Slow Culture: En statsförvaltnings uppgång och fall

  • Söndag 7 Okt 2018 2018-10-07
E-post 1061

Det upprop som samlade 261 namn inom regeringskansliets olika korridorer och som stipulerade att tjänstemännen inte längre skulle följa den nya regeringens direktiv om dessa inte passade med de föregivet opolitiska tjänstemännens uppfattningar, uttryckt som en icke närmare definierad ”värdegrund”, är på det principiella planet något utomordentligt anmärkningsvärt.

Den svenska statsförvaltningen, som till avgörande delar är en produkt av 1600-talets krigspolitik, har alltid kunnat försäkra sig om ett lojalt kansli vilkas medlemmar är satta att tjäna den exekutiva makten, vare sig den varit tillsatt av Gud, som under det kungliga enväldet, eller av folket, via allmänna val. En ämbetsmannakår som sätter sig upp mot lagar och förordningar är något principiellt mycket allvarligare än om en protestlista cirkulerar runt på något privatföretag. Det handlar om ett grundskott mot statens yttersta funktioner och hade för inte så länge sedan kunnat klassas som ett högmålsbrott i paritet med fanflykt eller landsförräderi.

Svensk statsförvaltning och svensk organisationskultur skapas under det krigiska 1600-talet. Det är då som nationalstaterna i Europa föds i blod och tillskansar sig den roll av historiska ”subjekt” som de intar än idag. Om krig och freder tidigare utgjorde lokala incidenter utspelas de från och med 1600-talet på en närmast ”global”, eller åtminstone alleuropeisk nivå. I ett brev till Axel Oxenstierna skriver Gustav II Adolf: ”Alla krig i Europa har gått in i varandra och blivit till ett enda”. Och visst var det så. Det var en ny typ av krig som började föras och som ställde helt nya krav på statsmaktens utformning.

I detta sammanhang är Sverige inget undantag. Vi ser under 1600-talet en massiv tillväxt vad gäller arméernas numerär. I och med den nya italienska befästningskonsten, med sina stjärnformade artillerifästningar, som försvarar hela städer – inte genom tjocka murar, utan genom vetenskapligt utplacerade artilleripjäser och eldkraft – blir belägringar oerhört tidskrävande och kostsamma projekt. Samtidigt kan inte bara en invaderande armé passera förbi dem, eftersom de utgör logistiska stödjepunkter och framskjutna anfallsställningar som när som helst kan organisera en sorti och riva upp den anfallande styrkan. Fästningarna måste alltså ”reduceras” (det vill säga, erövras), vilket ger upphov till veritabla massarméer. När spanjorerna hade Europas starkaste armé under Filip II på 1500-talet, så överskred den förmodligen aldrig 40.000 man. Hundra år senare anser sig den franske kungen Ludvig XIV inte kunna försvara sitt lands gränser (och än mindre företa några offensiva operationer) med en krigsmakt som är mindre än 400.000 man.

Vid tiden för slaget vid Lützen, 1632, förde Gustav Adolf befäl över en fältarmé på 175.000 man. Inte alla var närvarande vid själva slaget – en stor del var insatta som garnisonstrupper på olika håll i Tyskland, eller utkommenderade för att säkra etapp och försörjningslinjer. Inte alla var heller svenskar, långt därifrån, men enligt det bevarade subsidieavtalet som tecknades med våra franska allierade i Bärwalde, 1631, kan man sluta sig att Gustav Adolf förfogade över 30.000 man svenskt fotfolk och 6.000 man svenskt rytteri i fält. Detta är enorma siffror om man betänker Sveriges storlek och ställde ofattbara krav på den logistiska apparaten (även om Gustav Adolf gärna brukade säga: bellum se ipsum alet).

Den nya taktik som införts efter Maurits av Oraniens härreformer och som utvecklades så att den fick en offensiv tillämpning under Gustav Adolf ställde högre krav på manskapets kompetens och organisation. Att operera med tre linjer musketerare vid anfall fordrade, som var och en kan räkna ut, att omladdningen måste ske tre gånger snabbare än om du har den klassiska formationen med nio linjer. Även det nyinrättade svenska brigadsystemet med samverkan mellan vapenslag och med ett nyinrättat specialiserat artillerivapen (1629 inrättar Sverige världens första artilleriregemente) fordrar en grundläggande transformation av härens hela uppträdande i fält: hela nationen måste omvandlas för att möta de nya militära kraven.

Vad driver fram de centraliserade, välorganiserade nationalstaterna, med sin stora statsapparat, enhetliga förvaltning och ofta effektiva skatteuppbörd i Europa under denna tid – och där vårt eget land sannerligen ligger i framkant? Den viktigaste enskilda faktorn är att samhällena reagerar på det speciella tryck som uppstår genom att nationen befinner sig i krig. För att hantera den revolution som krigskonsten genomgått måste en revolution äga rum även på andra håll i samhällslivet, inom det civila, ekonomiska och sociala livet. Och om man nu vill titta på enskildheter skulle en schematisk uppställning kunna se ut så här för Sveriges vidkommande:

Administration. Riksrådet professionaliseras och blir steg för steg ett slags regering med departement i form av kollegierna. Kanslisterna får fast lön och kan genom räknekammaren hålla uppsikt över statsfinanserna (även om de då, lika lite som nu, kan hålla dem i schack). Den romerske senatorn Cicero brukade säga att krigets själva fibrer utgörs av obegränsade resurser och utan en fungerande administration blir det omöjligt att tillfredsställa krigsguden Mars och hans glupande aptit. Även andra reformer kan ses i ljuset av detta, såsom strömlinjeformningen av rättsväsendet, inrättandet av hovrätter och utsträckandet av enhetlig svensk lag till nyerövrade territorier.

Undervisning. Förutom teologi och humanistisk latinlärdom, befordras nu akademiska discipliner med direkt strategisk tillämpning, såsom astronomi, matematik, medicin och geografi.

Finanser. Ett effektivt skatteuppbördssystem som kan dra pengar till krigsväsendet måste skapas till varje pris. Mars måste ju äta varje dag. Detta kan bara ske genom en effektiv folkbokföring, som tjänar två syften, nämligen att bilda grund för skatteuppbörd, respektive utskrivningar till krigstjänst.

Rekrytering. Även om värvning av frivilliga förkom i Sverige var landet på tok för litet i befolkningshänseende för att detta instrument skulle räcka till för att ställa upp en fältarmé av de dimensioner som den nya typen av krigföring fordrade. Som en jämförelse levde 20 miljoner människor i Frankrike, mot endast lite drygt 1 miljon i vårt eget land (inklusive våra olika besittningar). Det svenska sättet att möta yttre hot sedan medeltiden var därför att organisera folkuppbåd. Steget från uppbåd till utskrivning baserat på mantal eller hemman – där ett antal gårdar slår sig samman för att utrusta en soldat – är relativt litet. Systemet med indelta soldater ger också statsmakten god information om medborgarnas ekonomiska och sociala ställning. Man måste komma ihåg att krigsmakten nu är så stor att inga privata värvare längre kan administrera rekryteringen; inte heller kan som tidigare ett litet antal adelsmän sätta upp rytteriformationer som skulle kunna spela någon roll rent operativt, eftersom deras antal helt enkelt är för litet i det nya stridsrummet. Statsmakten måste få hela krigsväsendet i sin hand, från rekrytering, till utbildning, utrustning, fördelning på vapenslag, juridisk översyn och insats.

Flottan. Inte heller sjökriget kan överlämnas till privatentreprenörer och vissa traditionella skikt. Det handlar inte längre om att bestycka handelsfartyg och använda sig av vanliga civila sjömän. Nu utvecklas en renodlad örlogsflotta under statlig kontroll med fartyg som enbart är konstruerade för krigföring och så kraftigt bestyckade att mängden kanoner på ett enda regalskepp motsvarar den sammanlagda eldkraften hos en genomsnittlig fältarmé.

Näringsliv. Vissa strategiska industrier måste stå under statlig översyn. I Sverige handlar det om bergsnäringen, samt verksamheter med direkt relation till krigsväsendet, såsom vapensmedjor, rem- och rusttyg, skeppsbyggnad, salpeterbrännerier, kruttillverkning, samt tjärkokning (för att behandla de enorma mängder tågvirke som konsumerades av flottan). Statsmakten måste också få möjlighet att gynna vissa strategiska orter, med hjälp av privilegier för vissa näringar, etc.

Riksstyret. Det är otänkbart att allt ovanstående skulle kunna fungera utan ett enhetligt och förutsägbart riksstyre. Traditionella privilegier måste stryka på foten om dessa förhindrar krigsmaktens slagkraft. Huruvida detta styre är baserat på envälde eller konstitutionalism är i sammanhanget fullständigt likgiltigt – det viktigaste är att förhindra uppkomsten av konkurrerande maktgrupperingar inom de enskilda nationalstaterna, och i detta sammanhang, i 1600-talets Sverige handlar det om att kortsluta högadelns inflytande. Till en början sker detta genom Gustav Adolfs och Axel Oxenstiernas rent personliga inflytande – ingen sätter sig upp mot dessa två – men därefter använder man sig av reduktion, skatteförändringar och till slut införandet av enväldet för att nå samma syfte. Och när sedan demokratin växer fram är terrängen redan förberedd: det är mycket lättare att förvandla ett envälde till folkvälde (oavsett om detta sker fredligt eller med våld), än en aristokratisk oligarki med det starka inslag av anarki och självsvåld som denna typ av organisation ofrånkomligen för med sig.

Detta är den svenska statsförvaltningens grundkomponenter. För att fungera har förvaltningen varit beroende av dugliga tjänstemän som skall arbeta med oväld, effektivitet och lojalitet gentemot sina herrar, vare sig det har handlat om kungar eller de regeringar som utsetts av folkvalda riksdagar och som avlönats av skattebetalande medborgare. Nyckelordet här är ”tjäna”. Ämbets- och tjänstemän har aldrig och skall heller aldrig vara någons herre. Likt soldater på slagfältet skall de lyda och fullgöra sina plikter. Om de genom slarv eller självsvåld brister i sin pliktuppfyllelse skall de straffas.

Ingen stat kan fungera om det tillåts att konkurrerande maktcentra kan göra den i lag inrättade makten rangen stridig, vare sig det handlar om högadel eller kriminella brottssyndikat. I dag har vi inte längre någon högadel som skulle kunna ta över staten inom ramen för sina egna intressen, men genom de 260 tjänstemännens upprop ser vi tendenserna till ett nytt frälse avteckna sig – en grupp där egenintresse står över lag och där gränsen mellan vem som är herre och vem som är tjänare tycks ha upphävts. Och framför allt tycks dessa undertecknare ha glömt bort vilka det är som betalar deras löner.

Den svenska statsförvaltningen föddes i blod som en tvingande nödvändighet på 1600-talets slagfält. Den utvecklades i fred till en formidabel institution som under lagen har befordrat rättvisa och välstånd i vårt land. Det vore mycket tråkigt om den nu drunknade i godtyckets- och värdegrundernas bottenlösa dy.

 

Erik van der Heeg 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se