Alexandra Pascalidou sprider vandringssägner i Augustnominerad fackbok

  • Tisdag 30 Okt 2018 2018-10-30
E-post 2155

Alexandra Pascalidou, journalist, författare och opinionsbildare, ger på bokförlaget Atlas ut boken Mammorna som nominerats till årets Augustpris för bästa fackbok. Detta har föranlett reaktioner från flera anhöriga, däribland en av mordoffren i Trollhättans anhöriga till Lavin Eskandar. Eshtar Faris, Lavins kusin som dygnen efter blev den som planerade och ansvarade för Lavins Eskandars jordfäsning. 

Eshtar Faris brev om detta finns som inbäddat dokument i slutet av artikeln. Det finns goda skäl att ifrågasätta Pascalidous “lätta journalistik” som föranlett nomineringen och vad den idag innebär för de efterlevande samt överlevande vittnen.

Mammorna, Bokförlaget Atlas 2018 Alexandra Pascalidou

Augustprisets motivering till nomineringen av "Mammorna" av Alexandra Pascalidou, Atlas, 2018:

"Omskakande skildring från en värld de flesta av oss bara läser om i tidningsrubrikerna. Ett 20-tal röster talar direkt till oss, bara med en lätt handpåläggning av författaren. Dessa mammor talar enträget om ett liv, en kamp, på andra sidan den växande klyftan, i förorten. De kämpar för barnen, mot den allestädes närvarande kriminaliteten, och därmed för vårt gemensamma samhälle".

I boken är en av rösterna Lavin Eskandar mamma. Eskandar mördades bestialiskt av Anton Lundin på grundskolan Kronan i Trollhättan. Det finns dock en stor brist i Pascalidous anslag. Enligt förlaget Atlas, en del av Arenagruppen, medger förlagschefen att boken bara är en ofiltrerad berättelse av mamman utan att någon faktakontroll genomförts.

Mordet på Lavin Eskandar föregicks inte av det handgemäng som media rapporterat om och som Pascalidou återger. Mordet var mer bestialiskt än så. Lavin Eskandar såg aldrig sin baneman, än mindre märkte han av när svärdet lyftes och Eskandar var död innan han slog i golvet. Utan att att ha haft möjlighet att försvara sig. Han märkte sannolikt aldrig vad som hände. Det finns inga avvärjningsskador på Eskandars kropp. Endast det dödande hugget i huvudet.

Vad Pascalidous bok nu resulterat i är att riskera att traumat blir större för inte bara de efterlevande utan främst de överlevande samt att Pascalidou med boken “Mammorna” direkt underkänner och förminskar de tre vittnens återgivna vittnesmål av händelseförloppet. Varav den 14 – årige eleven som Lavin var elevassistent är ett av vittnena. Han klarade sig med nöd och näppe och fick svåra avvärjningsskador när han flydde. Dessa traumatiseras nu ytterligare helt i onödan tillsammans med de efterlevande genom att Pascalidou och bokförlaget Atlas låtit publicera en bok som inte i något avseende har tagit del av den 450 sidor långa förundersökningen.

Förstör aldrig en bra historia med fakta.

Huruvida Pascalidou och förlaget visat den tillbörliga hänsyn som skall tas gentemot efterlevande och överlevande vittnen samt den 14-årige eleven som Lavin var assistent som överlevde med svåra avvärjningsskador bör vara något för Augustprisets jury att värdera. Vidare är beskrivningen så pass missvisande att mordets bestialitet inte beskrivs. I direkt strid med det pressetiska regelverket. Även detta är något som sannolikt bör ingå i Augustprisets jury att värdera när priset för årets fackbok skall utses.

Förlaget Atlas menar att Alexandra Pascalidou är en värdig pristagare om hon skulle utses som författare av ”Årets Fackbok” i dialogen med Ledarsidorna.se.

Förundersökningen blev tillgänglig och offentliggjord den 8 mars 2016 samt att Åsa Erlandsson, författare till ”Det som aldrig fick ske: Skolattentatet i Trollhättan”  som gavs ut september 2017 med ett helt kapitel om hur den myt som mer än tre år efter dådet fortfarande sprids av journalister som Alexandra Pascalidou. Något som Pascalidou och Atlas Förlag, som är en del av Arenagruppen, rimligen borde känt till eller upptäckt i det redaktionella arbetet med boken.

Om Atlas har ett annat redaktionellt förfaringssätt än det som regleras i god publicistisk sed är okänt. Resultatet blev en prisnominerad bok, till ett av Sveriges mest prestigefyllda litteraturpriser, där författaren ställer sig i motsatt position till överlevande vittnen och förundersökning.

Sanningskravet gäller även dom goda historierna samt de oönskade sanningarna. I annat fall berättar journalisten sagor. Som i många fall både sårar och skadar efterlevande.

 

Eshtars artikel nedan:

 

Tre år efter terrorattacken på skolan har nu passerat den 22 oktober 2018. Jag har för tre år sedan fört dagbok över en rad händelser kring terrorattentet mot skolan Kronan. Spridandet av hjälteryktet som media satte i ruljans dagarna kring morden är en av dem.

Journalister från alla håll och kanter har på fullaste allvar dagarna efter mordet på min kusin Lavin Eskandar inte kontaktat polisen för att varken bekräfta eller dementera hjältebilden. Inte heller inväntade de polisens förundrsökningsprotokoll som senare släpptes.

En hjältesbild målades upp och ryktet spann vidare likt en skenande häst. Det är vackert och fint men inte så behjälpligt för de vittnen som bevittnade just själva bestiala mordet. Jag tänker även på min kusins minne. Jag trodde på fullaste allvar att ryktet helt hade klingat av under året 2017. Men icke!

Hjälteberättelsen får återigen liv nästan tre år efter attentatet, denna gång genom Alexandra Pascalidous nya bok (Mammorna). I boken skildras sorgen som förortsmammorna bär på, efter att barnen gått bort.

Jag förstår att Pascalidou ville få fram mammornas röster med deras egna ord. Det är viktigt att mammornas röster kommer ut, att de äntligen får stå i centrum. Det är fint. Dock är det en stor besvikelse att Pascalidou inte verkar ha gjort sin källkontroll när det kommer till Lavin. Inte heller har hon som journalist kontrollerat källmaterial som redan finns där ute i form av litteratur, polisens nedlagda förundersökningsprotokoll, minst tre vittnen, poliser och förundersökningledare. Hon hade kunnat sätta den sista punkten för sagoberättarna som började för tre år sedan.

Sanningen kommer förr eller senare komma fram. Sanningen är den är att Lavin Eskandar ogillade lögner, han ogillade till och med när jag som hans äldre kusin svor stup i kvarten. Lavin var en som ifrågasatte saker och ting, han var sådan som ville förstå, lära sig och han var inget fan av orättvisor i samhället. Därför blir det hela absurt med ryktet och lögnen om att Lavin brottades mot nynazisten som höll i ett massivt svärd av rent stål. Att han hade ropat till barnen att gömma sig, är heller inte sant. Min älskade Lavin hann knappt reagera.

Jag förstår att martyr- och hjältebilden vaggar in läsare i en tröstande berättelse och lättar på chocken; men att hålla fast vid lögnen är inte enbart att kränka de vittnen som lever med dessa hemska minnen, det är även att kränka Lavins minne; han som alltid försökte hålla sig till sanningen.

Försök att rapportera om sanningen har gjorts. När journalisten och författaren Åsa Erlandsson skrev boken ”Det som aldrig fick ske” om skoldådet, ägnas ett helt kapitel åt hjältemyten, hur den uppstod i medierna och hur den kunde sprida sig över världen och leva kvar även flera år efteråt. Åsa ställde frågan som många journalister inte verkar ha velat ställa, nämligen ”Hur dog Lavin?” Polisen i Trollhättan hade svaret, redan något dygn efter dådet. Svaret löd: ”Han mördades direkt, utan någon chans att försvara sig. Dessutom var inte kaféet fullt av barn, eleverna hade gått in på sina lektioner.” Det finns tre ögonvittnen och Lavin hade inga avvärjningsskador på händerna.

När jag tog mitt sista farväl i avskedsrummet, noterade jag inga som helst avvärjningsskador på händer eller på handflatorna. Jag läste om händelseförloppet i det nedlagda förundersökningsprotokollet, för att jag ville förstå vad som egentligen hände och för att lugna mitt sinne. Det har även skrivits i tidningen (Arbetet.se) om vart svärdet träffade Lavin.

Ja, jag såg Lavins panna och den synen gav mig ångestsmärta som jag lever med än idag. Ingen människa kan överleva ett ett hugg från ett vasst egg från ett tungd j – vla svärd, mot sin panna. Att jag som anhörig i min smärta och sorg sökte mig till sanningen, bore även journalistkåren klara av. Att som journalist inte klara av att vara källkritisk, är ett journalistiskt haveri.

Universitetsstudenter lär sig inför sin B och kandidatuppsats, att alltid kolla tillgängligt källmaterial, se över evidensen och inte minst vara kritiska i sitt tänk. Hur kan stora delar av journalistkåren med kända namn misslyckas med denna uppgift så fatalt?

Alexandra Pascalidou är en av författarna som nominerats till att få Augustprisets litteraturpris. Hur kan detta få ske när boken innehåller faktafel basserade på rykten? Hur tänker journalister och Augustprisets jury där? Varför fortsätter lögnen spinna vidare? Varför tillåts den fortsätta såra människor, som faktiskt är verkliga och inte några sagogästalter?

Allt som står i artikeln är mina egna åsikter. Jag företräder inte familjen.

Eshtar Faris Statsvetare – Orientalist

Extramaterial:

  • Eshtar Faris artikel som pdf.
  • Sidan 216 ur Förundersökningen. Bara denna sida diskvalificerar hela den historia som Alexandra Pascalidou nu nominerats till Augustpriset 2018 för.

 

Sidan 216 ur Förundersökningen. Bara denna sida diskvalificerar hela den historia som Alexandra Pascalidou nu nominerats till Augustpriset 2018 för.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se