Att inte göra som Norge kostar Sverige miljoner

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 24 Nov 2018 2018-11-24
E-post 2711

Vetenskapsrådet har beviljat 17,2 miljoner till ett forskningsprojekt vid Linköpings universitet som ska ”undersöka hur det offentliga samtalet om invandring förändrats i Sverige – och vem som ligger bakom förändringen: politikerna, medierna eller allmänheten i sociala medier.” Projektledaren Marc Keuschnigg meddelar att de vill ”se vem som sätter agendan i debatten”. Forskningsprojektet är på många sätt typiskt för Sverige. Den svenska forskningen, liksom den svenska debatten, föredrar att röra sig på ett metaperspektiv snarare än i det konkreta och väljer att analysera debatten snarare än sakfrågan.

Liten eller ingen tilltro sätts till de konkreta erfarenheternas och händelsernas betydelse. I en nästan absurt postmodern anda antas orden, samtalet, diskussionen skapa verkligheten. Det är därför som vi i åratal diskuterat huruvida begrepp som ”no go zon” får användas – och medan politiker och opinionsbildare sysselsatt sig med rent semantiska frågor har antalet no go zoner blivit allt fler.

Låt mig än en gång påminna om Occams rakkniv, det vill säga principen att det enkla svaret ofta är det rätta svaret. Varför har det offentliga samtalet om invandring förändrats? Med största sannolikhet handlar förändringen i invandringsdebatten om förändringar kopplade till just sakfrågan, alltså invandringen. Den rekordstora invandringen 2015 har fått konkreta konsekvenser i form av bostadsbrist och ökat tryck på skola, barnomsorg, sjukvård för att nämna något. Vid anblicken av dessa konsekvenser är det inte längre möjligt att hävda att det förbjudet att ”tala om volymer” och att ”grupper inte får ställas mot varandra”. Den krassa verkligheten visar med all önskvärd tydlighet att volymer, det vill säga antalet invandrare, spelar roll och att grupper oundvikligen ställs mot varandra när ett lands befolkning ökar mycket snabbt under en kort tidsrymd. Inte minst anvisningslagen som tvingar kommunerna att ordna bostäder åt nyanlända belyser detta: När en grupp får gå före i kön så drabbas andra grupper.

Vårt grannland i väst, Norge, har en helt annan attityd. Där väljer man att lägga fokus på sakfrågan snarare än att lägga huvudet på sned och fundera över ”tonen” och ”klimatet” i ”debatten”. I december 2015 tillsatte regeringen en utredning i syfte att undersöka hur den höga tillströmningen av asylsökande under 2015 – 31 150 personer sökte asyl i Norge 2015 – skulle komma att påverka landet. Utredningen gavs namnet ”Integrasjon och tillit” och Grete Brochmann, professor i sociologi, utnämndes till forskningsledare. Uppgiften var att ta reda på hur invandringen påverkar välfärdsstaten och vilka åtgärder som bör vidtas för att säkerställa att välfärdsstaten kan fortsätta att fungera som det är tänkt.

Brochmann presenterade rapporten i februari 2017. Den redogjorde sakligt och utförligt för invandringens kostnader, ekonomiska och kulturella, och utgör ett gediget beslutsunderlag för norska politiker. Brochmannrapporten väjer inte för de allra känsligaste frågorna, utan konstaterar att invandring leder till ökande sociala och kulturella olikheter vilket i sin tur leder till värdekonflikter. När ett samhälle går från monokultur till mångkultur uppstår kulturkrockar och värderingsfrågor blir alltmer komplexa. Den norska rapporten betonar vikten av utbildning och arbete – men tror inte att utbildning och arbete löser alla problem som uppstår i invandringens kölvatten. Brochmanns rapport är i allt väsentligt fri från det önsketänkande och de glädjekalkyler som präglat, och fortfarande delvis präglar, den svenska invandringsdebatten.

När jag besökte Bergen för att delta i en debatt på temat rasism och främlingsfientlighet i Sverige, Norge och Danmark inledde moderatorn Hilde Sandvik med att säga att ”norrmän vill vara bäst, danskar tror att de är bäst och svenskar vet att de är bäst.” Det ligger ett korn av sanning i det påståendet. Den svenska självbilden är grandios. Jag tror att det är dags att justera den. Vi måste släppa iden om att vi är bäst och sitter på alla svaren. Vi bör snegla på hur våra grannländer hanterat den typ av problem som vi brottas med – integrationsproblem, ökade våldtäkter, segregation. En bra början är att inspireras av den norska Brochmannrapporten för att finna ut vilka kostnader den stora invandringen medfört och fortsätter att medföra. Ett sakligt faktaunderlag är den nödvändiga förutsättningen för att kunna fatta rimliga och rätta beslut. Det förstår våra grannländer. Hur lång tid kommer det att ta innan våra svenska politiker låter den insikten sjunka in?

 

Ann Heberlein

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se