Ett skandalöst beslut

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 17 Nov 2018 2018-11-17
E-post 3894

I skuggan av de misslyckade försöken att bilda regering klubbades i onsdags den så kallade public service skatten. Från och med årsskiftet kommer public service att finansieras med en progressiv skatt. Varje medborgare över 18 år tvingas alltså att betala för radio och tv-produktion, oavsett om de är intresserade av att ta del av denna produkt eller inte. Det kommer givetvis att ge ett härligt klirr i statens kassa – tidigare betalade varje hushåll en licens för radio och tv.

Efter årsskiftet tvingas samtliga medlemmar i varje hushåll betala separat till public service. Ett hushåll som består av ett föräldrapar och två myndiga hemmavarande barn kommer alltså att klås på fyra avgifter för hushållets tv.

Själv har jag inte betalat tv-licens sedan våren 2015. Då kastade jag nämligen ut teven. Jag var trött på den fula och skrymmande möbeln som i princip aldrig användes. Nu kommer jag inte undan längre. Alla måste betala. Det händer att jag ser på Agenda, ett Uppdrag Granskning eller nyheterna. Min tv-konsumtion uppgår till maximalt fyra timmar i månaden. Vill jag se en film, en dokumentär eller bli underhållen använder jag mig av någon av de streamingtjänster eller on-demand-tjänster som erbjuds på nätet. Jag betalar gärna för det jag konsumerar – men jag betraktar det som något av ett övergrepp att kräva mig på pengar för något jag varken efterfrågar eller uppskattar. Jag finner utbudet i public service undermåligt. Det är jag sannerligen inte ensam om.

Svenskarnas förtroende för public service har rasat rejält de senaste åren. Medieakademins Förtroendebarometer för 2017 visar att trenden med minskat förtroende för statsfinansierad media håller i sig. Mätningen tydliggör att mediekonsumentens förtroende för public service står i relation till hennes politiska hemvist. Högst förtroende för SR och SVT har rödgröna väljare. Hela 82 procent uppger högt förtroende för SR och 77 procent har högt förtroende för SVT. Alliansväljarna är mer skeptiska – bland dem ligger förtroendet på 69 procent (SR) respektive 62 procent (SVT). Minst förtroende för public service hyser Sverigedemokrater. 32 procent anger att de har högt förtroende för SR medan blott 27 procent har detsamma för SVT.

Hur kommer det sig att borgerliga väljare och Sverigedemokrater har lägre förtroende för public service än de rödgröna? Min hypotes är att Sverigedemokraternas och Alliansväljarnas lägre förtroende för SR och SVT är en konsekvens av två fenomen: För det första är vi inte längre utlämnade åt svensk medias rapportering av händelser i vår omvärld. Många läser på regelbunden basis utländsk media och gör då oundvikligen en jämförelse mellan svensk och internationell media där svensk media inte sällan framstår som tveksam. För det andra tycks journalistkårens privata politiska övertygelser slå igenom i rapporteringen. Tidigare forskning visar att journalistkårens politiska övertygelser skiljer sig från allmänhetens. De bekänner sig i högre utsträckning än allmänheten till det rödgröna laget och sympatiserar sällan med SD.

En inte alltför vild gissning är att Alliansväljare och Sverigedemokrater har synpunkter på de perspektiv som public service anlägger, på den nyhetsvärdering som görs och på den ”Sverigebild” SR och SVT visar. När diskrepansen mellan den verklighet som beskrivs och den verklighet man erfar är stor sjunker förtroendet. Det minskade förtroendet för public service är ett problem, inte minst då public service nu ska finansieras med hjälp av en skatt. Alla, oavsett förtroende för SVT och SR, tvingas alltså att betala för en produkt vars kvalitet de ifrågasätter. Det är helt enkelt inte rimligt. Att de borgerliga partierna, i strid med de borgerliga väljarnas vilja och önskan, bejakade beslutet att införa en public service skatt är obegripligt. Vi vill ha färre skatter, inte fler.

Jag är inte principiell motståndare till public service. Tvärtom kan jag se att public service kan fylla en funktion, i att erbjuda djuplodande samhällsreportage, nyanserad politisk debatt, seriös och objektiv nyhetsrapportering. Dessvärre misslyckas public service på samtliga punkter. Det som erbjuds tittare och lyssnare är i alltför hög grad uppfostran eller underhållning. De uppfostrande programmen är jag gärna utan, och underhållningen sköter kommersiella aktörer bättre. Varför lägga skattemiljoner på taffliga dramaproduktioner, outhärdliga dokusåpor, fåniga lekprogram och trist familjeunderhållning? Det är inte försvarbart att tvångsbeskatta medborgarna för att finansiera ett dejtingprogram eller en trött talkshow med en norrman som arbetar på övertid. Lägg ner.

I Danmark minskades nyligen public services budget drastiskt. Vi borde följa danskarnas exempel och minska statsbidraget rejält. Renodla samtidigt statsfinansierad medias uppdrag. Omvandla SVT till en streamingtjänst. Får jag högkvalitativ politisk debatt, djuplodande reportage och tillförlitlig nyhetsrapportering kan jag tänka mig att betala, av fri vilja, inte av tvång.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se