Slopa bidragen och släpp kulturen fri

  • Onsdag 28 Nov 2018 2018-11-28
E-post 888

När Benjamin Dousa, ordförande för Muf, twittrade att Muf fattat beslut om att ”inga skattepengar ska läggas på kultur” blev reaktionerna starka. Harmsna twittrare tolkade Dousa som att kultur Muf vill förbjuda kultur. Tanken att kultur kan bära sig själv utan att bekostas av skattemedel tycks inte ha slagit dessa ilskna kritiker. Jacob Lundström skriver en lika dum som aggressiv text i DN med rubriken ”Högern har gjort underhållningsvåld av kulturfientliga utspel” där han anklagar Muf för ”bildningsförakt”, samt betecknar dem som ”vulgär höger”. Dousas formulering är drastisk – men den leder till en rad relevanta frågor, och  den viktigaste av alla handlar om kulturens frihet. Hur skapar vi bäst förutsättningar för en fri kultur? Frihet är nämligen den absolut viktigaste förutsättningen för allt skapande – och jag menar att vi måste tala om kulturens oberoende från makten. Hur fria är författare, dramatiker, musiker, konstnärer i ett land där kulturutövare är beroende av statliga bidrag för sin existens.

Kultur i olika former har i alla tider använts av politiker som ett medel att uppnå sina egna mål. Konstnärliga uttryck, som text, bild, sång, musik och drama, påverkar människor. Det vet varenda diktator i världshistorien. Därför har de sett till att ta makten över kulturen, både för att använda den i egna syften, men också för att undvika att kulturen vänds mot dem. Kultur kan vara farlig, väcka människor eller söva dem, mana till uppror eller fostra till lydnad. Kultur är varken ont eller gott i sig själv, men kan användas som ett medel till det ena eller det andra.

Den svenska kulturen är dock inte särskilt farlig. Landets kulturutövare är tämjda av diverse institut och stipendiefonder som de villigt lyder för snöd vinnings skull. Svenska kulturarbetare hoppar om makten säger hoppa, sätter upp normkritiska skådespel, komponerar antirasistisk musik, dansar feministiska danser och gör HBTQ-film om det är vad som krävs. Ytterst få svenska kulturutövare klarar av att försörja sig själva, utan statlig stöd. Därför görs de filmer, installationer och utställningar som makten anser ger uttryck för statens värdegrund. Alla som någonsin sökt pengar via något kulturinstitut känner till vilka kriterier som ska uppfyllas – signalord som antirasism, normkritik, mångkultur, religionsdialog och feminism för att nämna några är obligatoriska för monetär utdelning.

Jag vågar påstå att den svenska kulturen är ytterst politiserad. Kulturen betraktas som ett medel till målet att omdana samhället och skapa goda medborgare – och det är regeringens idé om det goda samhället och den goda medborgaren som förmedlas i utställningar, uppbyggliga filmer och teaterföreställningar som turnerar i skolor runt om i landet. Den svenska kulturen har varit bidragsberoende i decennier – men jag menar att den blivit ännu mer styrd med Alice Bah Kuhnke som kulturminister. På punkt efter punkt har hon genomfört den kulturpolitik som Miljöpartiet formulerar i sitt dokument ”Kultur – det fjärde välfärdsområdet”.

”Kultur – det fjärde välfärdsområdet” drar upp linjerna för en ambitiös kulturpolitik med betoning på ”politik” snarare än på ”kultur”. I tolv punkter med namn som ”intersektionalitet” och ”internationalisering” drivs tesen att kultur är ett medel – till demokrati, omställning av samhället och inkludering, bara för att nämna något – snarare än ett mål. Det fylliga dokumentet är späckat med begrepp som ”mångfald” och ”mångkultur” och, utan närmare förklaring slås det fast att ”kulturpolitik först och främst är maktdelning”. Vidare hävdar miljöpartiet att kultur ”i grunden handlar om att uppfylla konventionen om de mänskliga rättigheterna”.

Miljöpartiets kulturpolitiska manifest har goda intentioner och flera sympatiska inslag – vem gillar inte demokrati och inkludering? Den paternalistiska, för att inte säga totalitära, ton som präglar dokumentet väcker dock obehag hos mig. Reduceringen av kultur som medel till diverse behjärtansvärda mål är beklämmande. Kulturarvet, våra kulturinstitutioner och myndigheter inom kulturområdet reduceras till verktyg för att omdana samhället och förändra medborgarnas värderingar. Detta gäller som bekant landets muséer men även andra kulturinstitutioner. Intersektionalitet och mångfald ska genomsyra all kulturverksamhet i landet.

Den hårt styrda kulturen rimmar illa med regeringens programförklaring: ”Kulturpolitik handlar om att främja ett levande och oberoende kulturliv. Området omfattar kulturskaparnas villkor och människors tillgång till kultur i alla dess former samt hur kulturarvet ska bevaras, användas och utvecklas”, (regeringen.se). Jag delar regeringens uppfattning att kulturlivet bär vara oberoende – men den politik vår regering för främjar inte oberoende. Tvärtom görs kulturutövarna beroende av maktens välvilja för sin överlevnads skull.

Jag vill påstå att kulturpolitiken – vid sidan av migrations och integrationspolitik – är det viktigaste slagfältet just nu. Där positionerar sig politiker och opinionsbildare i en rad frågor som rör exempelvis nationalism, rasism, demokrati, yttrandefrihet, public service, censur, vårt förhållande till kulturarvet och så vidare. Trots det uppvisar inte särskilt många politiker något större intresse för kulturpolitik. Vad vill de egentligen? Vilken kulturpolitik vill våra olika politiska partier egentligen driva?

De flesta vill nog ha en kultur som är så fri från politisk styrning som möjligt. Därför anser jag att alla bidrag till kulturutövare borde slopas. Sänk istället skatten för kulturarbetare – enligt modell från Irland. Så kan fler författare, konstnärer och musiker leva på sitt eget arbete, utan att vara tvingade att uppfylla diverse kriterier för att få bidrag. Jag tror att skapande mår bäst i frihet, utan att behöva ta hänsyn till diverse perspektiv och idéer om representation. Kulturen ska inte gå maktens ärende. Kultur ska tänka fritt och stort och på sina egna villkor.

Däremot finns det ett gemensamt intresse av att våra viktiga kulturinstitutioner lever och kan uppfylla sina uppgifter. Dramaten, Operan och våra museer bör ges medel så att de kan uppfylla sina uppdrag. Likaså är det av stor vikt att göra kultur tillgänglig för barn och ungdomar, genom bibliotek och kulturskolor. Människor utvecklas genom att möta och utöva kultur. Vuxna människor finner också tillfredställelse i att både konsumera och utöva kultur – men det är ingen rättighet att arbeta heltid med kultur. Om tillräckligt många människor vill köpa din bok eller se på en föreställning, utmärkt, men om ditt skapande mest intresserar dig själv så får du försörja dig på något annat sätt. Med skattelättnader för kulturarbetare hade fler kunnat försörja sig på det egna skapandet. Det tror jag skulle vara bra för kulturen.

 

Ann Heberlein 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se