Slow Culture: Islam – en civilisation med förhinder?

  • Söndag 14 Okt 2018 2018-10-14
E-post 690

När islam diskuteras som ett kulturhistoriskt fenomen brukar man ofta stöta på två ytterlighetspositioner. Den ena är att den islamiska kulturen är någon av de mest lysande företeelserna i de mänskliga civilisationernas historia; den andra handlar om att “islamsk kultur” närmast är ett contradictio in adiecto eller en omskrivning för ett rent barbari. Sanningen ligger som vanligt någonstans mittemellan. Man skulle kunna säga om den islamiska kulturen som Churchill sade om Rysslands militära kapacitet, nämligen att den ryska björnen varken är så stark som den ser ut, men inte heller så svag. Samma sak gäller även här. Den islamiska kulturen är varken så lysande eller bedrövlig som man kanske kan tro.

En sak som man dock måste hålla i minnet är den relativt korta tid under vilken islam och de muslimska rikena utgör en dominerande kulturell faktor utifrån ett globalt perspektiv. I och med 1200-talet ingång är den islamiska kulturens roll i allt väsentligt överspelad – efter en unik storhetstid. De stora kulturella metropolerna, Bagdad och Basra, har just ödelagts av mongolerna; ”reconquistan” (det kristna återtagandet av den iberiska halvön) har förvandlat Granada till en muslimsk ö i ett kristet hav; Nordafrika har fallit sönder i militaristiska berberstater; och Egypten styrs av en för kulturella frågor helt likgiltig mameluckaristokrati som tillsätter marionettkalifer efter behag.

Utgången av 1200-talet handlar också om osmanernas inträde på den historiska vädjobanan. Då fick en turkisk nomadstam området kring floden Sakarya i förläning av den seldjukiske sultanen – och dess ledare Osman (1280-1326) kunde grundlägga det Osmanska väldet och därmed öppna ett helt nytt kapitel i den muslimska imperialismens historia.

Islam uppstår som bekant på den arabiska halvön. Religionen domineras i allt av det arabiska språket och till stor del av arabisk kultur – men hur såg denna ut strax före profeten Muhammeds födelse? Inte att förvåna dominerades samhället av mindre klangrupper under ledning av shejker (”åldermän”). De livnärde sig i huvudsak av får- och dromedaravel, samt av ghazwi (”stöldräder”) mot karavaner. Uttrycket ghazwi är intressant eftersom den sedermera kom att beteckna den specifika arabiska krigsmetoden med plötsliga överfall – och ordet lever vidare än idag. Den forne terrorfursten Usama bin Ladin betecknade exempelvis anslaget mot USA, den 9 september 2011, just som en ghazwi.

Bara i Sydarabien hade något slags primitiva statsbildningar uppkommit (ofta under etiopisk kontroll), under det att stammarna längre norrut från och till erkände den bysantinske kejsarens överhöghet. En viktig roll spelades dock av staden Mecka, som dominerades av Koresh-stammen (det jordanska kungahuset tillhör faktiskt denna stam). Staden var en handelsknutpunkt och ett religiöst centrum för den förislamska religionen. Ett av de främsta kultföremålen utgjordes av en svart sten som satt inmonterad i huset Kaba och där enligt vissa traditioner månguden Hubal antogs ha sin boning. Det är denna sten som än idag spelar så stor roll vid muslimernas obligatoriska pilgrimsfärder till Mecka.

Arabien utgjorde under denna tid knappast någon ”högkultur”, men det fanns en viss diktkonst som ofta kretsade kring vardagslivet och den egna stammens förträfflighet. Ofta handlar det om präktiga djur, kärlek och vindrickande. Det är värt att notera att ingen religiös diktning på arabiska förkommer före Muhammed. Araberna dyrkade ett flertal gudomligheter, stamgudar och djinner (”ökendemoner”), men influerade av bysantinska och etiopiska kristna, samt av de många judar som bosatt sig som jordbrukare och guldsmeder i och ikring staden Jatrib (dagens Medina), började man tala om Allah (”Guden”) som något som stod över de vanliga gudomligheterna.

Islams framväxt, både som religion och politisk kraft, är oupplösligt förbunden med Muhammeds person. Kunskapen om honom härrör från koranen, samt från det komplex av kommentarer kring hans liv och verk som kallas hadith och som nedtecknats på 800-talet. Enligt haditherna kan man sluta sig till att Muhammed måste ha fötts på 570-talet, att han var fattig, att han tidigt blev föräldralös, att han togs om hand av sin farbror Abbas och blev medhjälpare vid handelsresor.

Hans ekonomiska ställning tryggades genom ett fördelaktigt giftermål med den rika änkan Kadidja. Det var under denna tid som han också började få sina första uppenbarelser, som främst handlade om att ärkeängels Gabriel skall ha sagt åt honom att det bara finns en enda gud och att Muhammed var hans rasul (”budbärare”, ”profet”). Kanske inspirerad av den syriska kyrkans gnosticism räknar Muhammed med en hel serie av ”budbärare” (Adam, Noa, Abraham, Moses och Jesus) som kommit till världen för att predika den rena läran och där han ser sig själv som den siste i raden.

Andra viktiga tankar som Muhammed hämtar upp från kristendom och judendom är föreställningen om botgörelse och missionsverksamhet. Central är framför allt läran om den yttersta domen som Allah skall låta övergå vår värld på grund av människornas ondska. Som allsmäktig skapare av hela universum har Allah nämligen rätt att fordra allas vår islam (”underkastelse”).

Muhammeds lära togs emot utomordentligt svalt av koreshiterna i Mecka, som fruktade, i takt med att Muhammeds anhängare ökade i antal, att monoteismen skulle ödelägga stadens anseende som religiös kultplats. Muhammed flydde därför till Jatrib, år 622. Denna flykt, som kallas hidjra, bildar för övrigt utgångspunkten för muslimernas tideräkning. Att Muhammed valde Jatrib berodde framför allt på de många judar som bodde där. Muhammed såg vid denna tidpunkt sin lära som ett slags fulländad judendom och ansåg att bönen skulle förrättas vänd mot Jerusalem, att vilodagen skulle infalla på lördagen, att inget fläsk eller skaldjur skulle ätas, etc. Men efter att blivit mer eller mindre utskrattad av Jatribs judiska lärde, på grund av sina många missförstånd angående Torahn, omformulerade han nu sin lära i en mer ”arabisk” riktning – där kritiken av just judarna kommer att få en framskjuten plats.

I Jatrib blir Muhammeds lära allt mer auktoritär i kraft av hans nya uppenbarelser. Uppenbarelserna blir också allt mindre religiösa till sin karaktär, utan kan mer eller mindre ses som ett slags politiska ”policydeklarationer”. Nu förklaras Mecka – och inte Jerusalem – vara den heliga staden (de bedjande måste hädanefter vrida böneriktningen 90 grader för att ”träffa rätt”), gudstjänsten ordnas, den första moskén byggs, ett allmosesystem inrättas, fastemånaden införs, etc. Den judiska dominansen i Jatrib/Medina krossas skoningslöst efter att Muhammed fått en uppenbarelse om att bryta den hudna (”vapenstillestånd”) som råder mellan moslemin (”de som underkastar sig”, vilket Muhammeds anhängare börjar kalla sig) och judarna. Som en not kan man nämna att den vapenvila som Hamas emellanåt iakttar med Israel, sedan man tagit maken över Gazaremsan, just kallas hudna, vilket indikerar att den kan brytas när helst det passar.

Med Medina i sin hand kan Muhammed nu ta upp kampen mot Mecka. Ghazwi-kampanjerna mot karavanerna och det rika byte som kan fördelas bland moslemin – ett slags föregångare till kalifatets diwan-system – ökar de troendes antal och år 630 kan Muhammed göra sitt intåg i Mecka och rensa Kaba från avgudabilder, som efter en mycket läglig uppenbarelse förklaras att i själva verket ha blivit byggd av patriarken Abraham. Från och med nu och fram till sin död, år 632, uppträder Muhammed som en rent världslig härskare omgiven av ett talrikt harem. Till slut ligger hela den arabiska halvön för hans fötter.

Efter Muhammeds död var det arabiska enhetsverket statt i fara eftersom han inte utsett någon efterträdare. Uppror bröt ut överallt, vilka dock slogs ned av Muhammeds svärfar Abu-Bakr, den förste kalifen (”efterträdaren”), efter att ha samlat in och fördelat rikedomar från ghazwis utanför Arabien. Vis av Muhammeds misstag utser Abu-Bakr en efterträdare innan sin död. Denne andra kalif blir den fanatiske Omar. Med honom börjar islams erövringstid och förhållandena i grannländerna kom väl till pass. Bysans och det väldiga persiska Sassaniderriket hade försvagat varandra fullständigt under de många krigen dem emellan. Bysans dignade under skattetryck och kättarförföljelser; perserna hade dessutom utkämpat strider mot diverse turkfolk som försvagat dem ytterligare.

Araberna vänder sig mot båda dessa riken på en gång. Damaskus och Syrien erövras (år 635), därefter besegras Persien vid slaget vid Kadisha, 637; Jerusalem faller år 640 och likaså Egypten efter erövringen av Alexandria, 641. Med undantag för Damaskus styrs de nyerövrade länderna från nyanlagda härläger, som Kufa i Mesopotamien och Fostat (sedermera Kairo) i Egypten.

Arabernas segertåg är minst sagt imponerande och visar vad hängivelse och religiös fanatism förmår utföra. Typisk är härföraren Kaled vars seger över perserna tillskrivs det faktum ”att hanns män älskade döden mer än livet” (ett omtyckt ordspråk inom den muslimska kulturkretsen). Ett annat viktigt moment utgjordes av det rika byte som tillföll de segrande. Ett exempel här är erövringen av Ktesifon, 637. De 60.000 muslimska krigarna tilldelades 12.000 dirhams vardera, att jämföra med de 100 dirhams som en vanlig herde antogs förbruka på ett helt år.

De besegrade behandlades vanligtvis ganska milt. Judar och kristna kunde fortsätta att utöva sin religion och sköta sina egna angelägenheter. De intog en statsrättslig position som så kallade dhimmis (”beskyddade”), vilket gav dem positionen av ett slags andra klassens medborgare. De måste betala jizya (”specialskatt”), fick inte bära vapen, hade svårt att hävda sig vid rättsprocesser mot en muslimsk motpart, var tvungna att bära vissa klädedräkter, riskerade att bli slavar, etc. Dock upprätthölls den civila administrtionen på bysantinskt och persiskt område enligt det gamla mönstret, eftersom det var mer effektivt.

År 644 mördades kalifen Omar av en kristen persisk slav och ett råd valde Othman till ny kalif, efter att Muhammeds svärson Ali inte ville rätta sig efter de lagar som stiftats av de två föregående kaliferna. Othman lät redigera koranen enligt det mönster vi ser idag och bränna tidigare förlagor för att undanröja alla tvivelsmål om att det inte skulle handla om guds oförfalskade ord. Att andra varianter av koranen har funnits visas bland annat av de palimpsest som hittades vid restaureringen av Stora moskén i Jemens huvudstad Sanaa, 1972. Othman gynnade på alla sätt sin egen klan, omajjaderna, men blev mördad år 656, varefter Ali kunde träda till. Alis försök att undanröja de lagar och rättstolkningar (sunna) som instiftats efter Muhammeds död motarbetades dock av omajjaden Muawija, som var ståthållare i Damaskus, liksom av en av Muhammeds många hustrur, Aisha. Alli mördades år 661, varvid islam klyvs mellan sunniter (som följer koranen och sunnan) och shiiter (som utöver koranen hyllar Ali).

Med Muawija kommer omajjaderna till makten (661-750). Huvudstaden flyttas från Mecka till Damaskus, den stränga religiositeten mildras och ett hovceremoniel inspirerat av Konstantinopel införs och kalifatet görs ärftligt. Under kalifen Walid och hans härförare Tarik gick araberna över Gibraltarsund (år 711) och lägger snabbt under sig hela Spanien. Nu påbörjas också stora byggprojekt, framför allt av moskéer som från och med nu pryds av kupoler enligt modell från bysantinska kyrkor. Också ett postväsende inrättas efter bysantinsk förebild, liksom skolor (madrassas), samt världens första hospital för spetälska och lama. Nya erövringsvågor gick i riktning mot Centralasien och Afrika, och först 732 lyckas de oss här i väst att hindra den muslimska expansionen genom Karl Martells lysande seger vid Poitiers, 732.

De senare omajjaderna bekämpades av Abu al-Abbas (därav namnet ”abbasider”), stödd av de arabfientliga perserna. Nästan hela ledarskiktet inom omajjaddynastin kunde slås ihjäl vid ett gästabud, år 750, varvid abbasiderna kan ta makten. Under denna nya klans herravälde (750-1258) får de östra delarna av riket allt större betydelse. Kalifen al-Mansour flyttar huvudstaden till Bagdad, som jämte Basra blir centrum för arabiskt kulturliv. Det är nu som konst, vetenskap och litteratur får en glansperiod – och såväl bysantinsk, som persisk kultur integreras med den arabiska. Politiskt övertar man det persiska systemet med vesirer (”rikshovmästare”), som ansvariga för administrationen närmast under kalifen.

Redan under Harun ar-Rashid (786-809) börjar dock splittringstendenser göra sig gällande. Lokala miltärbefälhavare (emirer) tillkämpar sig allt större makt och flera grundar egna dynastier, som exempelvis de egyptiska fatimiderna (940-1171).

Hären kom allt mer att präglas av icke-arabiska legosoldater, såsom berber, perser och framför allt turkar. En turkisk stam som får stort inflytande är seldjukerna, som från och med 1055 mer eller mindre styr abbasiderriket i kraft av att besätta posten som sultan (”militär överbefälhavare”), under det att kalifen reduceras till en symbolisk figur utan egentlig makt. Då mongolerna under Hulago intar Bagdad, 1258, dödas den siste kalifen. Mongolerna ödelägger stora delar av den muslimska världen, framför allt Mesopotamien och Persien – men kommer så småningom själva att omvändas till islam och bilda grunden till det mäktiga mogulväldet i Indien.

Under hela det abbasidiska väldet hade dock en gren av den forna omajjadiska dynastin lyckats behålla makten i Spanien. Även här kom en kulturen att blomstra under fram till och med 1031 då riket föll sönder och de arabiska ledarna ersattes av berbiska almoravidiska och almohadiska dynastier för vilka religiös renlärighet ansågs viktigare än sekulär kultur.

Men vad är det då för arabisk och muslimsk kultur som har påverkat världen i allmänhet och västerlandet i synnerhet? Ofta brukar man höra saker av typen ”vi har fått kunskapen om decimalsystemet från araberna” eller att ”Aristoteles skrifter förmedlades till oss via araberna”. Detta är inte nödvändigtvis sant. Vi sätter allt som oftast likhetstecken mellan muslimsk och arabisk beroende på att den muslimska kulturen uttrycks i vad som är arabernas kanske viktigaste bidrag till densamma (vid sidan av religionen), nämligen det arabiska språket. Avicenna var från Transoxanien i Turkestan, al-Ghazali var perser, Averroes var från spanska Cordoba och Ibn Khaldun var berber (bara för att nu nämna den muslimska världens fyra främsta filosofer).

Utanför den muslimska världen, såsom här i västerlandet, verkar den muslimska kulturen emanera från ett slags kulturellt centrum, men om man intar perspektivet inifrån denna värld verkar de viktigaste kulturella uttrycken alstras i en geografisk periferi där islam möter Bysans, den västliga kristendomen i Spanien, det icke-arabiska (för att inte säga anti-arabiska) Persien eller Indien. Det handlar om den kunskap som muslimerna får om grekisk vetenskap och filosofi från syriska kristna och om det översättningsarbete som kommer till stånd från och med 800-talet, framför allt av Aristoteles och nyplatonikerna, Euklides matematik, samt andra naturvetenskapliga och medicinska skrifter. Under samma tid översätts också indiska texter i medicin, astronomi och matematik till arabiska. Det är därför som vi än idag kallar de indiska siffror vi använder oss av idag för ”arabiska”.

Genom motaziliterna under abbasiderkalifatet och Avicenna förändra religionen bland de högre samhällsklasserna i ett slags rationalistisk riktning: läran om den yttersta domen tonas ned, Gud ses i termer av en omskrivning för det högsta goda och människans fria vilja betonas. Samtidigt hävdar man att koranen inte skall förstås bokstavligt, utan bildligt och där olika itjihad (”tolkningar”) är möjliga. Det är en gammal käpphäst jag har, men jag anser att denna religionsfilosofiska syn hade kunnat leda islam i en mer konstruktiv riktning än vad som blev fallet. En reaktion mot rationalismen kom med al-Ghazali (1059-1111), som med sin skrift ”Filosofins tillintetgörelse”, ville rikta ett dråpslag mot grekiskinfluerade spekulationer och möjligheten av att tolka koranen annat än rent bokstavligt.

Al-Ghazali stängde porten till itjihad och utgör grundaren dels till de lagskolor som har till uppgift att tolka sunnan och dels till den anti-intellektuella islamism som vi ser så många prov på idag. Endast på två ställen fanns det muslimer som vågade stå emot den framväxande ortodoxin: dels bland de asketisk-mystiskt inriktade sufierna, som i hög grad påverkats av nyplatonism och buddhism, samt inom Cordobakalifatet i Spanien, som på många sätt var en kulturell smältdegel där muslimska, kristna och judiska tankar tilläts samsas. I Cordoba var det Al-Ghazalis bok som förbjöds. Här bidrog också omajjadernas dåliga ekonomi till den religiösa toleransen: eftersom man var beroende av den jizjya som icke-muslimer måste erlägga varje år, var man ointresserad av att omvända dem till islam.

Tittar man på den arabiska naturvetenskapen är ”al-Ghazali-effekten” ganska tydlig. Före 1100-talet firar den muslimska kulturen verkliga triumfer, framför allt inom de vetenskaper som hade direkt praktisk nytta och kunde studeras via experiment och empiri. Kemi, alkemi, geografi, medicin och optik ligger här i framkant. Föreståndaren för hospitalet i Bagdad, al-Rhazi, skrev på 920-talet ett stort verk om kemi som översattes till latin på 1100-talet och under lång tid utgjorde själva grunden för kemiskt vetande i Västerlandet. På samma sätt utvecklades medicin och farmakologi, bland annat av Avicenna. Även inom astronomi var man långt framme och mer än hälften av alla stjärnor på himlapällen bär än idag arabiska namn. Alla dessa vetenskaper understöddes av matematiken, där en systematisering i form av algebra utvecklades. Fastän vetenskaperna byggde på kunskap från icke-muslimska källor (bysantinska, persiska, indiska, kinesiska) förstod man att omsätta och utveckla dem, vilket inte minst alla arabiska låneord i västerländska språk vittnar om. Dock upphör allt detta efter 1100-talet.

En liknande utveckling ser man också inom litteraturen. Arabisk litteratur är av hävd starkt formbunden, som i Mutanabbis skildringar av hovlivet i Bagdad på 900-talet. Typisk för muslimsk diktning var annars makamerna, där en lustig landstrykare berättar om sina upplevelser för en litterär krets, som Hariri på 1100-talet. Ett arabiskt litterärt stilmedel som approprieras av Västerlandet är den rimmade versen som kommer till Europa under korstågen och sedan dess har levt här i högönsklig välmåga, vare sig det handlar om lyrik, sångtexter eller ramsor. Från och med 1100-talet börjar den arabiska litteraturens nedgång. Det enda som skrivs under många hundra år är så gott som enbart religiösa och juridiska texter. Det är först under de senaste 100 åren som arabisk dramatik, poesi eller romankonst återigen har börjat produceras, men då med tydliga västerlänndska influenser.

Det finns alltså mycket att beundra inom den muslimska kulturen, men samtidigt också en hel del att förfäras över. Den anti-intellektualism som bredde ut sig sedan al-Ghazalis dagar får konsekvenser än idag. 2002 publicerade FN en rapport med namnet ”Report on Arab Human Development”. Där slogs bland annat fast att det översätts cirka 330 böcker per år från andra språk till arabiska inom hela den arabisktalande världen. I Grekland översätts varje år över 1000 titlar till grekiska. Det sammanlagda antalet titlar från andra språk som översatts till arabiska sedan 1100-talet utgörs av cirka 100.000, vilket är samma antal som under ett enda år översätts till spanska. Vidare konstaterades att endast var sjätte universitetsutbildad person i Saudiarabien någonsin har läst en bok som inte var en skolbok, kurslitteratur eller religiöst obligatorium. Det kanske mest nedslående var att man inte kunde konstatera någon teknisk innovation eller intellektuellt banbrytande verk som utgått från arabisk botten sedan 1100-talet – vilket står i bjärt kontrast till tiden före. Något att tänka på, alltså.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se