Visselblåsaren – Vagina dentata: En föreställning utöver det vanliga

  • Torsdag 6 Sep 2018 2018-09-06
E-post 379

Visselblåsaren – Vagina dentata

  • Manus: Jens Ganman
  • I rollen som Julian Assange (med flera): Rasmus Dahlstedt
  • Regi: Fredrik Hiller

Detta är inte satir. Det är en djupt och allvarligt menad samhällskritik. Och då menar jag avgrundsdjup. Och sannolikt är det trion Dahlstedt / Ganman / Hiller samt videoproducenten Roland Sundell ville. Det här är inte Hubba-Bubba, Häpp-häpp eller något slätstruket.

Bara inramningen i form av valet av huvudkaraktärerna Julian Assange och Anna Ardin utmanar gränserna till det absolut yttersta, eller tänkbara, för den som kan något om svensk politik bakom kulisserna.

Wikileaksgrundaren Julian Assange sitter sedan sex år i en halvt frivillig internering på en ambassad i London. Anna Ardin har haft en relation till Assange tidigare men är idag förbundsstyrelseledamot i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet samtidigt som hon är diakon i Equmeniakyrkan. Till vardags arbetar hon som projektledare för Forum för civilsamhällesorganisationer som utvecklats till att bli kulturminister Alice Bah Kuhnkes expertpanel i den senaste demokratiutredningen. Ardins roll i Socialdemokraterna samt inom det bidragsindustriella komplexet är väl dokumenterad. Kurskamrat med Omar Mustafa, Ibn Rushd förbundsrektor, från Bommersviksakademien är hon idag en lika viktig hub som maktfaktor att ta hänsyn till inom hela det politikområde som omfattar migration, integration och den uppkomna kulturfriktionen.

Bara valet av huvudkaraktärer är sannolikt provocerande för vissa. Farligt för andra. Oavsett om duon Ganman och Dahlstedt vet vilka krafter eller inte de utmanar är valet precis på gränsen för vad det politiska samtalet är berett till. Och kanske är det just det de vill säga.

Satir för en yttre betraktare – men en djup avgrund med något svart som bubblar och jäser längst ner blottas för den som har förmåga, eller vågar, att se bortom Dahlstedts skådesperi.

Uppsättningen är inledningsvis en bitvis rörlig och rörig tillställning men sannolikt en medveten tanke från Hiller och manusförfattaren Jens Ganman. Det är exakt så rörig, och tidvis skrikig, som den politiska debatten har varit fram till nu. Det är när Sundells videproduktioner, där Dahlstedt spelar olika roller samtidigt som tempot dras ner lite och åskådaren kommer ikapp i handlingen. På ett personligt plan hade jag gärna sett att just dessa inslag hade varit fler, framför allt i den första halvan av den knappt 90 minuter långa pjäsen. Ur detta perspektiv, med en önskan om bitvis ett lite lägre tempo i början, blir betyget en fyra på en femgradig skala. Bra mycket bättre än mycket annat men fortfarande en bit kvar till perfektion för att nå en bredare, kanske inte lika politiskt medveten, krets.

Men jag förstår samtidigt poängen med såväl tempot i början som att det är först i sista tredjedelen som tekniken med videoklipp blir mer frekvent. Det är då det blir uppenbart, för den någorlunda insatte, vad Dahlstedt och Ganman försöker få sagt.

Denna  pjäs, Visselblåsaren, hade omöjligen kunnat vare sig skrivas eller sättas upp som pjäs för ett år sedan, kanske inte ens för ett halvår sedan. Ändå är det med känslan att den kanske sattes upp för sent som jag lämnar Studio Teater Lederman.

För det är inte Julian Assange eller den gestaltade censurbyrån som är visselblåsarna. Det är uppsättningen i sig som blåser i sin visselpipa. Högt. Det skär i öronen.

Återstår att se om den kom i tid. Och om någon vaknade till.

 

Föreställningen ges för närvarande på Studio Teater Lederman i Stockholm.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se