Slow Culture: Holländska sjukan

  • Söndag 21 Okt 2018 2018-10-21
E-post 781

I vanliga fall brukar man likställa en riklig tillgång på naturtillgångar med välstånd. Ett land med stora naturresurser borde ju på något sätt ha det bättre förspänt, än om det omvända förhållandet vore förhanden? Men detta samband kanske inte är så enkelt som man i förstone kanske kan tro. Japan lider stor brist på naturtillgångar, till skillnad från länder som Ryssland eller Brasilien, ändå är den japanska ekonomin i betydligt bättre skick. Sverige har stora naturtillgångar i termer av skog och malm, under det att Danmark måste importera det mesta, men ändå är det inte mycket som skiljer de skandinaviska länderna åt vad gäller välstånd. Och hur är det egentligen med Hongkong, Singapore eller Monaco? Inte mycket råvaror att hämta där, ändå tycks det gå bra.

Det finns alltså ingen rak kausalitet mellan stor tillgång på naturresurser och rikedom. Och i vissa fall kan det faktiskt förhålla sig på det omvända sättet: en stor tillgång på råvaror och naturresurser kan faktiskt leda till fattigdom och ekonomisk kris. Det är vad man brukar kalla för ”holländska sjukan” efter ett märkligt händelseförlopp för snart 60 år sedan i det lilla tulpanodlande landet vid Nordsjön.

Nederländerna är egentligen ett paradexempel på kapitalismens överlägsenhet. Ett välfungerande näringsliv, baserat på intensivt jordbruk, handel och en stark finanssektor. Dessutom finns här en diversifierad företagsstruktur, med några av världens allra största företag, som Philips, Unilever och Royal Dutch Shell. Här finns även en av världens allra största hamnar och bara transitohandeln med Tyskland via Rotterdam skapar intäkter motsvarande tio procent av Nederländernas BNP. Intäkter från allt detta har dessutom kunnat användas för att bygga upp en av världens bäst fungerande offentliga sektor med ett socialt skyddsnät som inte står något annat land efter.

Men så hittade man Nordsjöoljan i början av 60-talet. Ytligt betraktat borde ju detta vara en välsignelse. Nu hade man ju en omsättbar råvara som kunde säljas rakt ut på världsmarknaden och generera ännu större intäkter till så väl den nederländska statskassan, som det nationella näringslivet. Landet skulle nu kunna bli ännu rikare än vad det redan var. Och till en början skedde detta också. Pengar strömmade in i landet, vilket direkt ledde till en stegrad offentlig konsumtion. Men en tråkig konsekvens av detta blev att den holländska valutan, florinen, kraftigt steg i värde relativt till andra länders.

Nu började plötsligt priserna att öka kraftigt på nederländska exportprodukter, som snabbt konkurrerades ut på världsmarknaden av billigare motsvarigheter från USA, Ostasien och det övriga Europa. Nu fick man en industrikris på halsen, där fabriker tvingades slå igen och folk tvingades ut i arbetslöshet. Konsekvenserna av detta förvärrades ytterligare av det sociala skyddsnät som byggts ut via intäkterna från olja och gas. Det blev nu mer ekonomiskt lönsamt för en arbetslös holländare att låta långtidssjukskriva sig fram till pensionen, än att söka ett nytt arbete, vilket ställde de offentliga utgifterna under ännu större press.

Nu lyckades holländarna ta sig ut ur denna onda cirkel via utgiftsdisciplin och funktionaliteten hos det utvecklade näringsliv man redan hade – även prisfallet på olja spelade också in. Men det var svårt. Analysen av händelseförloppet ledde så småningom till en artikel i den ansedda brittiska finanstidskriften ”The Economist”, 1977, där begreppet ”Holländska sjukan” myntades. Visa av holländarnas misslyckanden med att hantera det stora inflödet av pengar beslöt sig därför den norska regeringen att låsa sina intäkter från de stora olje- och gasutvinningarna i Nordsjön i jättelika investeringsfonder. Pengarna skulle inte ut i cirkulation och skapa en artificiell hausse i den norska ekonomin. De norska fyndigheterna var ju ännu större och det norska näringslivet ännu svagare än den holländska, så hade norrmännen inte agerat med så pass stor långsiktighet och rationalitet hade oljan kunnat leda till en ekonomisk katastrof i vårt västra grannland.

När mekanismerna bakom den holländska sjukan väl upptäckts kunde man hitta exempel på fenomenet såväl i ett historiskt perspektiv, som inom andra former av ekonomisk aktivitet som inte nödvändigtvis handlar om råvaror. Det handlade om mekanismer som finner sin motsvarighet också på det privatekonomiska planet, som om en människa plötsligt vinner stora pengar på lotteri, men strax därpå hamnar i ekonomiska svårigheter genom överdriven konsumtion och oförnuftiga investeringar som aldrig hade gjorts om inte det oväntade kapitaltillskottet hade ägt rum.

Kanske man hellre borde ha kallat holländska sjukan för ”spanska sjukan” istället, om nu inte namnet redan hade varit upptaget? Under 1500-talet ser vi samma fenomen i full blom efter upptäckterna av de stora guld- och silvertillgångarna i Spaniens amerikanska kolonier. Den rikedom som flödar in till spanien leder till allmän nedgång i jordbruk, hantverk, samt en kollaps av den tidigare så viktiga tillverkningen av Merinoull. Istället för att producera börjar Spanien konsumera produkter som köps in via de till synes oändliga resurser som strömmar in från gruvorna på andra sidan haven. Nu är guld och silver inte enbart en råvara (av typen råolja), det kan nämligen myntas och direkt förvandlas till en finansiell resurs. Den spanska konsumtionsökningen sätter fart på näringslivet överallt i Europa (utom i Spanien), vilket leder till att länder som Frankrike kan stiga upp till att bli den Europeiska kontinentens viktigaste politiska makt, samt att Nederländerna och England kan ta över makten över handel och världshav. När detta väl har inträffat har Spanien ingenting kvar. Spanien förvandlas till den andra, tredje eller fjärde rangens makt – en position som landet intar än idag.

Precis som exemplet med det spanska silvret visar, behöver alltså inte den holländska sjukan bryta ut enbart på grund av en plötslig tillgång på en viss råvara – det kan också handla om ett plötsligt kapitaltillskott som ställer allt på huvudet. Ett tydligt exempel är den piratverksamhet som florerade kring Afrikas horn för några år sedan. Den minskade tillgången på fisk, samt den allmänna laglöshet som präglade Somalia i inbördeskrigets spår drog i gång sjöröveriet, en av traktens bisysslor med månghundraåriga anor. Piratverksamheten genererade under några år ett – i relativa termer – enormt kapitalinflöde framför allt till kustbyarna i Puntland. Detta fick till följd att det traditionella näringslivet slogs i spillror. Boskapsskötsel och fiske upphörde helt. Hela befolkningen gick direkt eller indirekt in i piratverksamheten. Konsumtionsartiklar, mat och kläder köptes in.

Ekonomiskt överskott lades nu på produkter som skulle kunna effektivisera sjöröveriet, såsom större och snabbare båtar, bättre och tyngre vapen, kommunikationsutrustning, radar, etc. Nya konsumtionsmönster etablerades också, där narkotika, modekläder från europeiska designerhus och lyxbilar kom att stå för lejonparten. På grund av det eländiga vägnätet kunde dessa Ferraris och Masseratis köras någonstans. Men de stod parkerade utanför sjörövarnas boställen som ett omisskännligt tecken på framgång. De somaliska piraterna trodde givetvis att den här typen av verksamhet skulle kunna pågå i evighet, men så blev det inte. Eskorttjänsten från andra länders flottor och beväpnandet av handelsfartygen har idag fått sjöröveriet att upphöra. Nu har kustbyarna inga intäkter alls, samtidigt som det traditionella näringslivet inte visar några tecken på att komma igång. Allt är nu värre än någonsin.

Det kanske värsta exemplet på holländska sjukan i vår tid utgörs kanske av den lilla Stilla havsrepubliken Nauru, utanför Nya Guineas kust. Intäkterna från fosfatbrytningen under 60-, 70- och 80-talen genererade inkomster som gjorde invånarna till jordens rikaste personer med avseende på inkomst per capita, med undantag för Förenade Arabemiraten. Inkomstskatten kunde avskaffas helt och medborgarna kunde anställas av regeringen i ett slags egendomliga icke-jobb som fungerade som rena sinekurer. Det traditionella näringslivet baserat på fiske, kokosnötsodling med mera, upphörde och istället köptes fisken in från Japan. Likaledes fick medborgarna framför allt smak på modern snabbmat och läsk och hade likaledes världens högsta konsumtion av djupfryst friterad kyckling och Coca Cola per capita.

Nu är fosfattillgångarna slut och ekonomin har störtat ned i en avgrund. Försöken att etablera sig som skatteparadis har misslyckats och landet lever nu på att hyra ut delar av landet till Australien som byggt transitläger för asylsökande i väntan på att deras status kan avgöras av de australiska utlänningsmyndigheterna. Förutom att betala hyra står dessutom Australien idag för att infra struktur och administration fungerar i det lilla landet. Arbetslösheten är idag 90 procent i landet och av de som faktiskt arbetar är 95 procent anställda av Naurus offentliga sektor.

De internationella kampanjer som riktas mot Australien i syfte att få landet att stänga transitlägren motarbetas intensivt av Nauru, eftersom detta är den enda intäkt de har som kan hålla landet flytande. Det handlar också om att kunna bibehålla det sociala skyddsnät som etablerades under fosfatbrytningens gyllene år och som försörjer nio av tio naurier. Trots detta fortsätter man att leva som tidigare. Kostvanorna kvarstår, exempelvis. Nauru är idag det land där flest personer lider av övervikt (95 procent av alla män och 90 procent av alla kvinnor) och har den högsta förekomsten av diabetes typ 2 (40 procent av befolkningen).

Holländska sjukan är alltså något som drabbar länder som inte förmår agera disciplinerat. Nigeria och Indonesien är exempel på två stora länder i Afrika, respektive Asien, där stora delar av intäkterna genereras av stora petroleumtillgångar. Vid självständigheten från de respektive kolonialherrarna (Nederländerna i Indonesiens fall, och Storbritannien i när det gällde Nigeria) hade länderna exakt samma BNP per capita. Idag ligger Indonesien nästan tre gånger högre än den afrikanska jätten. Norge har som sagt agerat förnuftigt och inte låtit pengarna komma ut på marknaden, vilket givetvis kan vara frestande för ett utvecklingsland. Det kan vara svårt att förklara för en befolkning att man måste låsa stora resurser i investeringsfonder, när barn går utan skor på gatorna. Men nyckeln är den gamla bibliska visdomen att spara i ladorna under de sju goda åren för att ha under de sju svåra.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se