APEMA rundabordssamtal i Bryssel den 27-28 november – dialog om medias ansvar

Foto: Ledarsidorna
  • Fredag 30 Nov 2018 2018-11-30
E-post 638

Under veckan deltog Ledarsidorna i de rundabordssamtal i det belgiska parlamentet som anordnades av organisationen APEMA, European Press Association for the Arab World, med säte i Paris. Temat för rundabordssamtalen var media och forskningens roll för att bekämpa religiösa extremistiska ideologier.

I panelen satt, utöver jag själv:

  • Koen Metsu, Belgiens parlament och ordförande för den parlamentariska komittén mot terrorism
  • Ana María Surra Spadea, Spanien, katalansk parlamentariker
  • Brahim Laytouss, islamolog, tidigare Bryssels Moské och idag verksam vid universitetet i Antwerpen
  • Jean-Valère Baldacchini,  professor i geopolitik

I Europa har debatten kommit avsevärt längre. Dels är kompetensen högre bland såväl parlamentariker som allmänhet, dels är debatten i själva sakfrågan friare från ängslighet. Panelen var överens om att det största enskilda hotet idag utgörs av Muslimska Brödraskapets ideologi och dess affilierade. 

Även om inte Brödraskapet i sig utför några terrordåd står de för en ideologi och ett budskap som inspirerar till mord och terror. I den svenska kontexten återfinns bland annat IFiS och SUM, Islamiska Förbundet i Sverige och Sveriges Unga Muslimer, bägge en del av Ibn Rushd – sfären och bägge arrangörer av de Muslimska Familjedagarna. IFiS har i sina stadgar att de är en del av FIOE, Federation of Islamic Organisations, vilket är Muslimska Brödraskapets europeiska paraplyorganisation och SUM medger att de är en del av FEMYSO, vilket är FIOE ungdomsorganisation. 

Såväl IFiS som SUM har medverkat till att bjuda in kända jihadist- och shariapredikanter med kopplingar eller som fullvärdiga ”Bröder” som key-note speakers till de Muslimska Familjedagarna. Att fortfarande förneka Muslimska Brödraskapets närvaro i Sverige är därmed orimligt. Studieförbundet Ibn Rushd anordnar dessutom, med skattemedel, dawah som del av sitt folkbildningsutbud.

Fakta Dawah i Sverige

Dawah betyder att ”kalla till” eller ”bjuda in till” islam, en sorts missionsverksamhet. Dawah, eller Dawa, är den muslimska termen för frälsning och verksamheten inriktas främst på muslimskt missionsarbete. Att missionera och kalla andra till islam, att göra dawah, är en viktig del inom radikal islamism vilket journalisten Magnus Sandelin redogjort för.

Dawah är ingen uttalad rekryteringsverksamhet för jihad eller våldsbejakande extremism. Men det är påtagligt många våldsbejakande extremister som är aktiva i den här salafistiska svenska dawahrörelsen. Unga personer rekryteras in i en strikt religiös miljö där även våldsbejakande åsikter florerar.

De senaste åren har Sverige sett en ökad dawahverksamhet som syftar till att rekrytera människor till salafistisk islam med kopplingar till våldsbejakande personer och grupper.

Den viktigaste frågan kom från en ung irakiska i publiken. Hon menade, helt korrekt, att Brödraskapet och andra radikaliserande organisationer var ett ännu större problem för de muslimska migrantgrupperna än för de nya värdländerna. Förutom att unga kvinnor och män inte tillåts göra egna fria val i de enklaver som domineras och kontrolleras av religiösa radikala får bilden av radikala muslimer konsekvenser för de som strävar efter att integreras och assimileras i sina nya hemländer. Och att detta problem förs vidare i generationer. 

Till skillnad från Sverige, där vi knappt hunnit börja diskutera hur vi hanterar detta i andra generationens migranter, diskuterar Europa hur de ska hantera tredje och fjärde generationens migranter som fortfarande inte blivit en del av den gemensamma samhällskroppen. För tredje och fjärde generationens migranter är problemen ännu värre än för den andra. Dessa riskerar att inte ha någon identitet alls då de saknar sina föräldragenerationers hemspråk. Lätta offer för att glida över i klankriminalitet och i förlängningen religiös extremism. 

Vi var i panelen överens om att enda sättet att möta den tilltagande radikaliseringen var med ”combined efforts”. Endast bara mjuka eller hårda åtgärder hjälper inte. Och att inskränka det fria ordet är uteslutet även om dessa hatpredikanter nyttjar just det fria ordet för att föra sitt budskap vidare.

I samtalen framkom en rad med åtgärder som nödvändiga

  • Strypt offentlig finansiering till religiöst extrema grupper
  • Nyttjande av terrorlagstiftning enligt FN resolutioner för att kunna strypa även extern finansiering till moskéer eller organisationer som är delaktiga i rekrytering till till exempel ISIS, de Grå Vargarna eller motsvarande
  • Bred och tvärvetenskaplig forskning för att kartlägga och identifiera nätverk och nya grupper
  • Satsning på skolor i utsatta områden för att öka möjligheterna till integration
  • Motverka segregering och enklavisering med en aktiv bostadspolitik där det är nationellt politiskt möjligt
  • Nolltolerans mot varje försök att införa sharia eller motsvarande hedersrelaterade utomjuridiska rättssystem
  • Separation av religion och politik i de politiska demokratiska partierna
  • Separation av religion och politik i statsförvaltningen, endast en sekulär statsförvaltning kan möta varje medborgare neutralt
  • Opinionsbildning för det fria västs livsstil och därmed ge en motbild
  • Nödvändigheten till europeiskt fortsatt samarbete i att lagföra återvändarna genom att harmoniera lagstiftningarna.

Inget land kan uppvisa en fullt ut genomförd åtgärdslista men det som är slående är ländernas attityder till det. De länder som drabbats värst av terrordåd visar idag upp en väsentligt mognare syn på debatt och bredd på åtgärder. I Sverige blir detta tydligt då vi inte drabbats i lika hög utsträckning av terrordåd som övriga Europa. Antingen framförs endast repressiva åtgärder som vägen framåt eller, vilket idag dominerar debatten, fortsatt eftergivenhet och kulturrelativism. Det är ingen slump att Sverige har utvecklats till att vara en av de största nettoexportörerna av ISIS-terrorister till Syrien vilket är ett stort problem för övriga Europa.

Sverige anses inte vara en del av lösningen, snarare en del av problemet.

De flesta EU-länder har en mer långtgående lagstiftning är Sverige, i till exempel Storbritannien är det kriminaliserat att tillhöra en förbjuden terroristorganisation, i Danmark att främja terrorism och i Belgien är det straffbart att delta i en terroristgrupps aktiviteter.  Tidigare har vice chefsåklagare Hans Ihrman, på riksenheten för säkerhetsmål, att de svenska terrorlagarna borde likna resten av EU:s mer och pekar på att Sverige, som det ser ut i dag, inte alltid kan hjälpa andra länder.

Nästa seminarium är planerat till februari respektive april där jag kommer delta. Jag fick frågan om det skulle vara möjligt att genomföra ett motsvarande seminarium i Sverige men jag är tveksam.  Dels kompetensmässigt, Sverige och svenska parlamentariker är inte mogna ännu för en så pass frispråkig debatt, dels att vi inte på långt när har den problemförståelse som krävs. Vi ligger runt tjugo år efter den europeiska.

Det är mer sannolikt att de första nordiska stegen kan tas i Köpenhamn eller Helsingfors där det finns en större mognad och beredskap att fritt även kunna beröra dessa ämnen, avgörande för Europas framtid och kanske framför allt den nya unga generation av migranters framtid, utan att behöva bli anklagad för rasism eller islamofobi.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se