INF, Donald Trump och tredje världskriget

  • Tisdag 23 Okt 2018 2018-10-23
E-post 1033

USA hotar med att riva upp det så kallade INF-avtalet gällande medeldistansrobotar från 1987. I Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet presenterar prestigereportrarna Björn af Kleen, respektive Gunilla von Hall det hela som om vi nu står på randen till ett tredje världskrig. Grunden till detta antyds vara den amerikanske presidenten Donald Trumps irrationalitet. Detta är sannerligen inte vad saker och ting handlar om. Sveriges två största morgontidningar borde göra ett bättre jobb när det gäller utrikesbevakningen på säkerhetsområdet. Tidningarnas prenumeranter förtjänar faktiskt bättre.

INF-avtalet träffades som sagt 1987 och undertecknades av USA:s, respektive det dåvarande Sovjetunionens statschefer Ronald Reagan och Michail Gorbatjov. Det handlade då om att en gång för alla avlägsna en hel kärnvapenkategori från framtidens potentiella slagfält. Det gällde markbaserade kärnvapenrobotar med en räckvidd på mellan 500 och 5.500 kilometer, oavsett om det handlade om ballistiska missiler eller kryssningsrobotar.

Att det just var markbaserade robotar som reglerades och inte flygplans- eller fartygsbaserade diton beror på vapnens karaktär. Markbaserade robotar som avskjuts från mobila plattformar, som under transport ofta ser ut som stora tankbilar, är mycket lätta att gömma undan och förflytta i ett tänkt stridsrum. Den som minns Kuwaitkriget, 1991, kommer säkert ihåg hur omöjligt det var för de allierade stridskrafterna att lokalisera och slå ut de irakiska Scudplattformarna. Förenta Staternas flygvapen genomförde inte mindre än 2.493 insatser i vad som gick under beteckningen ”The Great Scud Hunt” och inte en enda kröntes med framgång (efter vad man vet). Vid jämförelse är fartyg eller flygplan oändligt mycket lättare att upptäcka, respektive försvara sig mot och utgör därför inte samma hot vad gäller strategisk balans.

Alla avtal måste baseras på principen ”pacta sunt servanda”, men sedan Putinregimen i Ryssland började med sin omfattande upprustning efter försvarsbeslutet 2008 har man försökt tänja på samtliga ingångna fördrag i syfte att skaffa sig militära fördelar. På inget område är detta tydligare än vad gäller kärnvapnen. Som författaren och försvarskommentatorn Lars Wilderäng poängterar i en artikel på sin blogg Cornucopia är den ryska ekonomin inte i bästa skick. Ett lågt oljepris och ekonomiska sanktioner efter annekteringen av Krim gör det mycket svårt att bibehålla tempo i landets rustningssträvanden. Och i detta sammanhang utgör satsandet på kärnvapen och cyberkrigföring en ekonomiskt mycket fördelaktig väg att gå: taktiska kärnvapen och ett gäng datahackers är helt enkelt billigare än pansarbrigader eller hangarfartyg.

Redan innan president Trump trädde till som Förenta Staterna president var Natoländernas underrättelsetjänster övertygade om att Ryssland var i färd med att bryta INF-avtalet genom nya vapensystem. 2013 uttryckte Obamaadministrationen oro över att Ryssland utvecklat en kryssningsrobot vars prestanda utgjorde ett direkt brott mot ingångna avtal. Obamaadministrationen försökte på olika sätt förmå ryssarna att upphöra med utvecklingen, men utan att lyckas. Det vapensystem som det handlar om går under Natobeteckningen SSC 8 Screwdriver, men kallas i Ryssland för Novator 9M729. Mycket lite är känt om vapnet, men troligen handlar det om en vidareutveckling av den tillåtna fartygsbaserade Kalibr-NK, som nu gjorts markbaserad.

2017 skrev New York Times att ryssarna nu hade två stycken förbandsplacerade bataljoner utrustade med den förbjudna kryssningsroboten. En bataljon fanns då fortfarande stationerad vid raketbasen Kapustin Jar i närheten av Astrakhan, under det att den andra stationerats ut operativt någon annanstans i landet. Varje bataljon antas vara utrustad med fyra avskjutningsramper och ett större förråd av robotar. Ryssland har konsekvent förnekat förekomsten av vapensystem som bryter INF-avtalet, men har samtidigt vägrat att låta såväl amerikanska, som oberoende inspektörer få möjlighet att genomföra några inspektioner.

Det är där som vi står idag. Ryssland har sedan länge kränkt IMF-avtalet både till bokstav och anda, vilket slås fast i en mycket ambitiös rapport från den amerikanska kongressen. Obamaadministrationens ovilja att stöta sig med Ryssland vad gällde nedrustningsfrågor har helt enkelt skjutit upp beslutet om hur avtalet skall betraktas fram till idag. USA:s president har därför meddelat att man överväger att dra sig ur ett avtal som har förvandlats till ett slags charad.

Så vad händer nu? Man kan se Trumpadministrationens utspel som ett sätt att vinna chicken racet mot Ryssland oavsett hur utfallet blir. Om Ryssland kryper till korset och entydigt visar att man skrotar SSC 8-systemet är vi tillbaka i ett status quo ante, där Europa även fortsättningsvis är befriat från markbaserade kärnvapen av medeldistanstyp. Skälet till att Ryssarna skulle göra detta är vetskapen om att landets ekonomi inte klarar av en kapprustningstävling mot Förenta Staterna. Upprustningstakten har, som tidigare sagts, kommit av sig – och de stora försämringarna i det ryska pensionssystemet måste nog ses i detta ljus: Ryssland tar redan idag resurser från de sociala skyddsnäten för att betala för sina rustningar.

Om Ryssland, å andra sidan, skulle framhärda i att man inte har brutit mot INF-avtalet, varpå USA drar sig ur, så inleds en rustningsspiral som kommer att avslutas med att den som har mest pengar vinner – och det är inte Ryssland. USA kan tämligen omgående börja placera ut modifierade Tomahawk kryssningsrobotar på TEL-lavetter i Rysslands närhet i väntan på att mer skräddarsydda vapen kommer att utvecklas. För den som oroas av att ”krigsrisken” skulle öka genom en sådan process, kan man bara påminna om att balans mellan kontrahenter sällan utlöser krig. Om däremot endast Ryssland har tillgång till markbaserade medeldistanskärnvapen, utan att motsidan har det, utgör detta i sig en destabiliserande faktor – och det är denna situation som vi har idag.

Resultatet av detta senare scenario kommer att innebära en svår prövning på den ryska ekonomin, vilket i sin tur kan verka fredsbefrämjande. Vi har nämligen sett det förut. Den kanske viktigaste orsaken till Sovjetunionens fall var den stora upprustning som genomfördes under Reaganeran, vilken ödelade den ryska ekonomin och som ironiskt nog ledde fram till avtal just av typen INF. En annan fördel gäller situationen i Ostasien. För närvarande är Kina inte bundet av förbudet mot markbaserade kärnvapen av medeldistanstyp, utan kan utveckla dessa vapensystem i lugn och ro. Om USA lämnar avtalet kan man agera med mycket större frihet när det gäller att hålla tillbaka de växande kinesiska ambitionerna på det militära planet.

När nyheten om ett eventuellt amerikanskt utträde ur INF presenteras i svenska dagstidningar får man intryck av att USA agerar utifrån något slags irrationellt självsvåld, vilket skulle öka risken för konfrontation mellan stormakterna. Vad man talar mycket tyst om är att INF redan har brutits, och att det var ryssarna som gjorde det – och inte USA. Vad Trumpadministrationen nu gör är att ta ansvar för den uppkomna situationen, på ett sätt som Obama borde ha gjort mycket tidigare, men som han varken ville eller vågade. Det är som bekant alltid lättare att stämma i bäcken, än i ån. Nu befinner sig USA:s Nationella säkerhetsrådgivare, John Bolton,  i Moskva för att diskutera dessa frågor med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov – jag har svårt att tänka mig någon man som skulle vara bättre för just denna uppgift.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se