261-listans undertecknare – en lång historia

  • Fredag 12 Okt 2018 2018-10-12
E-post 1074

Det talas i dagarna mycket om det obehag brevskrivarna till 261-listan på UD upplever efter att deras namn offentliggjorts. Det talas om hot, trakasserier och annat. Allt detta är givetvis helt oacceptabelt. Framför allt mot de med utrikesklingande namn. De är för hatmobben enkla frukter att plocka. Men. De som verkligen varit effektiva bär faktiskt alla svenskklingande namn och har kanske i ännu större utsträckning utnyttjat sin senioritet, sina goda namn och goda kontakter in i det socialdemokratiska elitskiktet.

I denna situation uppmanar nu UD på sina anställda på ett enhetschefsmöte att anmäla eventuella hot och trakasserier till UD:s säkerhetsavdelning. Säkerhetsavdelningen har ännu inte tagit på sig ärendet. Av lätt insedda skäl

Det finns ett antal hakar i resonemanget. Brevskrivarna undertecknade brevet i personlig kapacitet, inte som tjänsteskrivelse. Hade detta varit en tjänstehandling är det naturligt att låta UD:s säkerhetsavdelning, som är till för att skydda UD:s verksamhet ur ett konstitutionellt perspektiv, att hantera ärendet. Att UD:s säkerhetsavdelnng prioriterar sin verksamhet så att den kan genomföra regeringens politik listället för att lägga resurser på att hantera privata handlingar av enskilda aktivistiska tjänstemän bör vara naturligt. Men är det inte. Den grandiosa självbild som kännetecknar initiativtagarna går långt tillbaka. Till Pierre Schori med sin air av fransk aristrokrati men även till stol nummer sju respektive 111 i Riddarhuset. Högadeln. Medborgare höjda över all misstanke.

Utrikesdepartementet har en tradition att samla adelns och aristokratins främsta intellektuella. I rullorna återfinns namn som Hammarkiöld, Wachtmeister, Trolle, Sparre med flera. Under kristallkronorna. I sorlet under en mottagning och med fingret i rätt vinkel i handen som håller glaset.

Även om chefen för FN-enheten, Efraim Gomez, pekats ut som primus motor i bland annat DN men även på Ledarsidorna.se så finns det, precis som DN beskriver, en noga utformad organisation på 19 personer som ”influencers”. Några av dem ingår i den grupp av “Dirty domen” som Ledarsidorna.se beskrivit. Men långt ifrån alla, vissa av dessa insåg tidigt att listan låg precis på gränsen av hur fräcka de kan vara. Men alla noga utvalda och pålitliga rekryterare. Beteckningen “influensers” är inget nytt inom socialdemokraterna. Det var själva idén när jag själv var en del av det som bildade det socialdemokratiska Netroots efter amerikansk förlaga (Obamas första kampanj) inför valrörelsen 2010 under Mona Sahlins ordförandeskap. Netroots blev ett mycket effektivt kampanjredskap.

Influencers med namn som ingjuter förtroende och bländar. Även en person som Efraim Gomez. Men också den tidigare utrikesministern Carl Bildt som rimligen bör känna sig lurad idag av flera av sina tidigare medarbetare.

Bland de kanske tydligaste initiativtagarna, eller influencers, som är övertygade om denna grandiosa självbild av sig själva som män av staten märks Jon Åström Gröndahl, hans fru Helena Rietz och Anders Carlsson, idag biträdande enhetschefer eller enhetschef på UD och några av de ihärdigaste aktivisterna som samlade namnunderskrifter till 261-listan. Att dessa tre till synes opolitiska tjänstemän är politiker under falsk flagg är det få som uppmärksammat. Men det kanske mest graverande exemplet på hur en person har utnyttjat sin position är Charlotta Sparre.

Sparre är en av Sveriges äldsta adelssläkter och har nummer sju i Adelskalendern. Släkten Bildt har nummer 678. Desto lägre nummer, desto ädlare blod i ådrorna. Rangordningen är stenhård i Riddarhuset och går som en dov underton på UD. Där ursprungssläkten Sparre af Rossvik sitter på främsta raden vid sammankomster i stora salen, släktens gren med det kortare namnet Sparre på stol 111 så får Bildt finna sig i att sitta i närheten av toaletterna vid ingången. Glad att få vara med.

Som chef för UD:s kandidatprogram uppmanade Sparre flera av sina elever i årets kurs att skriva på. Vem kan misstänka en person från en av Sveriges äldsta adliga släkter för politisk aktivism utanför ramarna? Eller chefen för kandidatprogrammet? I detta avseende spelar kabinettsekreteraren samordnare, Maria Guiterrez, en underordnad roll då efternamnet Sparre  är höjt över all misstanke. En adelsdam gör inte som Sparre gör. Och gör Sparre det, som chef för kandidatprogrammet, kan alla andra göra det. Det är i praktiken i sådana fall förankrat i Riddarhuset. Att chefen för kandidatprogrammet utnyttjar sitt namn och sin tjänsteställning för politisk aktivism bör betecknas som en anomali i statsförvaltningen.

För att åskådliggöra Åström Gröndahls och Carlssons politiska position på UD ger en debattartikel inför partikongressen 2011 när Håkan Juholt skulle väljas staplas Palme-nostalgiska floskler på varandra vägledning. Där klev duon Åström Gröndahl – Carlsson fram som ledande för dagens utveckling. Med tanke på såväl Jon Åström Gröndahls som Anders Carlssons politiska programförklaring 2011 är det inte en slump att utrikespolitiken under mandatperioden 2014-2018 utvecklades i exakt den riktning som de önskade. En rörelse bort från en mer pragmatisk hållning till vår omvärld till att Idag i praktiken gjort oss omöjliga överallt. När nu Scania lämnar Iran, trots det förmånliga avtalet som Sverige förhandlat fram, säger det en hel del om Jon Åström Gröndahl  och Anders Carlssons och deras förtrognas omdöme.

Sverige har medvetet, i denna tradition, sålt ut universella mänsliga rättigheter till förmån för en positiv relation med mullorna i Teheran. Samma andas barn som när Pierre Schori, med en air av fransk aristokrati, gav bort de polska arbetarnas frihetssträvan till Moskva.

Jon Åström Gröndahl  och Anders Carlsson är, vid sidan av ambassadören Anders Kompass, bland de mest politiskt drivna och aktivistiska av alla de tjänstemän som drev fram sina yngre kollegor till att skriva på. Den kanske mest framstående rekryteraren var rektorn för kandidatutbildningen

Den generation som rekryterat dessa enskilda tjänstemän, som undertecknat som privatpersoner, delar i allt väsentligt Pierre Schoris grandiosa självbild och även i vissa fall politiska övertygelse att det, som i Schoris fall, kan vara värt att offra Polens demokratiska utveckling för att kunna ha bra relationer med Moskva. Och även om Anders Kompass idag är mest känd för att vara en intern visselblåsare i FN-systemet så är Kompass inte en traditionell diplomat. Tvärtom delar han i mångt och mycket samma rekryteringsbas som dagens semipolitiker. Den kristna neomarxistiska vänstern med sin bas i det biståndsindustriella komplexet. Sida.

Kompass fick 1975 stipendium till Guatemala, som då styrdes av en militärjunta. Han arbetade under två år bosatt i byn Pasac med alfabetisering, så småningom med stöd av svenska Frikyrkan hjälper. Han medverkade i att 1980 öppna ett Centralamerikakontor för Diakonia. År 1982 rekryterades han som expert på Latinamerika till Utrikesdepartementet av kabinettssekreteraren Pierre Schori. Samme Schori som inte hade några problem att samtidigt ge bort Polens demokrati till Moskva under ett möte med Socialistinternationalens exekutivkommitté vilket Ledarsidorna.se och Bo Theutenberg redovisat tidigare.

Pierre Schoris ideologiska arvtagare – som går i en rät linje från Margot Wallström och Annika Söder landar idag i 261-listans främsta aktivister i form av Charlotta Sparre, Anders Kompass, Jon Åström Gröndahl, Helena Rietz och Anders Carlsson, är ett stort kliv bort från svensk förvaltningstradition. Främst Jon Åström Gröndahl och Anders Carlsson har visat en grandiositet där gränserna för det personliga och professionella suddats ut och där deras personliga agerande – som inte har något med deras roll som opolitiska tjänstemän att göra – nu helt plötsligt skall hanteras av UD:s säkerhetsavdelning som normalt borde ha rent konstitutionella prioriteringar.

Med arvet efter Schori har även en idol-kult fötts kring Che Guevara. Kubanska cigarrer är en statussymbol och tjänstemän på både UD och Sida pryder gärna sitt kontor eller profilsidor med bilden på ikonen som personligen gjorde sig skyldig till mord på homosexuella och oliktänkande. En annan ikon som finns i arvsfurstens palats i olika former är Venezuelas president. Som personliga artefakter.

Att skriva på ett upprop om värdgrund, och som effekt få oacceptabla hot som  retur, är helt och hållet en polisiär fråga rimligen. Inte en konstitutionell.

Så borde en statsjänsteman i Axel Oxenstiernas tradition reagera över hur UD:s ledning skulle hanterat 261-uppropet. Idag genomsyras dessvärre UD av arvet efter Pierre Schori och kretsen kring honom. Och i den traditionen blir den grandiosa självbilden inte sällan en statsangelägenhet.

Där gränsen mellan jaget och statens behov suddats ut. Där jaget blir staten.

 

 

Kommentar:

Efraim Gomez, chef för FN-enheten, markerar tydligt för DN att det är personliga initiativ som arbetat fram listan som numera inte är ett upprop längre utan ett brev från enskilda. Detta borde innebära att UD:s säkerhetsavdelning inte behöver befatta sig med problematiken utan att eventuella hot mot person hanteras av polisen i dess ordinarie verksamhet.

Polisen har då att lägga dessa i samma kö för utredning som alla andra hot som framförs mot medborgare.

Likhet inför lagen. I enlighet med de grundvärderingar som finns reglerade i Regeringsformen.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se