Slow Culture: Joseph Schumpeter och hotet som kom in från sidan

  • Söndag 4 Nov 2018 2018-11-04
E-post 1058

Den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter, som föddes 1883 i staden Triesch i Mähren i dåvarande Dubbelmonarkin och avled i USA, 1950, brukar emellanåt ses som en av det senaste århundradets viktigaste ekonomiska teoretiker, och han utnämndes också av den brittiska tidskriften The Economist till ”the economist for the 21st century”, när de lanserade sin speciella ekonomikolumn, 2009. Även i den svenska debatten brukar Schumpeter emellanåt lyftas fram, kanske framför allt i entreprenören och opinionsbildaren Henrik Jönssons föreläsningar på Youtube.

Schumpeter är kanske mest känd för den bredare allmänheten genom sitt begrepp om ”kreativ” eller ”skapande förstörelse” eller ”schöpferichen Zerstörung”, som termen lyder på tyska. Begreppet introducerades mitt under brinnande krig, 1942, i boken ”Kapitalismus, Sozialismus und Demokratie” – Schumpeter var då verksam som professor i ekonomi vid universitetet i Harvard, en post som han innehaft sedan 1932.

Skapande förstörelse är en systematiserad teori om de förändringsprocesser som dras igång i kölvattnet på teknologiska eller ekonomiska innovationer. Den ekonomiska utvecklingen kännetecknas av innovationer och landvinningar; dessa förändringar kan ske stegvist (”inkrementellt”) eller plötsligt och omvälvande (”radikalt”). Den förändring som Schumpeter särskilt intresserade sig för var den radikala som bryter ned befintliga strukturer, vilket är nödvändigt för att innovationer skall kunna få utrymme nog att utvecklas. Det här är en naturlig och nödvändig process som upprepats många gånger i historien.

Om man vill hitta några belysande exempel på processer av skapande förstörelse är den informationstekniska sektorn särskilt tacksam att titta på. Boktryckarkonsten slår exempelvis undan benen för alla de kloster som sysslar med att kopiera skrifter för hand. Här går ett helt konsthantverk under, men i gengäld uppstår en helt ny industri som omfattar mångdubbelt fler människor och som leder till en explosion av det antal boktitlar och kopior av varje titel som kan ges ut. Samma sak kan man se när det gäller förhållandet mellan vanliga brev och faxmaskiner, faxmaskiner och e-mail, skivindustrin och streamade tjänster, och så vidare. Inom transportsektorn är likaledes processerna tydliga; effektiviseringen och demokratiseringen av transporter när hästburna fordon ersätts av motordrivna; eller när den interkontinentala passagerartransporten till sjöss ersätts av flygplan är exempel på hur hela etablerade system tillintetgörs och ersätts av andra, som inte bara substituerar verksamheter, utan öppnar för en helt ny värld.

Även Karl Marx och Friedrich Engels hade uppmärksammat hur tekniska innovationer kunde påverka samhällslivet, men inom ramen för deras endimensionella syn på teknik som enbart en fråga om att minska kostnaderna för kapitalägarna och möjligheten att friställa arbetstagare, missade de att landvinningar kan orsaka en expansion av det ekonomiska livet som leder till ökad kapitaltillväxt, fler personer i sysselsättning och högre löner på en och samma gång. Skillnaden mellan Marx och Schumpeter är att den senare inte ser resultat av innovationerna som ett nollsummespel.

Om Marx menade att det var stora kollektiva entiteter – ”proletärer” och ”kapitalister” – som driver utvecklingen framåt, framstår Schumpeter här närmast som en klassisk hegelian där den enskilde entreprenören (”der Unternehmer”) utgör en motsvarighet till Hegels ”welthistorische Individuen”. Det är entreprenören som står för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen i kapitalistiska samhällen, och på så vis skiljer Schumpeter även ut sig från den klassiska nationalekonomin och dess betonande av ”marknaden” (det vill säga konsumenterna) och dess underliggande behov som den drivkraften bakom ekonomisk utveckling.

Schumpeter själv levde ett tämligen händelserikt liv och framvisade på det personliga planet ett temperament som man vanligtvis inte brukar förbinda med ekonomiska teoretiker. I sin dagbok skriver han att han som ung hade tre målsättningar i sitt liv: att bli världens störste ekonom, Österrikes främste ryttare och Wiens bäste älskare. Han tillägger att han tyvärr bara lyckades med två av sina målsättningar, eftersom det fanns så många utmärkta ryttare i den gamla Dubbelmonarkin.

Han är också en av de få ekonomer som i modern tid har utkämpat en riktig duell av klassiskt snitt med värja. Vid 26 års ålder tjänstgjorde han som lektor vid Wiens universitet och hade gett sina studenter en omfattade skrivningsuppgift som fordrade stora mängder litteratur. Universitetsbibliotekarien vägrade lämna ut alla dessa böcker till hemlån. Schumpeter gick då ned och skällde ut honom å studenternas vägnar, varvid bibliotekarieren svarade med att ”kräva upprättelse” (som det heter). Schumpeter vann dock gryningsduellen; bibliotekarieren förlorade en liten bit av sin axel; och precis som brukar vara fallet vid de flesta dueller där båda parter överlever, så blev männen mycket goda vänner efteråt (och studenterna fick tillåtelse att låna hem sina böcker).

Till skillnad från de flesta andra ekonomer hade han också en omfattande erfarenhet av ekonomi i praktiken och inte bara från abstrakta kalkyler på rutade papper. Han fungerade bland annat under en period under mellankrigstiden som Österrikes finansminister; han var även verksam under några år som börsmäklare och tjänade därvidlag ihop en ansenlig förmögenhet, som dock utplånades under den stora börskraschen på 20-talet.

En återkommande tankegång hos Schumpeter – kanske inspirerad av sina personliga erfarenheter – är att ekonomiska processer i synnerhet och samhällsutvecklingen i allmänhet styrs av cykliska processer. Även det kapitalistiska system och de västerländska demokratier som för oss idag ter sig som närmast orubbliga storheter bär fröet till sin egen undergång inom sig. I ”Kapitalismus, Sozialismus und Demokratie” är han böjd att ge Marx rätt, men inte på det sätt som denne kanske skulle tro. Någon världsrevolution kommer aldrig att inträffa; om kapitalismen och demokratierna går under kommer det inte ske med en smäll, utan genom ett mjukt fall, där fundamenten vittrar från grunden.

Här pekas universiteten och den högre utbildningen ut som den kanske största faran för våra samhällen. Detta kan ju låta paradoxalt. Borde inte hög utbildning hos breda lager av befolkningen garantera både ett demokratiskt sinnelag och ett stort antal presumtiva entreprenörer som kan säkerställa framtida innovationer och en fortsatt skapande förstörelse? Inte nödvändigtvis. En konsekvens av ökat välstånd är givetvis att universitet och högskolor expanderar, men den stora mängd personer som körs igenom utbildningssystemet behövs inte nödvändigtvis för att garantera systemets livskraft.

Universiteten kommer i allt högre grad producera personer, framför allt inom humaniora och samhällsvetenskap, som egentligen inte behövs. Men på grund av den mänskliga naturen kommer dessa skaror att ge sig själva ett slags pseudo-mening med sina liv. De kommer att se sig själva som ”kritiker” av den rådande samhällsordningen; de kommer peka på ”faror” och ”orättvisor” med kapitalism eller liberal demokrati. De kommer att se sig som ”de svagas” beskyddare. I sinom tid kommer de att sugas upp av statsförvaltning, media och utbildningssystemet självt, där de inte avlönas av någon marknad, utan av de enorma offentliga medel som näringsliv och hårt arbetande människor inom produktiva sektorer ställt till förfogande.

Väl etablerad kommer denna nya klass av ”kritiker” inträda i rollen som aktivister, där uppgiften att förvalta successivt kommer att bytas ut mot det nya imperativet om att förändra. Men dessa förändringar leder inte till något skapande eller kreativt, utan till en förlamning av den kapitalism där innovationer frambringas och ett förtvinande av det demokratiska system där nya idéer kan formuleras – och allt under paroller av att ”skydda”, ”hjälpa” och ”underlätta”. Och processen är när den väl kommit igång omöjlig att hejda. Man kommer hela tiden att hitta nya grupper – inom eller utom landet – som måste hjälpas, skyddas eller stärkas, vilket bara kan ske med ständigt nya lagar, regler och förbud.

Det utbildningsväsende som är det utvecklade samhällets yppersta frukt, bär således på fröet till detta samhälles egen undergång. Dessa tankegångar som Schumpeter gav uttryck för 1942, ser på ett obehagligt sätt ut att bekräftas av den utveckling vi ser på många håll i den utvecklade delen av världen idag. Ett fungerande ekonomiskt liv och det fria samtalet hotas inte så mycket av stöveltrampande arméer eller vildögda revolutionärer som vill störta våra samhällen i grus och aska. Hotet kommer från ytterst fredliga människor med mycket höga tankar om sig själva och sin självutnämnda roll som de utsattas försvarare. Det handlar om krafter som med ett leende på läpparna och huvudet på sned vill vår undergång och mot sådant står vi tyvärr ofta försvarslösa.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se