Kriget mellan de två offentligheterna

  • Onsdag 10 Okt 2018 2018-10-10
E-post 1525

Åsa Linderborg är en egensinnig skribent av en sort som är alltmer sällsynt i Sverige. Hon är nämligen intellektuell. Man kan ha synpunkter på hennes politiska åsikter, men det är, trots dessa, ofta en fröjd att läsa henne – Linderborg hemfaller sällan åt självklarheter och räds inte att se komplexiteten i de fenomen som diskuteras. I anslutning till den fällande domen mot den så kallade ”Kulturprofilen”, Jean-Claude Arnault, dristade sig Linderborg till att ifrågasätta vissa delar i domen och i Metoo-rörelsens välsignelser.

I Aftonbladet resonerade hon fram och tillbaka och landade i slutsatsen att det inte finns några enkla svar på varken det ena eller det andra, och att saker sällan är svartvita. Många fenomen, händelser och mänskliga interaktioner är snarare grå än tydligt svartvita. Det är inte alltid – snarare ytterst sällan – okomplicerat att dela upp världen i svart och vitt och människor i onda och goda, förövare och offer.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Linderborg blev kallad både det ena och det andra på Twitter och de skribenter som tycks se som sin främsta uppgift att ägna sig åt folkfostran vässade sina pennor. På Dagens Nyheters ledarsida beskyllde Lisa Magnusson Linderborg för att vara en ”självgod nyliberal” (måste svida för en marxist) och i Sydsvenskan gjorde kulturskribenten Johan Malmberg en kreativ jämförelse mellan Åsa Linderborg och Donald Trump (vilket är lika illa som att jämföras med Hitler).  Jag tänker inte fördjupa mig i varken Linderborgs resonemang eller anklagelserna mot henne. Min poäng är en annan: Nämligen det intellektuella underskottet i svensk offentlighet.

Svensk offentlighet, så som den gestaltar sig på kultursidor och ledarsidor, i radio och tv, premierar enkla svar på svåra frågor, svartvita resonemang, banala påståenden och känslomässiga utläggningar. Den som, i likhet med Linderborg ovan, lägger sig vinn om att vända och vrida på ett problem blir ett problem. En del frågor bör helt enkelt inte ställas – och en del svar är inte önskvärda. Den inställningen är djupt ointellektuell, liksom driften att (rent metaforiskt) döda den som förbryter sig mot tidigare nämnda oskrivna regler. Den ständigt återkommande dramaturgin med en god respektive en ond sida som släpps in på arenan för att utkämpa en ojämn (den onda sidan har ju redan förlorat) kamp är djupt deprimerande. Dumheten regerar och håller folket i schack med hjälp av rädsla. De få egensinniga och självständiga tänkare som ihärdar i att föra egna resonemang, som Linderborg, Hakelius, Sonesson, Arpi, Teodorescu och några till retar gallfeber på folkfostrarna.

Själv önskar jag att det fanns plats för flera självständiga tänkare och skribenter i den svenska offentligheten. Underskottet av intellektuella i offentligheten beror nämligen inte på ett faktiskt underskott av intellektuella i Sverige. De intellektuella samtalen förs helt enkelt inte där i särskilt hög utsträckning. Jag har tappat hoppet om det som jag skulle vilja kalla den första offentligheten, det vill säga pappersmedia, public service och traditionella förlagshus. De har svikit sitt uppdrag att rapportera, analysera och diskutera samtiden. De banala floskler som serveras på kultursidorna gör mig irriterad och det mästrande tonläget på ledarsidorna är tröttsamt. Vinklade nyheter och ensidig rapportering undergräver förtroendet hos läsare, lyssnare och tittare. De förment intellektuella samtalen i tv-soffor och diskussionsprogram är trista och förutsägbara – inte minst för att samma trötta tyckare dyker upp överallt: Göran Greider, Göran Greider och Göran Greider.

De intellektuella samtalen, de fördjupande analyserna, gräven och den snabba nyhetsförmedlingen sker någon annanstans. På sidor som Kvartal erbjuds initierade texter av pålästa skribenter, i Aron Flams och Navid Modiris poddar samtalar människor om komplexa frågor utan att hemfalla åt pajkastning, Rebecca Weidmo Uvell presenterar gräv, Henrik Jönsson folkbildar i sina youtubefilmer, Nyheter Idag serverar nyheter snabbare än den traditionella kvällspressen – bara för att nämna något av det enorma utbud som erbjuds på nätet. En andra offentlighet är i vardande, och den första offentligheten har tappat det tolkningsföreträde de alltid tagit för givet. Internet har förändrat förutsättningarna för det offentliga samtalet i grunden. Tekniken har gett fler röster möjlighet att höras, och efter några års barnsjukdomar utkristalliseras former som fungerar. Den första offentlighetens intensiva smutskastning av webbaserade alternativ och publicister har inte fungerat. Människor kan nämligen läsa, lyssna och se själva – och är fullt kapabla att dra egna slutsatser. Just detta tror jag är den första offentlighetens enskilt största problem: Det ständiga underskattandet av konsumenternas intellektuella förmåga. Den första offentligheten behandlar sina läsare, lyssnare och tittare som om de vore idioter. Det straffar sig.

I USA talar man ibland om ”the intellectual dark web”, en lös sammansättning av några starkt lysande intellektuella som blivit superstjärnor genom att publicera ord, bild och ljud på nätet. Ett av de främsta exemplen är Jordan B Petersen som på kort tid – och trots hårdnackat motstånd från den första offentligheten – blivit världsberömd. Petersons framgångar ger två väsentliga insikter: 1) Du behöver inte backas upp av den första offentligheten för att lyckas och 2) människor törstar efter mer komplexa och intellektuella resonemang än de som erbjuds i diverse soffprogram och i papperspress.

 

Ann Heberlein   

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se