Slow Culture: Varför den svenska politiska debatten ser ut som den gör

  • Söndag 28 Okt 2018 2018-10-28
E-post 1567

Det går ett spöke genom det svenska politiska samtalet idag. Det är moraliserandets spöke, skulle man kunna säga. Den politiska diskursen i Sverige har sedan länge haft en tråkig tendens att låsa sig vid moraliska omdömen om motståndaren och dennes verkliga eller föreställda bevekelsegrunder, snarare än att man tagit fasta på sakfrågor och utifrån argumentens bärkraft försökt avgöra huruvida någon har rätt eller fel. I Sverige fokuserar vi inte på huruvida argumenten är sanna eller falska, utan istället på om sagesmannen är ond eller god.

Den moraliserande tonen har dessvärre förlamat stora delar av den diskussion som vårt land just nu skulle behöva föra med en nästan tvingande nödvändighet, vare sig det handlar om migration, rättsväsende, ekonomi, utbildning eller omsorg. Diskussionen blir omöjlig när motståndaren inte identifieras som en person som blott och bart har en annan uppfattning, utan istället karakteriseras som ond och moraliskt klandervärd. En sådan person är inte bara onödig att lyssna till – det blir nästan till ett moraliskt imperativ att överhuvudtaget inte ha med honom att göra eller låta honom komma till tals.

Varför har det blivit så just i Sverige? Jag tror att svaret på frågan delvis kan sökas ett par hundra år tillbaka i tiden och har att göra med hur den offentliga diskursen har växt fram just i vårt land – vi befinner oss helt enkelt i en kontext där vi på ett antal avgörande punkter skiljer oss från andra kulturnationer. När jag fortsättningsvis använder mig av begreppet “politiskt samtal” skall detta förstås i tämligen vid mening – det handlar inte bara om utsagor framkastade av politiker, utan även av samhällsdebattörer, statsvetare, opinionsbildare, “kulturprofiler”, etc.

I ett land som Frankrike är mönstret för politisk diskurs och politisk retorik på ett avgörande sätt format av stora författare och filosofer. När de lärde lämnar latinet bakom sig och börjar formulera sig på folkspråket finns fortfarande mönstren från den aristoteliskt influerade universitetsvärlden kvar. Detta mönster innebär bland annat att argumentationen skall uttryckas logiskt, man skall snabbt och effektivt komma fram till slutsatser, motsägelsefullheter skall upptäckas och vederläggas, etc. Den intellektuelles roll blev, kanske sedan Montaigne på 1500-talet, att bemöta världen med en sund dos av skepsis, som inte heller skulle utesluta möjligheten av självkritik. Formuleringar skulle vara klara och stringenta, gärna elegant formulerade, kunde ha en satirisk udd och komma till saken och därvidlag presentera den så fullödigt och motsägelse fritt som möjligt.

Denna tradition kom att influera upplysningen och levde vidare med stark kraft hos ”les philosophes”. Sanningen fick heller inte stryka på foten eller förtigas om det nu var så att den kunde uppfattas som moraliskt obekväm, som vi ser hos Diderot, d’Alembert eller Condorcet. Allt detta skapade grunden för ett slags ”diskursfält”, i vilket politiska utsagor kunde igenkännas som sådana och därefter bedömas såsom giltiga eller bara uttryck för struntprat. Och denna diskursiva plattform stod så stark att den överlevde upplysningens kollaps genom den franska revolutionen, då det vuxna samtalet förbyttes i slagord, blod, terror och tyranni.

Frankrike var givetvis inte ensamt. Även i länder som Tyskland växte ett sådant “diskursfält” fram. Även här spelade universiteten en stor roll, men konfigurationen blev något annorlunda än i Frankrike. Här fanns en skepsis vis-à-vis upplysningen på många håll. Tänkare och intellektuella influerade av romantikens strömningar använde sig här ofta av rent litterära stilmedel, där den retoriska klarheten emellanåt kunde offras på den poetiska skönhetens altare. Logik ses inte nödvändigtvis som något som står i motsättning till känslosamhet och passion – men även här är det viktigaste ändamålet med utsagan att framför allt vara sann.

Hur var det då med Sverige? Även vi har ju haft universitet, stora författare och påverkats av upplysning och romantik, kan man ju tycka. Nja, inte helt och hållet. Våra universitet var inte primärt några platser där ett nytt tänkande skulle utvecklas eller där samhällsfrågor analyserades. Våra lärdomsinstitutioner var sedan deras tillkomst framför allt något, som i brist på en bättre beteckning, tyvärr måste beskrivas som ett slags arbetsmarknadsprojekt. Svenska universitet fanns till för att producera präster, som efter erlagd examen kunde spridas ut på olika socknar och domkapitel. Även vi hade som sagt tänkare och konstnärer, med det hos oss var det som att skåda upp mot himlen vid den inbrytande skymningen och blott se ett fåtal lysande stjärnor på stort avstånd från varandra. Kontinenten tedde sig i detta sammanhang mer som vintergatan.

Nästan den enda form av publik diskurs som en vanlig svensk kunde lystra till under hela sitt liv, vare sig han var en bonde på landsbygden, en borgare i staden, en adelsman ute på sitt gods eller knuten till hovet var predikotexten. Självfallet präglade religion och predikningar även andra länder i Europa, men där fanns alternativ. Där fanns andra retoriska mönster för att formulera politiska utsagor. Om politiker i Frankrike eller Tyskland inspirerades av universitet och litteratur, togs de formella förebilderna i vårt land upp från det religiösa och teologiska sammanhanget.

Det är av detta skäl som en svensk politiker, än idag, låter som en präst i predikstolen när han håller ett valtal. En präst är inte nödvändigtvis intresserad av att på ett konsekvensneutralt sätt diskutera sakfrågor utifrån logiska perspektiv. Hans uppgift är att presentera en moralisk tablå, med skurkar och hjältar och med krav på ett givet handlingsmönster, som om det uppfylls leder åhöraren till paradiset och vid dess motsats för till evig förtappelse.

Om ni inte tror mig, så ber jag er att tänka lite på hur politiska utsagor formuleras i det specifikt svenska diskursfältet. Ett utmärkt exempel är den förre statsministern Göran Persson. Formuleringar av typen ”ty den som är satt i skuld, är heller inte fri”, skulle kunna vara hämtade direkt ur en 1600-talspostilla. Det finns en närmast biblisk styrka i denna typ av fraser, som Persson gärna använde sig av och finns en bjudande ovedersäglighet som talar direkt till den svenska åhöraren. Svensken i gemen kanske inte sitter i kyrkbänken varje söndag, men hans fäder och förfäder gjorde det. Politiker och debattörer, oavsett tro eller ideologisk kulör har gjort det, och lärt sig formulera en politisk diskurs som omedvetet ansluter sig till predikostilen. Det är nästan så att en politisk utsaga med tvingande nödvändighet måste vara utformad efter ett teologiskt mönster för att ens igenkännas som politisk i vårt land.

Av detta skäl kommer också konkreta stilmedel hämtade från predikokontexen att vara särskilt framträdande och te sig särskilt övertygande för en svensk politik. Den svenska politiska diskursen flödar exempelvis över av den retoriska figuren ”simile”, det vill säga liknelsen. Och här hämtas mönstret från ingen mindre än vår frälsare Jesus Kristus, som mycket framgångsrikt begagnade detta stilistiska instrument. Hur många gånger har man inte hört politiker referera till ett möte med ”Asta, 82”, och vad hon har varit med om eller genomlidit. ”Asta, 82” används härvidlag inte som ett exempel i ett sakligt resonemang, utan som ett moraliskt argument i sig.

I diskussionen kring den så kallade gymnasielagen blev just den här retoriska figurens status som självbärande argument mycket tydlig. Istället för att diskutera vad gymnasielagen måtte kosta, huruvida den leder till ökad brottslighet, om den är rättvis, om föremålen för lagen kanske ljuger, vad svenskarna faktiskt tycker eller om det hela är något som Sverige tjänar på, kunde man höra resonemang av typen ”Jag träffade Emir, 17, nere vid Norra Bantorget – jag såg i hans ögon den skräck han känner vid tanken på att skickas tillbaka till krigets Afghanistan där han kommer att möta en säker död om vi inte låter honom stanna. Hur kan ni prata om siffror när en ung människas liv står på spel?”.

 ”Emir, 17” är givetvis inget argument för någonting överhuvudtaget. Han är ett klassiskt retoriskt stilmedel som används för att skapa en moralisk överhöghet gentemot någon som kanske anser att 9.000 afghanska asylsökande som fått avslag på sina ansökningar borde skickas tillbaka. Eftersom siffror och fakta rör sig i ett logiskt rum, så befinner de sig i en annan retorisk kontext än den stackars similen ”Emir, 17”, som befinner sig i ett etiskt rum. Användningen av moraliserande retoriska knep har visat sig mycket effektiva i den svenska debatten, eftersom vi har en tendens att acceptera dem som legitima. Detta beror givetvis inte på att vi skulle vara dummare än andra folk, bara på att vi befinner oss i en annan diskursiv kontext med en lång historisk tradition.

Det är denna historiska bakgrund som jag tror att vi måste ha klar för oss när vi analyserar hur den politiska diskussionen ser ut i vårt land just idag. Vi har för närvarande ett politiskt, kulturellt och medialt etablissemang som har förlorat de flesta sakfrågorna och därför ryggar tillbaka inför empiriska fakta och logiska resonemang. De enda vapen som återstår för deras vidkommande är de positioner de fortfarande innehar och den moraliska indignation de allt som oftast ger uttryck för. Eftersom de redan har förlorat sakfrågorna är de tvungna att strypa debatten överhuvudtaget och tysta alla röster som uttrycker en avvikande mening av rena överlevnadsskäl.

I andra länder hade motsvarande krafter haft det svårare, men på grund av den historiska kontext i vilken det svenska politiska samtalet har utvecklats står de lite starkare just i vårt land. Dock ter sig deras metoder ytterst märkliga om det betraktas ur ett utländskt perspektiv. Sverige skiljer här ut sig. Ett samhälle där politisk debatt inte handlar om sakfrågor, utan regisseras likt en social rit med mönstren närmast hämtade ur ett gudstjänstsammanhang ter sig gärna för en utomstående som om det ännu inte erövrat full myndighet. Om det finns någon sanning i Esaias Tegnérs och statsminister Reinfeldts ord om att ”ursvenskt blott är barbariet”, så handlar det kanske om det här.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se