Dorpec Kobane: Om kvinnorna

Dorpec Kobane tillsammans med några kvinnor som slogs mot IS. Foto: Eget
  • Onsdag 7 Nov 2018 2018-11-07
E-post 566

Jag tänker på kvinnorna. De som så ofta glöms bort, som inte syns. Jag har en speciell kärlek till dem, kanske kommer det ur upplevelser i min egen barndom. Som jag också berättar om i min bok, flydde vi från brutala fascistoida paramilitärer som attackerade vår hemby.

I sex månader höll vi oss gömda och helt isolerade i en lägenhet. Min mamma, jag och mina småsyskon. Pappa hade flytt paramilitärerna men vi visste inte om han levde eller var dödad som så många andra. Där var vi ensamma i en lägenhet med igenbommade fönster med häftiga strider som rasade utanför.

Skräckslagna, med vår mammas kärleksfulla och tröstande hand som skydd mot en värld av våld och kaos. Jag hörde min mammas hjärtslag i bröstet när hon höll om oss, det är än idag det största beviset för att kärlek existerar. Det har präglat mig. Männen bli hjältar och dör i strid.

Kvinnorna håller ihop alla de trådar som inte syns.

Männen spänner musklerna och hoppar bungyjump medan kvinnorna lagar en gryta och plåstrar om ett sår. Under åren har jag ofta målat och tecknat som ett sätt att hantera min ångest, ett återkommande motiv är porträtt av dessa kvinnor som lever ett liv i bakgrunden.  Jag vet vad jag pratar om, jag kommer från en patriarkal kultur, där det visserligen har skett enorma framgångar den senaste tiden.

Vem har missat de beväpnade kvinnorna som med utsläppt hår och glöd i hjärtat kämpar mot extremisterna i IS?

Men fortfarande finns det mycket kvar att göra. När jag tänker på kvinnorna, de kvinnorna som inte syns kommer ett talesätt till mig som jag hört vid något tillfälle. Det går ungefär: ”bland alla genomsnittliga värden försvinner de små”.  Jag tänker på det när jag funderar kring den nu aktuella diskussionen om kvinnorna i våra förorter. Bland alla genomsnitt försvinner de små, det är verkligen det de gör, kvinnorna i våra förorter.

De tillhör de allra mest utsatta i vårt samhälle, ofta drabbade från flera håll, men ändå är det känsligt att stå upp för dem. Följer man diskussionen kring dessa tjejer och tittar på vad som hänt dem som försökt lyfta frågorna, som vänsterpartisten Amineh Kakabaveh eller tidigare Nalin Pekgul, då blir man lätt snurrig.

Samtidigt som tonläget är så högt, kraven så hårda och kampen så väldigt intensiv där inne bland genomsnittet, så är det så kontroversiellt bland de små. De osynliga. Kanske har det att göra med att man nuförtiden bara får bry sig om de som ser ut precis som en själv, annars är man ute på väldigt tunn is. Kanske har det att göra med att rädslan styr vår debatt. Men, vad vet jag? Jag är ju trots allt en ensamkommande flyktingpojke, skadad av PTSD. Utanför genomsnittet också jag.

Som jag ser det finns det bara en hållbar väg, och det är att vi alla, flyktingpojke eller östermalmskvinna, tar ansvar för det samhälle som vi faktiskt delar. Och om man ska ha förståndet i behåll finns bara ett rimligt förhållningssätt i dessa förvirrade tider och det är att vara helt ärlig om det man ser omkring sig och utgå ifrån att andra också är det. Annars går vi en ännu mer polariserad tid till mötes.

Det vill inte jag och det tror jag inte ni vill heller.     

 

Dorpec Kobane

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se