Magnus Norell: Rushdieaffären trettio år senare

  • Söndag 7 okt 2018 2018-10-07
E-post 676

För trettio år sedan – i september 1988 – publicerades Salman Rushdies bok Satansverserna. Boken, som Rushdie hållit på med i fem år, aviserades som ett seriöst försök att skriva om religion och uppenbarelser ur ett sekulärt perspektiv.  Rushdie själv räknade med att romanen skulle få ett ordentligt genomslag, men knappast på ett så våldsamt sätt som faktiskt skedde.

Inom en månad efter publiceringen hade boken förbjudits i Rushdies födelseland Indien. Protester runt om i Storbritannien ledde till upplopp såväl som rena bokbål. Och på Alla Hjärtans Dag 1989, inträffade det som radikalt kom att förändra hela historien, nämligen den iranska ledaren Khomenis bannbulla (eller fatwa) med uppmaning att döda Salman Rushdie och alla som hade något med boken att göra. 

Det som hädanefter kom att kallas Rushdieaffären markerade en skiljelinje i inte bara brittiskt politiskt liv, utan i hela Europa. Fram till dess hade konflikter mellan majoritetssamhållet och dess minoriteter handlat om politik; arbetsplatskonflikter, polisbrutalitet och diskriminering. Men Rushdieaffären blev början på något nytt och annorlunda. Muslimska protester och ilska, som ibland tog sig extrema uttryck, handlade om att djupgående religiösa normer var kränkta, inte om fattigdom eller rasdiskriminering. Idag har frågor om kränkthet av religiösa normer blivit vardagsmat, och ett accepterande av att sådana enskilda upplevelser ska styra beteenden hos alltifrån konstnärer till myndigheter. Men så var det inte 1988.

Reaktionen från Rushdies förläggare, Penguin Books, kan också kännas som något från en annan tid. Trots att bokhandlare blev utsatta för bombdåd, översättare och andra publicister mördade och Rushdie själv tvingades under jorden i närmare ett decennium, så tvekade aldrig Penguin att fortsätta publicera boken eller vika ner sig för alla hot. Idag behövs det inte mycket mer än en viskning om att en bok kan förorsaka att någon blir kränkt för att en förläggare ska backa. Det gäller förvisso inte bara böcker eller annat skrivet material. Listan är lång över målningar och teaterpjäser som fått ställas in på grund av hot, både reella och potentiella sådana. Eftergiftspolitiken gällande kränkta religiösa sinnen är numera allmänt accepterad.

Rushdies kritiker vann kanske inte striden om själva boken, som fortsatte att tryckas, men de vann själva kriget. Argumentet att det är moraliskt förkastligt att kritisera eller kränka någons religiösa normer eller kulturella uttryck har blivit internaliserad. Khomeini må vara död, men hans fatwa lever än och konsekvenserna ser vi varje dag även i det sekulariserade Väst.

Rushdieaffären kan sägas vara det första större och mer genomgripande exemplet av det vi idag kallar ”identitetspolitik” och den identitetmarkör som kom att dominera i kölvattnet av Satansverserna var den muslimska. Detta trots att – som b.la. den brittiska författaren Kenan Malik påpekat – väldigt få muslimer i Storbritannien vid den tiden i första hand identifierade sig som muslimer. Om något kallade de sig ”blacks” eller ”asians”. Men i och med Rushdieaffären blev ”muslimsk” en distinkt identitet på ett sätt det inte varit tidigare.  

Kampanjer mot Rushdie kom också att hämta näring ur det faktum att det som för många, inte minst unga, hittills varit en naturlig samlingsplats för kamp mot orättvisor och diskriminering, nämligen den politiska vänstern, fullt ut anammade identitetspolitiken och gjorde ras, hudfärg och religiösa normer till avgörande begrepp för politiska ställningstaganden. Samtidigt med det släppte man sitt försvar för universella mänskliga värderingar och rättigheter (som idag på många håll blivit liktydiga med ”vita mäns västerländska rättigheter”) och förenklade övergången till ett mer tribalistiskt ”vi-och-dom” tänkande att se på omvärlden. 

Hela denna process, som utspelat sig över de senaste tre decennierna, har underlättats av att eftergiftspolitik blivit officiell policy. Vilsna och okunniga politiker som till synes plötsligt hade att hantera militanta demonstranter på sina gator vände sig inte sällan till olika religiösa ledare för att agera medlare, utifrån en mycket konservativ hållning. Detta gav kredibilitet och inflytande i samhället och även i sekulära stater, som Sverige, har det blivit kutym att så fort religiösa frågor blivit eldfängda, har man vänt sig till religiösa ledare för att få råd. Ett effektivare sätt att öka den religiösa och konservativa miljö ur vilken de krafter som släpptes lösa av Rushdieaffären kom, är svårt att hitta.

De konflikter som kom till ytan i våra västerländska demokratier i och med Rushdieaffären har fortsatt att dominera; frågor om multikulturalism, islam och islamism, toleransens gränser och de fria ordet är tydliga och ännu mer polariserande än de var för trettio år sedan.

Hur våra samhällen har halkat bakåt när det gäller att hantera en förnyad och ofta aggressiv hållning gentemot politiska och religiösa motståndare är en sorglig påminnelse om hur lite vi lärt av historien. Det bådar inte gott för framtiden.

 

Magnus Norell

Foto: cdrummbks

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se