Det senaste mordet i Biskopsgården – De kriminella nätverkens lokala våldsmonopol växer

  • Måndag 19 Nov 2018 2018-11-19
E-post 702

Som boende i Biskopsgården har skjutningar med inte sällan dödlig utgång blivit ett frekvent inslag i vardagen. På onsdagskvällen strax innan UG skulle börja sändas skar ljudet av pistolskott igenom kvällens regntyngda tystnad. Jag hade olyckligtvis fönstervy och kunde se en man ligga på marken. Inom ett par minuter var både polis samt ambulans på plats.

Sjukvårdare försökte förgäves rädda livet på en människa som till synes låg livlös alltmedan polisen spärrade av ett större område. Den unga mannen avled senare av sina skador på sjukhuset. Han hann endast bli tjugofem år gammal.

Hans död illusterar det våld som har satt sin oundvikliga prägel på ett område som av polisen kvalificerats som ”särskilt utsatt ”. Med detta menas en social problematik där kriminalitetens fäste är så stark i lokalsamhället att människor räds för att aktivt delta i rättsprocesser då de fruktar repressalier. En ytterst befogad rädsla har skapat en tystnadskultur som generar svårigheter för polisen att fullgöra sina uppdrag. De knackade dörr och jag var liksom resten av huset ytterst motvillig att prata men i skydd av mörkret var mina iakttagelser inget av värde för dem.

Sedan åtta år har jag bevittnat hur våldet blivit råare och utövas utan hänsyn till människor som ej är involverade i den rådande gängkonflikten. Gärningsmännen är inte slipade torpeder utan mestadels unga killar som är ovana vid att hantera vapen i bemärkelsen att de skjuter blint med förhoppningen att träffa det avsedda målet. För varje skjutning riskerar en eller flera utomstående att dö.  

Enligt polisen finns det 5,000 kriminella individer och 200 kriminella nätverk i dessa områden. Existensen av dessa nätverk möjliggörs av flera riskfaktorer vara några är misslyckad skolgång samt arbetslöshet. En bristande framtidstro samt ohälsa är även de bidragande orsaker. 

Som en central institution i rättssamhället är det av yttersta vikt att polisen lyckas utföra sitt uppdrag och griper de nyckelpersoner som utgör den organiserade brottslighetens toppskikt. Men denna placering kan tyvärr ockuperas inom en relativ kort tid. Vinstintressen såsom narkotika, vapenhandel, utpressningsverksamhet med mera är lukrativa inkomstkällor för den som lever i samhällets periferi. Därför krävs en mobilisering av adekvata åtgärder mot den organiserade brottsligheten där skola och arbete kan erbjuda framtidsmöjligheter och en möjlig utväg ur ett destruktivt leverne. Detta är ett uppdrag som kräver att olika samhälleliga institutioner samarbetar på bred front.

Det är nästintill uteslutande män som är involverade i gängvåldet. Jag minns från min egen uppväxt i Angered hur familjer som levde enligt hederskulturens normer hade söner vars beteende var både normbrytande samt gränslöst. Ingen ifrågasatte dem vilket för många resulterade i brottslig verksamhet och drogmissbruk. De var till skillnad från sina systrar förlänade obegränsad frihet och som unga människor missbrukade de den friheten. 

Jag iakttar killarna som hänger utanför servicebutiken som för endast ett par veckor sedan blev beskjuten från både moped och bil. De kan inte vara mer än femton, sexton år gamla men sitter redan på mopeder där de stolt visar upp sina skottsäkra västar. Jag inser att de till hör en generation som samhället i kulturrelativismens namn aldrig gjorde anspråk på. 

Det sociala experiment som kallas för det ”mångkulturella samhället” har fallerat och blottat sina fel och brister. Parallella samhällen har vuxit fram med ett eget utformat lagsystem som inte längre präglas av den svenska staten. I dessa områden lever en etnifierad underklass med ett starkt och medvetet avståndstagande till majoritetssamhällets värdegrund. 

Historiska och globalt aktuella konflikter ger lokala avtryck och bidrar till etniska konflikter vilket utgör ett hinder för en lyckad integrationen då varje grupp tydligt markerar sin egen etnoreligiösa bakgrund till förmån för en svensk identitet. Ett exempel som aktiveras av bl.a. Israels bosättningspolitik är den ökade antisemitismen som omöjliggör för Malmös judar rätten att bära kippa och davidsstjärna då de riskerar öppna trakasserier. 

Otryggheten växer i Biskopsgården och jag förlorar ständigt grannar som för sina barns skull flyttar för att undfly våldet. Inom kort kommer även jag att flytta på grund av rädslan för en förlupen kula. När människor som är välintegrerade i samhällets alla aspekter flyr Biskopsgården finns en rationell fråga att ställa sig;

kommer de kriminella grupperingarna att göra ett ännu större anspråk på området när de inte längre möter det relativa motstånd som trots all existerar?

 

Helena Al-Zubaidi

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se