Slow Culture: Centerpartiet – 100 år av otrohet

  • Söndag 11 Nov 2018 2018-11-11
E-post 900

Till de inom Moderaterna som just nu tvivlar på samarbetet med Centerpartiet och huruvida den så kallade Alliansen överhuvudtaget har ett existensberättigande brukar Ulf Kristersson säga följande: ”Moderata väljare måste se Alliansen som ett äktenskap. Det kan finnas goda och dåliga dagar; det kan finnas splittringar och olika viljor, men i slutänden håller man ut och står på samma sida.”

Detta låter förvisso hedervärt. I alla äktenskap finns det emellanåt problem. Man har olika syn på städningens intensitet, hur barnen skall uppfostras, hur ekonomin skall skötas och vad man skall göra på semestern. Sådana problem måste man kunna lösa inom ramen för det äkta ståndet. Men vad gör man om ens partner oupphörligt går i säng med grannen, ens chef eller den där tjusige Stefan nere i charken på Konsum? Och om ens partner dessutom konsekvent har hållit på med detta i 100 år?

Då blir det värre. Den äkta man som accepterar att hans hustru beter sig på ett sådant sätt sätter definitivt sitt rykte på spel. Han riskerar att inte länge betraktas som en ansvarsfull förebild, utan snarast som en tragisk eller löjeväckande hanrej (en så kallad ”cuck”, som ungdomen plägar säga nuförtiden). Och detta är exakt den situation som Ulf Kristersson verkar ha hamnat i.

Det hade ju varit så lätt. En majoritet av de svenska väljarna visade den 9 september i år att de inte längre ville ha en rödgrön regering. Upplägget var klart. Ulf Kristersson borde som ledare för det största borgerliga partiet kunnat ha utropat sig som Sveriges nye statsminister redan på valnatten. Med ett passivt stöd från Sverigedemokraterna hade man kunnat ta makten direkt. Det hade räckt med att Alliansen givit SD ett köttben med ett löfte om en striktare invandringspolitik, så hade en ny regering kunnat träda till och en ny budget fått kammarens stöd.

Men så blev det inte. Genom Centerpartiets och dess ledare Annie Lööfs halsstarrighet har Sverige hamnat i en regeringskris. På grund av sitt motstånd mot Sverigedemokraterna vägrar Centern att sitta i en regering som inte får stöd ”över blockgränserna”. Annie Lööf har med andra ord givit Alliansens huvudfiende, Socialdemokraterna, ett veto över hur en ny regering skall se ut. I nuläget ser det snarast ut som om Centern är mer böjd att acceptera ytterligare fyra år av socialistiskt styre än – låt oss säga – en minoritetsregering bestående av Alliansbröderna Moderaterna och Kristdemokraterna.

Moderaternas åberopande av det heliga Allianssamarbetet ter sig närmast tragiskt när man jämför med Centerns instrumentella vårdslöshet till samma politisk-tekniska inrättning. För Centern gäller endast en maximering av egenintresset, som i detta fall handlar om att undvika att Sverigedemokraterna ens tillåts stödja en ny regering indirekt, genom att de i en omröstning om en ny Alliansregering skulle lägga ned sina röster. För Centern har detta till och med blivit viktigare än att den egna politiken får genomslag.

Detta förräderi gentemot den icke-socialistiska saken borde dock inte komma helt som en överraskning för övriga borgerliga partier. Detta är inte första gången som Centern förråder borgerligheten i lägen där makten tycks helt säker.

1928, under det så kallade Kosackvalet, hade borgerligheten tagit greppet över det svenska statsrodret. Med en stabil borgerlig majoritet öppnades plötsligt perspektivet att för lång tid kunna hålla socialisterna borta från regeringsmakten. Men redan 1932 bröt Centern den borgerliga Alliansen och släppte fram socialdemokraterna till makten mot löften om högre pris på smör och en tidigareläggning av jordbruksregleringen.

Samma typ av otrohet begick Centern på 50-talet, när borgerligheten hade gått fram starkt efter krigsåren. Istället för att bilda regering under Ohlins Folkparti, som var den tidens ledande icke-socialistiska parti, ingick man i en koalitionsregering med Socialdemokraterna som varade mellan 1951moch 1957 och inte upplöstes förrän motsättningar började uppstå vad gällde pensionsfrågan.

I nyare tid kan man erinra sig hur Centern bröt det borgerliga samarbetet genom en uppgörelse med Socialdemokraterna, 1981, i samband med den så kallade ”Underbara natten”; eller det djupgående samarbete som partiledaren Olof Johansson hade med vänstern under hela sin tid som partiledare under början av 90-talet.

Och nu är det alltså dags igen. Under de hundra år som vi haft en borgerlighet som försökt att hålla vänstern borta från makten har Centerpartiet krupit i säng med fienden inte mindre än fem gånger – och nu är den sjätte på väg. Den trofasthet som Ulf Kristersson uppvisat gentemot sin Allianspartner är bara beundransvärd till en viss gräns. Passeras denna uppväcker den bara förakt – eller än värre: löje.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se