Public Service försvarar yttrandefriheten endast selektivt

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se®
  • Fredag 26 Okt 2018 2018-10-26
E-post 1196

Rapporteringen kring det bestialiska och planerade mordet på dissidenten Jamal Kashoggi rullar vidare i internationell och svensk media. Precis som Ledarsidorna.se poängterade i den första analysen så styrks nu uppgifterna att Kashoggi var en död man redan när han passerade det saudiska konsulatets tröskel. Men rapporteringen avslöjar samtidigt stora brister i svensk medias engagemang i yttrandefrihetsfrågor. 

Svensk media har svårt att komma ikapp Ledarsidorna.se och den internationella nyhetsbevakningen men det är nu ställt utom varje tvivel att det var kombinationen av att vara journalist och en del av det Muslimska Brödraskapets rörelse som till slut resulterade Kashoggis dödsdom. Utförd på ett bestialiskt sätt.

 Mer läsning: Mordet på Jamal Kashoggi – en historia i historien.

Men mycket saknas i den svenska rapporteringen om den universella rätten, i enlighet med FN:s mänskliga rättigheter, att kritisera makten. Oavsett om makten är representerad av en gud, en kejsare, en tsar, en kung, en president, en premiärminister, en kapitalägare eller någon annan som besitter reell makt. Undergivenheten bland svenska journalister i allmänhet och public service i synnerhet är bestickande.

Artikel 19 i dessa rättigheter menar att

Everyone has the right to freedom of opinion and expression; this right includes freedom to hold opinions without interference and to seek, receive and impart information and ideas through any media and regardless of frontiers.

Svenska publicister och journalister, Thomas Mattson på Expressen undantagen, har över tid utvecklat, medvetet omedvetet eller omedvetet medvetet, lojt förhållningssätt till dessa universella tryck- och yttrandefriheter. Det tydligaste – i närtid – exemplet är regeringen och en enig grundlagsberedning under förra mandatperioden föreslog ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som reglerar grundlagsskyddet för publiceringar på internet.

I remisser till regeringen menade många myndigheter att lagförslaget gav för stort tolkningsutrymme om som omfattades i förslaget. Många menade även att regeringens förslag stred mot förbudet mot censur och att genom att endast låta stora koncerner ta del av databastjänsterna så kan det även vara en direkt strid mot offentlighetsprincipen. Ordförande Jonas Nordling, Svenska Journalistförbundet skrev:

”Att alla medborgare ska kunna ta del av och sprida information är grunden i svensk tryck- och yttrandefrihet. Att det föreslagna undantaget inte gäller ’professionella aktörer’ beror på att såväl advokater som journalister behöver kunna ta del av databastjänster för att kunna utföra sina jobb. Resultatet blir dock att rätten till information kopplas till yrke och därmed social status. Detta går emot grundprincipen om alla människors lika rätt. Journalistförbundet avstyrker förslaget.”

Trots Nordlings kritik var det bara Expressen som i någon mån följde upp detta. Från all annan media var det tyst. Trots detta motstånd tog bland annat Ledarsidorna.se initiativ till kampanjen Stoppa Grundlagsändringen och mot alla odds fick kampanjen framgång då en majoritet i riksdagens konstitutionsutskott, det vill säga sista parlamentariska instans innan votering i kammaren, ställde sig bakom kampanjens sakargument och tvingade justitieminister Morgan Johansson dra tillbaka grundlagsändringen.

Men hotet mot den universella rätten att kunna granska och kritisera makten är ett ständigt närvarande hot. Justitieminister Morgan Johansson (S) har fortfarande ett färdigt lagförslag, SOU 2017:70, Lagen om utlandsspionage, som innebär att även om en journalist baserar en artikel på öppna källor kommer den att förbjudas om den i sitt innehåll eller om den som effekt av sin publicering påverkar Sveriges relationer med andra länder. Morgan Johanssons utredare, Runar Viksten som är arkitekten bakom FRA-lagen, har även lagt in möjligheter för staten att tillgripa hemliga tvångsmedel mot journalister. Som avlyssning, trojaner eller annan övervakning. I förebyggande syfte.

Media i allmänhet, men Public Service i synnerhet, bevakar heller inte heller de repressiva ingreppen i yttrandefriheten i andra länder som Sverige vill ha en positiv relation med. I fallet med Kashoggi har något märkligt inträffat där Turkiets president Erdogan nu framställs som en korsning mellan hjälte och offer. Trots att det idag sitter närmare 200 turkiska journalister häktade eller avtjänar fängelse är det ingenting som till exempel Cecilia Uddén, Sveriges Radio, eller Bitte Hammargren, idag FOI men sedan många år av public service hyllad Mellanösternexpert, uppmärksammar i någon egentlig mening.

Ingen av dessa har heller med ett enda ord uppmärksammat att den palestinska presidenten Mahmoud Abbas infört historiskt repressiva medielagar i Palestina genom presidentdekret. Abbas är nu inne på sitt fjortonde år på en fyra-årig mandatperiod och styr sitt folk genom dekret då parlamentet är stängt.  Antalet fängslade palestinska journalister är okänt men rapporterdades i början av året till minst tio. Palestina erhåller närmare en miljard kronor per år av svenska skattemedel i praktiken i ovillkorat bistånd. Utrikesminister Margot Wallström har för den svenska prestationen erhållit en orden som normalt förlänas krigshjältar.

Det är därmed fullständigt logiskt att Sida:s tidning OmVärlden placerar president Mahmoud Abbas som jämlike till Sydafrikas Nelson Mandela. Her masters voice.

Inte heller har Svenska PEN-klubben eller Svenska Akademien anser sig behöva sänka sig till den nivån att de ska behöva ägna sig åt försvaret av den universella mänskliga yttrendefriheten i Sverige och internationellt. 

Idag är det endast Expressen och Ledarsidorna.se som gör det för en bredare publik och konsekvent. Och hos de politiska partierna är det helt stiltje idag. Den universella rätten till yttrandefrihet är ingenting som engagerar någon av de 349 folkvalda i någon mening.

Det finns goda skäl att bli orolig för framtiden nu. Dels genom gårdagens domstolsutslag i ECHR, Europeiska Domstolen för Mänskliga Rättigheter där kritik mot religion som utformats som ett hot mot religiös fred nu kan straffas, dels genom bland annat Public Service anslag där Uddéns och Hammargrens konsekventa underlåtenhet att rapportera om annars internationellt uppmärksammade övergrepp i länder som domineras av Muslimska Brödraskapets inflytande på yttrandefrihet är de mest talande exemplen. På privata aktörer, som Expressens Thomas Mattson, som försvarar yttrandefriheten kan inga krav ställas. Men det är rimligt att begära en mer fullödig rapportering och ett mer konsekvent försvar av densamma av Public Service i allmänhet och Uddén och hennes kollegor i synnerhet.

De senare är fullt ut finansierade med licensmedel och skall agera i allmänhetens tjänst. Inte löpa någon annans ärenden. Även om det är omedvetet medvetet. Eller medvetet omedvetet.

Svenska PEN-klubben, Publicistklubben och Svenska Akademiens passivitet är minst lika störande. Alla med makt. Men av något skäl så tittar de konsekvent i en annan riktning numera.

Ledarsidorna publicerar därför igen, som enda svensk media, den Amnestyrapport om Palestinska Myndigheten, som det i närtid mest repressiva inslaget i inskränkande av yttrandefriheten vid sidan av Turkiets agerande.

Detta då ingen annan media, Expressen undantaget, längre bevakar rätten till det fria ordet i Torgny Segerstedts anda.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se