Emmanuel Macron – En politiker i fritt fall

  • Torsdag 11 Okt 2018 2018-10-11
E-post 735

Att en karismatisk politiker vinner ett val innebär inte att han eller hon är kapabel att regera. Med en stark personlig framtoning och en effektiv kommunikationsstrategi kommer man idag långt i ett politiskt landskap där partierna får allt mindre betydelse och ledarna dominerar. En tid för politiska äventyrare. Men utan en gedigen partiapparat bakom sig och utan dess fulla stöd är det svårt att gå vidare efter segern.

Det här är fenomen som lyfts upp i dagarna i analyser av det franska politiska landskapet och Emmanuel Macrons fall från hyllad ung modern president till ett offer för sin egen personfixering. Men samma analys kan till stora delar göras av svensk politik just nu. Annie Lööf är ett gott exempel. Hur många av hennes väljare vet egentligen vad Centerpartiet står för? Däremot har de så gott som dagligen fått uttalanden via t ex SVT eller twitter om vad Lööf står för just för stunden.

I Frankrike har det tagit veckor för Emmanuel Macron att göra en regeringsombildning och ersätta sin tunga inrikesminister, Gérard Collomb, som avgick i vredesmod efter en konflikt med sin premiärminister/president. För fransk del måste man sätta ett snedsträck mellan posterna då Emmanuel Macron koncentrerat makten i så hög grad till sin egen person att premiärministern i mångt och mycket framstår som en springpojke. Men den visar också på hur politiken har svårt att hitta reserver. Åter en fransk-svensk parallell. Macron har svårt att finna kompetenta ersättare efter det första regeringslag han skrapade ihop. När såväl Anders Ygeman som Anna Johansson fick avgå efter transportstyrelseskandalen innebar inte det ett slut för deras politiska karriärer. Tvärtom är de redan nu tillbaka i det socialdemokratiska finrummet.

Emmanuel Macron genomförde egentligen ett ”fientligt övertagande” av fransk politik med sin egenhändigt skapade rörelse La Republique en Marche. Han kunde göra det för att strukturerna var så ruttna. Det var både en välsignelse och en förbannelse att övriga partier, inte minst via de primärval som införts, inte kunde bjuda stort motstånd utan slets sönder av interna strider. 

Här ligger naturligtvis parallellen med Alliansen, uppbyggd som en rörelse för att vinna har den nu kommit att framstå som en black om foten just för ett maktövertagande. Jämförelserna kan breddas till flera västeuropeiska länder, bland annat Tyskland. Ingen trovärdig regering, ingen trovärdig opposition. 

Nya politiska partier skapas allt mer sällan i Europa. Existerande tas allt mer över av över av starka personligheter som en Kurz, en Salvini eller Orbàn.

Insatta politiska analytiker har längre varnat för utvecklingen i Frankrike där personkulten raserar författningens tanke. Att statschefens mandattid numera också sammanfaller med parlamentets förstärker bilden av att presidenten, som borde stå över stridens larm, nu istället framstår som  härförare för ett parti.

Tanken med den Femte Republiken var att presidenten skulle vara en upphöjd, närmast mytisk figur. Idag är situationen en helt annan. Emmanuel Macrons syn på sin makt är snarast ett envälde. Men baksidan av medaljen är att han också – inte hans premiärminister – hamnar i skottgluggen när det går illa. Sju ministrar som avgått från regeringen under ett år faller tillbaka på Macron och hans metoder. Skandalen med hans oklart tillsatte livvakt Alexandre Benalla, anklagad för att ha misshandlat demonstranter, har visat på en, enligt många kommentatorer, dubiös organisation av presidentens stab.

Kan en fransk president komma åter efter ett så omfattande fall i opinionsmätningarna som det Emmanuel Macron genomgått? Kan en Theresa May eller en Angela Merkel återvinna en järnladystatus? 

Vem i dagens svenska toppolitik kan få en smekmånad av svenska folket? En Annie Lööf  som börjat betraktas som Alliansens dödgrävare? En Björklund styrd av sina barn? En Kristersson vars mål bortom vältaligheten ses som höljda i dimma? Eller en Löfvén som sparkats av väljarna för bara en månad sedan?

Det är bara en tidsfråga innan den utvecking vi ser ute i Europa också  kommer till Sverige. Frågan är om våra partier förmår utveckla sig eller nya rörelser med starka ledare tar över.

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se