På kryss mot riksdagen: Personval i Sverige

  • Onsdag 3 okt 2018 2018-10-03
E-post 285

Att komma in i riksdag, landsting eller kommun via så kallade personkryss är inte det enklaste. Här finns många parametrar att ta hänsyn till. Som mer eller mindre officiell ”kampanjledare” för moderatpolitikern Ann Heberleins personvalskampanj har jag emellertid fått en och annan insikt i ämnet. Detta är mina erfarenheter.

Som det svenska valsystemet är upplagt har vi en kombination mellan listval och personval. Med listval menar jag att väljaren helt enkelt röstar på det parti som han sympatiserar med och passivt accepterar de namn som partiet har nominerat och som står på valsedeln. Sverige är uppdelat i ett antal valkretsar som i princip – men inte alltid – överensstämmer med rikets län och som skickar kandidater till riksdagen i paritet med antalet röstberättigade i varje krets.

Skåne är uppdelat i fyra valkretsar och i den där Ann ställde upp – Skåne län södra – var stämningen nervös inför valet bland flertalet moderater. Kretsens kommuner (Burlöv, Kävlinge, Lomma, Lund, Sjöbo, Skurup, Staffanstorp, Svedala, Trelleborg, Vellinge och Ystad) är av hävd mycket starka moderatfästen, men partiet har genom åren tappat röster, och framför allt till Sverigedemokraterna. Efter valet 2010 kunde partiet skicka fem representanter till riksdagen, men efter det dåliga valet 2014 gick ett mandat förlorat. Opinionsundersökningarna inför detta val var inte särskilt upplyftande. Det verkade som om partiet skulle gå tillbaka ytterligare och inte ens kunna behålla de fyra mandat man hade. Kanske skulle ytterligare ett gå förlorat? Och så blev det mycket riktigt.

I Sverige är placeringen på valsedelns lista (nästan) allt. Om ett parti kan räkna med tre mandat är de som står på plats ett eller två garanterade en plats i riksdagen, under det att den som står på tredje plats lever lite farligt. Om det finns en kandidat längre ned på listan som lyckas övertyga var tjugonde person att också sätta ett kryss framför vederbörandes namn flyttas denna person högst upp på listan och precis som när man spelar Fia, så knuffas den som stod på plats tre ut från valbar plats.

Att få dessa kryss – som motsvarar 5 procent av alla som avlägger en röst – är inte det lättaste. Den person som jag kampanjade för hade kommit sexa i Moderaternas provval i kretsen, men hade flyttats ned till plats nio efter nomineringsrundan, då partiet definitivt spikar sin lista. I provvalet har partiets medlemmar rätt att rösta och nomineringskommitten brukar ta hänsyn till detta resultat, men låter det inte gälla allenarådande. Här spelar lång och trogen tjänst in; hänsyn till det mäktiga Moderata ungdomsförbundet och en vilja till att balansera de olika kommunerna mot varandra. Det skulle exempelvis anses oacceptabelt att låta de tre toppnamnen samtliga komma från en och samma kommun. Ann, som nykomling i vuxen ålder och dessutom från Lund, petades alltså ned.

Ann Heberleins provvalsresultat hade ändå inte räckt till för att medge henne en riksdagsplats. Vare sig man hamnar på plats fem eller 35 är man lika chanslös – om man nu inte bestämmer sig för att ”gå på kryss” och försöka vinna dessa 5 procent av de moderata väljarnas hjärtan. Det bestämde vi oss för att göra. Ann bestämde sig också för att ställa upp i fullmäktigevalet till Lunds kommun. I valkretsen till riksdagen brukar cirka 60.000 medborgare lägga sin röst på Moderaterna – det handlade alltså om att få 3.000 personer att aktivt sätta en kråka framför min kandidats namn.

Att vara uppmärksammad som opinionsbildare, vilket kan registreras indirekt genom antal följare på exempelvis Twitter, eller genom den spridning och delningsfrekvens som debattartiklar får och som i Anns fall handlar om det hon skriver på Ledarsidorna.se och i olika dagstidningar – det är en sak. Men något sådant kan inte per automatik omsättas i antal röster eller personkryss. En valkampanj är något helt annat. Det handlar om att möta människor och göra dem uppmärksamma på kandidaten och få dem att hysa förtroende för honom eller henne. Man skall heller inte underskatta klassiska propagandametoder som broschyrer eller affischer. Att bilda opinion och att kampanja förhåller sig lite som banhoppning och terrängridning över hinder gör inom ridsporten. På ytan kan det te sig likartat, men det handlar om två helt olika saker.

Jag lät trycka upp en trevlig broschyr som sammanfattade Anns politiska program – en politik som ligger i Moderaternas högerkant och som väl reflekterar väljarnas inställning just i Skåne och med det övergripande syftet att vinna tillbaka de väljare som gått förlorade till Sverigedemokraterna, det vill säga borgerliga personer som proteströstar mot Alliansen genom att välja SD. Med en liten stab bestående av min kandidats pensionerade föräldrar, liksom hennes 15-åriga dotter, som med hjälp av allehanda mutor kunde förmås att dela ut broschyrer från sin cykel i diverse villaområden, skred vi till verket. Ann deltog också relativt frekvent vid kampanjaktiviteter i kretsen, genom dörrknackningar, speciella hembesök och i Lunds moderata valstuga.

Här blev det tydligt vilket omfattande logistiskt arbete det handlar om när det gäller kampanjarbete. I snitt kryssar mellan 20 och 25 procent av väljarna en kandidat på en valsedel. Så det handlar inte riktigt om att vinna 5 procents stöd från väljarna i allmänhet, utan om att beveka 20 procent av de som verkligen kryssar. Det är också mycket lättare att vinna på kryss om man representerar ett litet parti i en liten valkrets, än ett stort parti i en stor krets. Nu kanske någon invänder att 5 procent är 5 procent över allt – men det är inte riktigt så. Det personliga mötet med väljarna är fortfarande avgörande och den spridningseffekt detta får bland väljarnas vänner och bekanta. Att personligen “täcka upp” valkrets Gotland med 40.000 röstande är oändligt mycket lättare, än att göra samma sak i Stockholms län med nästan 1 miljon röstande.

Att som miljöpartisten Leila Ali-Elmi lyckas med konststycket att kryssa sig in med 1.467 personkryss i Göteborgs stad, vilket motsvarar 6,04 procent av väljarna därstädes är betydligt lättare än att få de över 17.000 kryss som en moderat måste ha för att få 5 procent av rösterna i jättevalkretsen Stockholms län. Ett allmänt ”kändisskap” är heller inte direkt överförbart i kryss eller röster. Detta hade kanske fungerat om de tidigare reglerna för personval hade varit gällande och att även personer utanför den geografiskt avgränsade valkretsen hade kunnat rösta på en specifik peson – det var bland annat så som Folkpartiets Barbro Westerholm kom in i riksdagen vid ett tillfälle. Men numera är det enbart kretsens elektorat som har ett ord med i laget.

Om man tittar på ”kändisar” bland riksdagsmännen som har stora skaror Twitterföljare, så blir detta ganska tydligt. Moderaten Hanif Bali har över 90.000 följare och fick 4.158 personkryss, vilket motsvarar 1,96 procent av de moderata väljarna i Stockholms län. På den andra sidan av den politiska skalan har vi Ali Esbati, med över 30.000 följare på Twitter. Han fick 1.299 kryss, vilket motsvarar 1,62 procent i Stockholms stad. Hur gick det då för Ann? Jo, hon har 24.000 följare på Twitter, vilket är en respektingivande siffra. I riksdagsvalet fick hon 2.312 personkryss, vilket representerade 3,81 procent av väljarna i kretsen Skåne län södra. 713 kryss saknades. Men detta är ju totalsiffrorna. Kretsen omfattar många olika delar av både stad och landsbygd – hur såg siffrorna ut om man bröt ned dem?

Den svenska Valmyndighetens hemsida är alldeles utmärkt, eftersom man kan detaljstudera siffrorna nästan ned på kvartersnivå och se hur man har lyckats. Här blev ett par saker tydliga när vi tittade lite närmre.

Det första är att talesättet ”man blir aldrig profet i eget land” inte gäller. Ann är vad man skulle kunna kalla en ”Lundaprofil”. Tar man en promenad ned till affären och tillbaka kommer det alltid fram personer som vill hälsa, stötta eller komma med synpunkter på det ena eller andra (nästan alltid trevligt och konstruktivt). Inne i Lunds innerstad blev resultaten överväldigande med nästan 10 procents stöd på sina håll. En annan iakttagelse är att broschyrer spelar roll! I de områden där kampanjstaben (jag, mina svärföräldrar och min styvdotter) kunde lägga ned ”kampanjmaterial” i brevlådor gick det betydligt bättre än där vi inte gjorde det. Hur kan detta komma sig? Förmodligen handlar det om att erinra väljaren om att kandidaten finns och går att kryssa; denna vetskap finns kvar “subliminalt” på valdagen och även om det bara är ett mindre antal som låter sig påverkas blir resultatet ändå markant högre på marginalen.

Det var ju fysiskt omöjligt att vara över allt över hela kretsen, men där Ann knackade lite dörr, gjorde hembesök eller höll kampanjtal gick det mycket bättre än annorstädes – nota bene Lund, Staffanstorp, samt delar av Trelleborg, Svedala och Ystad. De distrikt där Ann (eller staben) inte hann med att göra någon insats, såsom Kävlinge, Sjöbo och Vellinge gick det däremot mycket dåligt med kryssningsfaktorer på under 2 procent. En annan effekt när man tittar på siffrorna är insikten att Ann lyckades bäst i bostadsområden där vi inte bara var närvarande i största allmänhet, utan som dominerades av lite enklare villor, egnahem eller kedjehus, där befolkningen äger sitt boende, har barn i skolåldern och pendlar till arbeten i Malmö. Detta är också platser där Moderaterna tappade stort till SD i valet 2014, men där vi nu lyckades rida spärr och stoppa blödningen på flera håll.

Ann lyckades inte komma in i riksdagen, vilket givetvis var tråkigt, men en glädjande bieffekt av detta kampanjande var hennes mycket goda resultat i kommunvalet i Lund. Här blev hon den mest kryssade moderaten med över 7 procent av personrösterna och gick upp till plats ett på partiets lista. Moderaterna minskade  tyvärr även i Lund, liksom på många andra håll i Skåne och gick tillbaka från 13 till 11 mandat i kommunfullmäktige; men tappet blev inte så stort som befarat och man kan utan att överdriva hävda att Moderaterna hade gått miste om ytterligare ett mandat utan Anns kampanjande för sig själv.

Så hur fungerar personvalssystemet i Sverige? Inget vidare säger jag. Valkretsarna är för stora och femprocentsspärren gör det mycket svårt för någon att bara genom ideella krafter kunna ta sig in i någon församling, framför allt om man tillhör ett större parti. Dessutom saknas tradition bland flertalet väljare att faktiskt utnyttja sin möjlighet att kryssa. Systemet borde enligt min mening läggas om. Sveriges riksdag och Moderaterna gick nu en utmärkt kandidat förlustig på den nationella nivån, men den tusenåriga staden Lund kan glädja sig åt att hemmadottern nu sitter i rådhuset.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se