.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se