Bayern efter valet

  • Onsdag 17 Okt 2018 2018-10-17
E-post 348

”Katastrofval för CSU!”, ”Stora framgångar för de gröna!” Så presenterades söndagens val i den tyska delstaten Bayern för de flesta svenska nyhetskonsumenter via det syndikerade TT-telegram som trycktes i svenska medier. Ett inte alltigenom falskt påstående, men heller inte alltigenom sant. De trender som TT valde att lyfta fram är bara två av många. Övriga tendenser riskerar tyvärr att skymmas om man enbart fokuserar på de två största partiernas procentstaplar.

Bayern, med sina 12 miljoner invånare har sedan krigsslutet varit en mycket viktig motor i den tyska ekonomin. Här har en kultur odlats som i mångt och mycket vårdat traditioner, kristendom och nationell stolthet, samtidigt som man legat i framkant vad gäller implementeringen av modern teknologi, forskning och kultur. Det något söndertjatade epitetet ”Laptops und Lederhosen” har stått som förbundslandets inofficiella motto. Kort sagt: Fristaten Bayern (som är dess officiella namn) har varit en framgångssaga på alla plan.

Som garant för detta har det konservativa partiet CSU stått. I enlighet med de lite märkliga tyska vallagarna kan medlemmar i parlamentsgrupper som (i stort) delar samma politiska målsättning inte konkurrera mot varandra i enskilda förbundsländer, vilket har lett till det faktum att det stora tyska kristdemokratiska partiet, CDU, inte kan verka på bayersk mark. CSU har alltså kunnat vara ensamma herrar på täppan i denna del av Tyskland. CSU delar på många vis ideologiska principer med CDU, men kan på goda grunder klassas som mer konservativt, kristet och samhällsbevarande än sin syster i norr.

CSU har alltså varit Bayerns dominerande kraft, lite grann som socialdemokratin i Sverige. Sedan ett par dåliga val på 50-talet har partiet aldrig fått under 40 procents väljarstöd och vid flera val faktiskt lyckats samla över 50 procent av elektoratet bakom sig och senast 2003, då man fick 60,7 procent i lantdagsvalet. Fram till nu, vill säga. Nu fick man 37,2 – det sämsta resultatet sedan 1950.

Vad var det då som hände? Mycket fokus har i media riktats på migrationsfrågorna. Sedan migrantkatastrofen 2015, som slog hårdast mot Tyskland och Sverige, har man i Bayern sett sig allt mindre som en Freistaat och allt mer som en Frontstaat. Bayern var den delstat som drabbades värst av migrationsfloden till Tyskland, bland annat genom sitt geografiska läge. Medvetenheten om att massinflödet av asylsökande skulle medföra stora kostnader, ökad brottslighet och minskad stabilitet infann sig tidigt, liksom insikten av att denna olyckliga situation på något egendomligt vis var självförvållad genom politiska beslut fattade i Berlin.

En konsekvens av detta är att CSU, som regerar Tyskland i koalition med Angela Merkels CDU och det socialdemokratiska SPD, varit en stark röst för skärpta asylregler och en allmänt åtstramad migrationspolitik. Detta till trots har man inte kunnat förhindra framväxten av ett parti som gjort invandringsfrågan till sin, på samma sätt som Grüne har gjort miljöfrågorna till sina, nämligen det högerinriktade och nationellt sinnade Alternativ für Deutschland (AfD). Detta parti sitter redan i den tyska förbundsdagen (ochi en liknande politisk karantän som svenska Sverigedemokraterna), men hade fram till valet i söndags inga platser i Bayerns lantdag.

Det var denna aspekt som internationell press tog fasta på. Valdramat formulerades i termer av följande frågeställning: ”kommer den hårdare migrationspolitik som CSU för fram i valrörelsen hindra väljarflykten till AfD?”. Om man bara tittar på resultatet för dessa två partier tycks svaret helt klart vara ett ”nej”. CSU fick alltså drygt 37 procent av rösterna, det vill säga en minskning med 10,5 procentenheter, under det att AfD gick fram med nästan lika mycket, från 0 procent, 2013, till 10,2 procent i söndags. Ytligt sett ser det entydigt ut: CSU:s ”högergir” misslyckades – partiet förlorade nästan var fjärde väljare och dessa gick till AfD.

Men så var det inte. Till att börja med måste man komma ihåg att migrationspolitiken inte på något sätt var valets viktigaste fråga för de bayerska väljarna denna gång. De flesta väljare är hyfsat tillfreds med de hårdare regleringar som införts och som dessutom ligger i pipelinen. Man tycker sig ha lämnat det värsta bakom sig och känner sig tämligen säkra på att misstagen från 2015 aldrig mer kommer att upprepas. De viktigaste frågorna handlade istället om skola- och utbildning; bostadspolitik och miljöfrågor, symboliserad av det jättelika kraftledningsprojekt som CSU och SPD ställt sig bakom, men som många väljare till höger, såväl som vänster inte vill ha. Vill man ha en svensk parallell till detta sista kan man jämföra med Nobelcentret i Stockholm som fick många väljare att rösta på andra partier, trots att de egentligen var övertygade moderater. Frågan om migration och invandring hamnade först på fjärde eller femte plats detta år.

Dessutom var det inte till AfD som CSU primärt förlorade sina väljare. Förvisso lämnade hela 160.000 väljare CSU för att rösta på AfD, men lika många gick till det allmänborgerliga partiet Freien Wähler (tänk er ett katolskt Moderaterna med en miljöpolitik inspirerad av Maria Wetterstrand) och ännu fler – 170.000 – gick från CSU till Grüne. Allvarligt talat fruktade CSU-ledningen ett ännu sämre valresultat, men partiet gick starkt bland förstagångsväljare och lyckades dessutom vinna över 100.000 röster från Socialdemokraterna. Det starka resultatet bland sena poströster, som räknades sent på valnatten, ledde till en lättad stämning som kan liknas vid de svenska socialdemokraternas efter valet, nu i år: ”Okej, det var det sämsta resultatet någonsin, men det hade faktiskt kunnat bli ännu värre!”

Men om nu inte AfD:s väljare primärt kom från CSU, varifrån hämtades de då? Jo, de kom från alla håll, inklusive de Gröna. De flesta utgjordes dock av förstagångsväljare och tidigare soffliggare. Här har vi också den del av den bayerska väljarkåren som verkligen anser att migrationsfrågorna överskuggar allt annat – och det handlar här om cirka var tionde väljare. De Gröna gjorde också ett mycket bra val. Partiet ryckte fram med 8,9 procentenheter till 17,5 procent och blev genom denna fördubbling för första gången lantdagens näst största parti. Detta parti vann också från alla håll och framför allt från SPD, som förlorade 270.000 röster till sin ”junior partner”. Ett faktum som dock borde oroa partistrategerna i det gröna partiet är varför det, trots sina stora framgångar, gick så pass svagt bland förstagångsväljarna. Går utvecklingen här, precis som i Sverige, i den riktningen att miljöpartier främst tycks vara något som intresserar medelålders och äldre väljare?

Valets stora förlorare var dock Socialdemokraterna, som mer än halverades. SPD har i alla år varit det obligatoriska oppositionspartiet i Bayern, och som ständig trätobroder legat tämligen stabilt under alla år på siffror mellan 20 och 25 procent. Nu gick det verkligen åt pipan. Partiet förlorade 10,9 procentenheter och ligger nu på 9,7 procent. Varför? Här om något kan man tala om en ”Merkeleffekt”. Socialdemokraternas koalition med CDU/CSU på riksplanet har berövat dem möjligheten att fungera som ett trovärdigt oppositionsparti även på regional nivå. I ett val som handlat om utbildning, bostadspolitik, miljö och migration har man stått schack patt när andra partier kunnat spela ut sina hjärtefrågor.

Dessutom är SPD i Bayern i lika hög grad som andra socialdemokratiska partier i Europa drabbade av den ”socioskleros” som griper omkring sig över hela vår kontinent. Det tycks som om socialdemokratins tid är förbi, och att samma utveckling som drabbade Europas alla bondepartier nu står för dörren. Bondepartierna frodades när lantbrukarna utgjorde uppemot hälften av populationen; på samma sätt hade socialdemokratin sin gyllene tid när arbetarklassen utgjorde halva befolkningen. I ett Europa där bönderna utgör fem procent och industriarbetarna 10 procent finns det inte längre någon bas för vare sig bondepartier eller socialdemokrater. De kosmetiska försöken att döpa om socialbidragstagare eller lågavlönade personer inom tjänstesektorn till ”arbetare” har inte heller slagit särskilt väl ut.

Nåväl, hur går det då i Bayern? Ja, CSU får slicka sina sår och gilla läget. Partiet förlorade valet, men får behålla makten. En koalition med Freien Wähler är det troligaste, vilket ger en liten men klar övervikt i lantdagen med nio mandat. Man kanske också får ge sig ut att leta syndabockar. Varken partiets ordförande Horst Seehofer, tillika inrikesminister i Angela Merkels regering, eller dess pretendent till posten som ministerpresident i Bayern, Markus Söder, sitter säkert. Dessa var ansvariga för valrörelsen. Valet blev en förlust och bayrarna, oavsett politisk kulör, har föga tålamod med förlorare.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se