Debattklimatet – Bödel och offer tumlar omslingrade, beroende av varandra, ner i avgrunden

Johan Westerholm i Beirut. Foto: Ali Mohamadani
  • Lördag 27 Okt 2018 2018-10-27
E-post 439

Perioden efter valet till riksdagen den nionde september har inte alls inneburit att intensiteten i det politiska samtalet avtagit. Snarare tvärtom ser vi i Sverige en parallell till utvecklingen i USA med ett allt mer polariserat och stigmatiserat klimat. I USA tillskrivs Donald Trump ansvaret för detta och om det finns det skiljda åsikter om orsak och verkan. I Sverige har vi inte en statschef eller premiärminister som förklarat mer eller mindre öppen konflikt med enskilda journalister men i övrigt är likheterna slående. Vi har inte kommit lika långt bara. Där de i USA skickar bomber och vitt pulver har det svenska debattklimatet än så länge stannat vid öppet framförda hot och i vissa fall vandalisering av egendom.

Valrörelsen präglades av falska nyheter, vandalisering och fysiska attacker mot främst valarbetare från Sverigedemokraterna. Och även om valet genomförts fortsätter främst attackerna, om än mestadels i virtuell form. Men där desto intensivare vartefter de kommunala ledningarna klarnar ute i landet.

De virtuella attackerna har pågått under så lång tid att vi sedan några år sett hur de omsatts i den riktiga världen. Ann Heberlein (M) och som fritidspolitiker ledamot i kulturnämnden i Lund var moderaterna i Lunds absolut mest framgångsrika kandidat med 3 048 personvalsröster, att jämföra med Fredrik Ljunghill, som blev moderaternas högste representant i kommunstyrelsen som endast lyckades skrapa ihop 85 röster. Heberlein fick 35 gånger fler röster än Ljunghill som ett resultat av en mycket lyckad valrörelse där hon positionerat moderaterna och sig själv som trovärdiga representanter. Men med sin vilja att göra skillnad med sitt parti följer även misskrediteringen av henne som person.

Vänsterpartiets officiella företrädare har låtit förstå att hon är psykiskt sjuk och därmed inte tillräknelig. Att hennes diagnoser, som hon har varit öppen med, skulle ligga som förklaringsmodell för hennes val av parti.

Vänsterpartiet är det riksdagsparti som hårdast positionerar sig som ett antirasistiskt parti som tror på allas lika värde.

Den smädelse och de åsikter och värdegrund som Heberlein fått på sig från bland annat Aftonbladets ledarsida och Expressens kultursida förstärker de drev som från tid till annan blossar upp på såväl Twitter som Facebook. Och dessa virtuella drev, baserade på ordets makt, tar sig till slut ut i den riktiga världen. Senast i förra veckan drabbades Heberlein av något jag själv känner igen. 

Det är inte kul alls. Och jag känner igen det alltför väl. När effekterna av trepartssamarbetet politiker eller opinionsbildare – kultursidor, ledarsidor – sociala medier till slut tar klivet ut i den riktiga världen så har det i många fall fått såväl sociala som ekonomiska konsekvenser. Inte bara för Ann Heberlein och för journalister som Joachim Lamotte men även mig själv. Och konsekvenserna är inte enskilda händelser som bland annat programledaren i SR Studio Ett försökte påskina igår. Ja – vi har kontrollsystem för de övergrepp som sker av medier men kontrollsystemen hanterar inte de långvariga effekterna. Och de är endast de som är starka nog som orkar anmäla. De flesta gömmer sig under täcket för att aldrig mer återkomma i debatten.

2013 stämplade Lena Mellin, Aftonbladets samhällsredaktör och ställföreträdande ansvarig utgivare mig som rasist och näthatare på nyhetsplats för att den nu avlidne fd överstelöjtnanten Stellan Bojerud kommenterat på min gamla blogg. Ni kan säkert föreställa er lyckan som infann sig när min dotter, mitt enda barn, ringde mig när jag stod på ICA och frågade om jag var rasist. Inte ens ett ”hej pappa”.

Det var så jag fick reda på publiceringen. Och även om Jan Helin, vid tillfället ansvarig utgivare, var stor nog att snabbt korrigera nyheten så lever effekterna kvar än idag. På samma sätt som när SR Medierna publicerade ett inslag där de blev fällda för i Nämnden för Radio- och TV om mig som högerextrem konspirationsteoretiker klarar inte kontrollsystemen av att hantera de långsiktiga skadorna.

SR Medierna, som produceras av Tredje Statsmakten, har kunnat gå vidare. Själv har jag blivit av med uppdrag, vänner och i viss mån även familjemedlemmar har jag fått reda på i efterhand på grund av det inslaget. Där vare sig fällningen eller rättelsen i efterhand haft någon egentlig effekt.

När medier och ansvariga utgivare som Aftonbladet och SR Medierna i nyhetsformat publicerar att jag eller andra är rasistiska konspirationsteoretiker hjälper få eller inga kontrollsystem. De långsiktiga effekterna sätts redan det första dygnet och en klagan kan ta upp till ett halvår innan den som övergreppet begåtts på kan få fram ett avgörande. 

Jan Helin skall ha all heder för att han där och då 2013 som effekt av Lena Mellins publicering försökte i varje fall hindra det som sedan blev de värsta dygnen i mitt liv. Och även om jag och Tredje Statsmakten idag har en positiv relation sedan deras ”reportage” så lever effekterna av deras journalistik kvar. Där jag – inte dom – betalar priset trots att det var dom som gjorde fel.

Mobbaren och drevarna vann igen. De vann de långsiktiga vinsterna.

Min bedöming är, som jag sade i Studio Ett, att det tyvärr gått för långt nu. Bödel och offer tumlar nu vidare ner i avgrunden och jag tror dessvärre att det inte kommer ta slut innan någon får plikta med sitt liv eller åsamkats stor fysisk skada. Det kommer inte stoppa vid att som en av mina närmaste fått uppleva, att folk spottar på marken framför henne för att hon råkar anknuten till mig och för tillfället stå bredvid mig. Det kommer gå längre än så. Avsevärt mycket längre än skadegörelse på fast egendom. De virtuella dreven har sedan länge klivit ut i den riktiga världen.

Det är inga enskilda händelser längre som Jan Helin och SR Studio Ett försöker förminska det till. Kontrollsystemen fungerar – men bara till en viss gräns. Debattklimatet har passerat den gränsen sedan flera år tillbaka.

Det har med andra ord funnits ganska goda skäl att jag sedan några år varit allt sparsam med offentliga eller publika framträdanden. Men jag inser  samtidigt att det inte är vägen framåt. Jag måste ändra mig och göra mig mer tillgänglig. Något jag kommer återkomma till.

Vi tumlar neråt i avgrunden nu. Bödel och offer. Det enda som vi kan göra är att själva vara aktsamma med orden. Då kanske vi kan hejda det något. Och om alla tar sitt personliga ansvar så kanske vi kan vända utvecklingen men till den punkten är det nog alltför långt.

Och jag själv? Jag kommer göra mig mer tillgänglig på något sätt, processen började med inslaget i Studio Ett. Men på mina villkor och jag vet inte riktigt hur det kommer se ut. Samtal pågår med partner i alla fall. Jag kommer nämligen definitivt inte vilja se en fortsättning på det jag själv fått erfara och kommer göra allt för att vrida utvecklingen rätt.

Jag är inte felfri. Men jag vill inte se andra utsättas för det jag fått erfara.

 

Stöd gärna Ledarsidorna.se utveckling genom att bli prenumerant eller via SWISH: 070-612 53 93

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se