Magnus Norell: Syrien – långt till fred

  • Måndag 15 Okt 2018 2018-10-15
E-post 404

En av de främsta missuppfattningarna om den ryska insatsen i Syrien, är att den är en symbol för en återupprättad rysk militär slagkraft. En styrka som gör det möjligt för Ryssland att agera långt utanför det egna landet. Men sanningen är att den ryska insatsen i Syrien är mycket blygsam; sammantaget ett tjugotal jakt- och bombplan med tillhörande support (i form av t.ex. MEDEVAC och ELINT). Detta räcker för den roll Ryssland spelat för att stödja Assadregimen, men det väger lätt jämfört med en amerikansk, brittisk eller ens fransk insats.   

Tillsammans med iranskstödd ”kanonmat” i form av diverse shiamiliser utgörande marktrupper var detta tillräckligt för att knäcka oppositionen. Men det berodde inte på någon storslagen rysk militär förmåga som ingen kunde stå emot, utan snarare på bristen på motstånd från Väst. Om den politiska viljan hade funnits hade USA och hennes allierade med lätthet kunnat sätta in betydligt större och bättre styrkor för att rädda civila, som man gjorde i Libyen. Ryssland har helt enkelt inte de resurserna. Putin har bluffat sig till ett politiskt övertag i Syrien och de som betalat priset är främst den syriska civilbefolkningen.

Det här blev tydligt vid den senaste pinsamma historien när ett ryskt spionplan (Ilyushin Il-20M) sköts ned av syriska missiler. De syriska missilerna sköts iväg i alla riktningar som svar på ett israeliskt angrepp på iranska vapentransporter på väg till Hizb’allah i Libanon. Det var enbart det senaste exemplet på sådana attacker som Israel utfört mot mål i Syrien under det gångna året. När de ryska planet träffades var de israeliska planen redan på väg att landa efter utfört uppdrag. Det kan noteras att det ryska planet saknade s.k. ”identification, friend or foe”, något som ryssarna inte förklarat, och som möjligen hade låtit de vilt skjutande syrierna att identifiera planet som ryskt. Vad denna lapsus berodde på lär inte uppenbaras i första taget heller då det oavsett skäl speglar ett ryskt tillkortakommande av det mer penibla slaget.

Hursomhelst, Rysslands försvarsministerium började med att anklaga Israel (som i enlighet med rådande överenskommelse hade informerat ryssarna om attacken innan) och hävdade, med all den kraft en politisk struktur byggd på konspirationsteorier kan uppbåda, att Israel bara givit en minuts förvarning samt att ett israeliskt F-16 ”gömt” sig bakom Ilyushinplanet. Något som vilken flygvapenanalytiker som helst värt sitt salt snabbt kunde avfärda som bisarrt. 

Dessa konspirationsteorier dyker upp med jämna mellanrum i officiella ryska uttalanden och ofta, som i detta fall, med en nypa antisemitism inkastat och har använts sedan Tsartiden i Ryssland. Men detta ska kontrateras mot president Putins uttalande. Samtidigt som hans försvarminister anklagade Israel, underströk Putin att det berodde på ett beklagligt misstag. Han tog emot de israeliska kondoleanserna och underströk att de goda förbindelserna var viktiga.

Samtidigt med detta kom Ryssland och Turkiet överens om att den aviserade syriska regeringsoffensiven mot Idlibprovinsen (det sista större landområdet utanför Assads kontroll) tillsvidare i alla fall var inställt. Turkiet, som har trupp i provinsen, och som har förklarat att man ser sig som en garant för att skydda civilbefolkningen där, motsatte sig hela tiden de syriska offensiva planerna. Planer som var helt beroende av ryskt flygstöd. Utan det stödet kunde inte syriska regeringen driva sina planer vidare. I detta läge vägde förbindelserna med Turkiet tyngre än eventuella syriska planer. Assad är inte herre i sitt eget hus, vilket blev tydligt i och med den rysk-turkiska överenskommelsen.

Till saken hör att Ryssland är högst beroende av att inte trigga någon konflikt med varken Israel eller Turkiet eftersom båda dessa länder har avsevärt mer eldkraft än Ryssland i Syrien. Både Jerusalem och Ankara kan, om de vill, blockera ryskt agerande i Syrien, något som samtliga parter är väl medvetna om. Varken Israel eller Turkiet har något intresse av att mucka med Ryssland, men det är absolut i ryskt intresse att inte ge något av dessa länder anledning att störa de ryska planerna på en långsiktig och inflytelserik närvaro i Syrien.

För att inte alldeles förlora ansiktet kan inte Ryssland offentligt ge sig på sin allierade Syrien, vilket förklarar det ryska ”talandet med två tungor” (å ena sidan försvarsministern och å den andra Putin) och att man tog emot en israelisk delegation i Moskva – ledd av flygvapenchefen – för att reda ut saken. Beslutet att förse Syrien med det mer sofistikerade S-300 missilsystemet är vidare ett sätt för Ryssland att förbättra sin situation i Syrien. Men de utgör inget avgörande problem för Israel, som i tydliga ordalag klargjort att man tänker fortsätta att angripa iranska trupp- och materialtransporter till Hizb’allah, samt att förhindra fortsatta iranska försök att etablera sig militärt i Syrien.

Det är trångt i det syriska luftrummet och de olika ”heta linjer” som upprättats spelar en mycket viktig roll att förhindra incidenter som den i september. Men inget system är ofelbart och eftersom stridigheter fortfarande äger rum i Syrien och inget av de två olika fredsprocesser som pågår (FN i Genève och det rysk-turkisk-iranska) hittills nått fram till något resultat, finns all anledning att förvänta sig ytterligare konflikter.    

 

Magnus Norell

Adjunct Scholar vid The Washington Institute for Near East Policy i Washington DC.
Senior Policy Advisor vid The European Foundation for Democracy i Bryssel.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se