Konsekvensen av “vi och dem”

  • Onsdag 31 Okt 2018 2018-10-31
E-post 1543

Jag har fascinerats av ondska sedan jag var barn. Varför begår människor onda handlingar? Vad driver dem över gränsen? Hur är det möjligt? Som forskare ägnade jag år åt att försöka förstå. Jag läste mängder av litteratur, filosofisk, sociologisk, psykologisk, teologisk – otaliga människor har ägnat sig åt det som kan benämnas mänsklighetens största problem, ondskan. Ondska är mänsklighetens största problem på två sätt: Först och främst för att ondska förstör mänskligt liv – men också för att ondskan tycks vara omöjlig att förstå sig på. Ett olösligt problem, helt enkelt.

2010 resulterade mina studier av och mitt tänkande över ondskan i boken En liten bok om ondska. Den gavs ut av Albert Bonniers Förlag och fick lysande recensioner. Jag har haft anledning att återvända till mina tankar angående ondskans natur och orsaker den senaste tiden. Jag är nämligen orolig, mycket orolig till och med, över det som händer i Sverige, över tillståndet i vårt land. Den snabbt accelererande polariseringen och demoniseringen av utpekade grupper är en utmärkt mylla för ondskan att frodas i, i all synnerhet den särskilda sorts ondska som innebär att grupper ställer sig mot varandra och börjar bekämpa varandra, först verbalt, slutligen med våld.

En grundläggande förutsättning för denna särskilda form av ondska, den ondska som leder till inbördeskrig och folkmord, är uppdelningen i ”vi och dom”, tillhöriga och icketillhöriga, de som är en del av samhällsgemenskapen och de som ställs utanför. Exkluderingen av ”dom” motiveras med hjälp av exempelvis etniska, rasbiologiska eller ekonomiska skäl och innebörden av exkluderingen är en omdefiniering av vem som ingår i förpliktelsernas universum. Den som av ett eller annat skäl inte tillhör ”oss” behöver vi inte känna något som helst ansvar för. Uteslutandet av ”dom” presenteras inte sällan som lösningen på diverse samhällsproblem, ett antagande som förfärande ofta leder till slutsatsen att utplåning av ”dom” är det enda sättet att lösa de problem som finns.

En konsekvens av att en eller flera grupper ställs utanför förpliktelsernas universum är att det skapas nya möjligheter för ingruppen att förbättra sin egen sociala och materiella ställning. I takt med att villkoren förändras för den exkluderade gruppen – ”dom” – sker förbättringar för de tillhöriga – ”vi”. ”Vi” vinner alltså på att ”dom” förlorar. ”Vi” får högre status genom att ”dom” föraktas, ”vi” får mer makt genom att ”dom” utesluts, ”vi” får bättre ekonomi eftersom ”dom” inte kan göra anspråk på något. Den process som leder fram till att grupper och individer betraktas som syndabockar, som människor med lägre värde och färre rättigheter sker inte över en natt, men när bollen väl är satt i rullning kan det gå fort. Socialpsykologen Harald Welzer benämner fenomenet ”exkluderingens psykologi” och hänvisar till trettiotalets Tyskland liksom folkmordet i Rwanda och inbördeskriget på Balkan.

Med stigande förfäran inser jag att jag tillhör den grupp som betraktas som dom. Den grupp som anklagas för all ondska. Den grupp som får utgöra syndabock. Det är den ”vita mannen” som är problemet – och begreppet ”vit man” har inte särskilt mycket med kön att göra, men desto mer med hudfärg. I veckan skrev Pernilla Ericsson på Aftonbladets ledarsida en kolumn med rubriken ”Vi har problem med vita män som hatar”. På Södertörns Högskola erbjuds seminarier på temat ”Den svenska vitheten och kritiska vithetstudier”. I våras erbjöd Mångkulturellt Centrum en utställning med namnet ”Bland våra hjältar finns inga vita män”. I Malmö arrangerades i helgen Ortens Poetry Slam. Vinnaren Nilofar skaldade ”nästa gång du får höra, att vi ska tacka och bocka, låt den här dikten bli din väckarklocka. Om du säger att det är något som du inte kan, så ska du veta att du inte är sämre än en vit man”.

Budskapet hamras in, i media, i kulturen, i akademien, på nätet, från scener, högt och lågt: Det är de vita som är problemet. Det är vi, vita människor som bär skulden, för samhällets splittring, för segregation, för orättvisorna.  Jag menar att man ska vara försiktig med att dra alltför halsbrytande paralleller mellan vår tid och tidigare historiska skeenden, men här är faktiskt jämförelser med både trettiotalets Tyskland, nittiotalets Balkan och nittiotalets Rwanda relevanta.

Förintelsen i Tyskland, inbördeskriget på Balkan och folkmordet i Rwanda föregicks av flera års förberedelser i form av ryktesspridning, fördomar, lögner och demonisering av den andre, av fienden. Philip Zimbardo, socialpsykolog, liksom Jonathan Glover, filosof, pekar på avhumaniseringen av den andre som en avgörande förutsättning för våld, ondska och grymhet. I ett givet sammanhang kan det skapas nya normer, normer som bryter mot majoritetssamhällets eller normer som blir allmänt vedertagna trots att de bryter mot tidigare självklara normer. Ett sådant normskifte, eller införandet av ett nytt etiskt system, föregås av en längre tids bearbetning. Det visar utvecklingen i Tyskland, på Balkan och i Rwanda: grannen, arbetskamraten eller svägerskan förvandlades inte till ”jude”, ”kroat” eller ”tutsier” över en natt.

På bara fyra månader dödades mellan 500 000 och 800 000 människor i Rwanda. De flesta av dem var tutsier – tutsierna minskade med ungefär tre fjärdedelar på blott tretton veckor. Hur kunde hutuerna förmås att döda dem som de levt sida vid sida med? Vad var de rädda för? Under de år som föregick folkmordet upplevde sig hutuerna, den andra stora folkgruppen i Rwanda, alltmer hotade av tutsierna. Tutsierna åtnjöt alltsedan kolonialtiden högre social status än hutuerna, och denna känsla av social deklassering omvandlades hos hutuerna till en föreställning att hela deras existens var hotad. Hutuerna, som faktiskt var fler än tutsierna, fruktade att tutsierna skulle utplåna dem, och den rädslan utlöste folkmordet.

Precis som på Balkan förvandlades grannar, vänner och arbetskamrater till fiender. Omvandlingen skedde naturligtvis inte plötsligt utan föregicks av år av förberedelser i form av att fördomar och mytbilder om den andre spreds i kombination med att en eskalerande känsla av att vara hotad fanns hos hutuerna. Spiralen av påstådda hot eskalerar genom enstaka planerade mord och massakrer som tillskrivs motparten, och det som tidigare bara varit en skrämmande fantasi blir till verklighet. ”Här handlar det om ett uppenbarligen ytterst pålitligt och välbeprövat medel för att trappa upp konflikten, något som man med framgång använde också i krigen som leddes till Jugoslaviens sönderfall och under Kosovokriget” skriver Harald Welzer.

Vi är naturligtvis inte där, vid randen till ett inbördeskrig eller ett folkmord – men den stämning som växer i Sverige är oroande. Polariseringen är farlig. Myter om en ökad rasism och rasistiska orättvisor mot nya svenskar ökar den gruppens känsla av att vara utsatta och hotade – känslor som lätt omvandlas till hat mot den föreställda förtryckaren. Det motsatsförhållande som odlas mellan ”Orten” och resten av Sverige är djupt destruktiv. Den ständiga uppdelningen av människor i goda och onda, offer och förövare, är oroande. Syndabockstänkandet, där den vite mannen, högern, majoritetssamhället ständigt pekas ut leder aldrig någonsin till något gott.

Vi har alla ett ansvar, för hur vi uttrycker oss, behandlar varandra, vad vi påstår om varandra. Det finns motgift till våldet, och det motgiftet är i hög grad beroende av att människor tar sin autonomi och sitt personliga ansvar på allvar, att vi inte oreflekterat inordnar oss i gruppen – och att vi inte oreflekterat betraktar andra blott som representant för ett kollektiv. Vi måste fortsätta att betrakta varandra som individer, som unika människor, och aldrig avfärda någon som blott del i ett kollektiv – som ”vit”, ”höger” eller, gud förbjude, ”ond”.

 

Ann Heberlein

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se