Blasfemins återkomst

  • Lördag 3 Nov 2018 2018-11-03
E-post 928

Är det olagligt att kalla profeten Mohammed för en pedofil? Det var den fråga som The European Court of Human Rights (ECHR, baserad i Strasbourg) hade att ta ställning till. Den 25 oktober föll domen. Domslutet blev ett ”ja”! I domen skriver ECHR b.la. att ett sådant omdöme är kränkande mot islams profet och att uttalandet ”goes beyond the permissible limits of an objective debate”, samt att uttalandet ”could stir up prejudice and put at risk religious peace”. Ett domslut som innebär ett grundskott mot fri- och rättigheter som européer, under flera hundra år, dött och blött för att bli av med.

Bakgrunden är denna:

2009 kallade en österrikisk kvinna – ES – profeten Mohammeds äktenskap med Aisha för just pedofili. Hon dömdes av en österrikisk domstol för att ha ”talat nedsättande om religion”. Domen överklagades alltså och ECHR:s beslut betyder att den ursprungliga domen står fast.

ECHR menar vidare att den österrikiska domstolen “carefully balanced her (ES) right to freedom of expression with the rights of others to have their religious feelings protected”. ECHR menar också att ES uttalande “aimed at demonstrating that Mohammed was not a worthy subject of worship” och att “Presenting objects of religious worship in a provocative way capable of hurting the feelings of believers….could be conceived as a malicious violation of the spirit of tolerance”. EHCR menade också att ES uttalande var ärekränkande (defamatory) gentemot islams profet.

ECHR har tyvärr en historia av att stödja blasfemilagar och har tidigare hävdat att blasfemilagar är kompatibla med de mänskliga rättigheter (human rights law) som också finns inskrivna i EU-ländernas lagar. Flera EU-länder har t.ex. blasfemilagar kvar i sina statuter och även om de inte alltid följs utgör de en hämsko för sund demokratisk debatt och kritik mot religioner. Och så sent som dagen efter domen i Strasbourg (där ECHR håller till) höll Irland en folkomröstning om landets blasfemilagar där en förkrossande majoritet röstade mot att behålla dessa lagar.

I exempelvis Storbritannien hölls den sista blasfemirättegången 1977, där en privatperson (Mary Whitehouse) stämde tidskriften Gay News för att ha publicerat ett poem hon ansåg kränkande mot kristendomen. Hon vann när domen överklagades och Överhusets laglorder skrev i domen att blasfemilagar ”safeguard the internal tranquility of the Kingdom” och att ”not only to respect the differing religious beliefs, feelings and practices of all but also to protect them from scurrility, ridicule and contempt”. Det är 41 år sedan detta skrevs men det som har hänt sedan dess är i många stycken precis det att äldre tiders blasfemilagstiftning har bytts ut mot nya lagar riktade mot s.k. ”hate-speech” och inskränkningar i det som betraktats om hån eller liknande. Som exempel räcker det med att betrakta alla nya förordningar runt om i västvärlden (i synnerhet inom akademin) om ”trigger-warnings”, ”safe spaces” och krav att slippa lyssna till åsikter man inte gillar. Idén om att något är blasfemiskt försvann alltså inte även om blasfemilagar försvunnit (i England togs de bort så sent som 2008) och, som sagt, de finns kvar på en del håll även i Europa.

Domen i Strasbourg är problematiskt på flera andra sätt. ECHR blandar t.ex. ihop rättigheter med känslor. Alla troende har rätt till att fritt utöva sin tro men de har ingen rätt att slippa få sin tro kritiserad och hånad eller att få sina känslor sårade. 

Blasfemilagar var, precis som lorderna i England skrev 1977, lika mycket till för att skydda den interna sammanhållningen och säkerställa internt lugn. I början gällde det enbart kristendom, men under andra hälften av 1900-talet när Europa blivit betydligt mer religiöst pluralistiskt och kulturellt diversifierat, utsträcktes blasfemin till andra religioner. Det här tog aktivistiska islamister snabbt fasta på och en rad attacker på yttrande- och åsiktsfrihet har blivit allt vanligare runt om i Europa, inklusive polisanmälningar. 

I USA kallar man detta förfarande för ”Lawfare”, alltså en sorts krigföring med andra medel. Syftet är inte i första hand att vinna, utan att skrämma andra till tystnad. Budskapet är att om ”ni kritiserar mig/oss blir det väldigt jobbigt”.  Ett samtida fall i Sverige är polisanmälningarna mot Göteborgspolitikern Ann-Sofie Hermansson (S). 

Ett ytterligare problem uppstår också på grund av ECHR:s dom. Nämligen att eftersom det alltså är ärekränkande att kalla Mohammed för pedofil, följer att några av islams grundtexter blir ytterst problematiska. I t.ex. den hadithsamling som kallas Bukhari Hadith, av många ansedda som den mest trovärdiga hadithamlingen, står uttryckligen att Mohammed gifte sig med Aisha vid sex års ålder och fullbordade äktenskapet (alltså hade sex med) Aisha när hon var nio år, något som vi idag inte har några problem med att kalla för pedofili. De flesta av oss har samtidigt inga problem med att andra normer existerade tidigare och att kontext är viktigt. Men eftersom det enligt ECHR var ärekränkande att ens nämna detta faktum gör att problemet blir betydligt större, eftersom det i konsekvensens namn kan bli knepigt att citera islams grundtexter utan att riskera att fällas för ärekränkning.

Det bör också understrykas att ECHR nämner som skäl för att bekräfta den tidigare domen att det som alltså står i islamiska texter kan störa den religiösa freden (”could stir up prejudice and put at risk religious peace”). Fundera på den formuleringen; en europeisk domstol har alltså i det 20:e århundradet – och efter sekel av religiösa stridigheter och krig för att nå fram till en situation där sekulära och demokratiska överväganden ska styra – lämnat fältet fritt för religiösa dogmatiker att styra debatt och bestämma var gränsen för yttrandefriheten ska gå. För de enda religiösa som ”stir up prejudice and put at risk religious peacce”, är faktiskt de som tar till våld för att hindra, stoppa och förfölja de som kritiserar den egna religiösa traditionen. Och eftersom det, om man ska följa domen i Strasbourg, fortfarande är lagligt att kritisera andra döda individer, förutom Mohammed, skapar det ett kusligt prejudikat där våldsbejakande islamister får lagligt skydd att fortsätta ge sig på misshagliga individer. Trettio år efter Rushdieffären är vi tillbaka på ruta ett.  

När sårade känslor blir föremål för rättsliga prövningar är vi illa ute och har både moralsikt och juridiskt hamnat på ett sluttande plan. Därför är det oerhört viktigt att bekämpa även dessa nya former av sekulära blasfemilagar, precis på samma sätt som vi bekämpat de äldre religiösa blasfemilagarna. Och det tål att påpekas att de som riskerar att råka mest illa ut av dessa nygamla tankar om blasfemi är just de minoriteter som dessa lagar är tänkta att skydda. För de flesta tänkande människor torde det stå klart att inskränkningar i yttrande- och åsiktsfriheten är av ondo.

För att citera Louis D. Brandeis – domare I USA:s högsta domstol 1916-1939 –  och en förkämpe för dessa fri- och rättigheter: “If there be time to expose through discussion the falsehood and fallacies, to avert the evil by the process of education, the remedy to be applied is more speech, not enforced silence”.  

Det måste därför även framöver vara helt i sin ordning att kalla Mohammed för pedofil, och för andra, om de så önskar, att bemöta det.

 

 Magnus Norell

Adjunct Scholar vid The Washington Institute for Near East Policy i Washington DC.
Senior Policy Advisor vid The European Foundation for Democracy i Bryssel.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se