Slow Culture: Regeringsbildningen – ett “Mexican standoff”

  • Söndag 18 Nov 2018 2018-11-18
E-post 266

I dag har det gått 70 dagar sedan det svenska riksdagsvalet och fortfarande har vi ingen regering. Inte heller tycks det finnas några omedelbara tecken på att en sådan är i färd att bildas. Situationen liknar för närvarande det som inom spelteorin brukar gå under beteckningen ”A Mexican standoff”. Man kan tänka sig en situation där tre mexikanska gangstrar, tillhörande varsin kartell, håller varandra i schack genom att hota varandra med skjutvapen. Det handlar alltså om en situation där det inte finns någon lösning på dilemmat.

Spelteorins definition av ett Mexican standoff kan kokas ned till följande: en konfrontation mellan tre eller fler kontrahenter där det inte finns någon strategi som medger att en part enskilt kan uppnå seger. Resultatet är att den strategiska spänning som råder mellan parterna fryses och bibehålls till dess att en yttre faktor kan ingripa i skeendet och rubba balansen. I fallet med de mexikanska banditerna skulle alltså dilemmat lösas genom att en fjärde part kastar in en handgranat mitt i sällskapet.

När svenska folket vaknade på morgonen på måndagen den 10 september såg det ut som om det bara handlade om tre parter som höll varandra på kornet: de rödgröna, Alliansen och Sverigedemokraterna, men vad talmansrundorna har lett till är inte en upplösning av detta läge, utan snarare ytterligare en komplicering, där vi nu har inte mindre än fyra parter med pistolerna riktade mot varandra, efter att Centern och Liberalerna de facto har brutit sig ur Alliansen och nu fungerar som en fjärde spelare.

Den yttre faktor som skulle kunna bryta dödläget tycks heller inte vara för handen. Talmannen har inte den konstitutionella makt att han skulle kunna tvinga på parterna en lösning, och inte heller en statskupp, motsvarande den som genomfördes av Gustav III, 1772, och där det parlamentariska dödläget mycket effektivt löstes genom ett återinförande av det kungliga enväldet, tycks vara omedelbart föreliggande.

En annan lösning är givetvis att en eller fler parter helt enkelt genomgår en metamorfos och därigenom uppgår i någon av de andra. Man skulle därvidlag kunna tänka sig att Centerpartiet plötsligt kommer ut ur den borgerliga puppan som ett fullfjädrat vänsterparti – och därvidlag säkrar majoriteten åt de rödgröna i kammaren med ett mandat; eller att Centern och Liberalerna plötsligt skulle acceptera att Sverigedemokraterna är ett borgerligt parti och därför kan fungera som ett passivt stöd för en ny regering bestående av Allianspartierna. På så vis hyfsar man ekvationen så att den bara består av två led – och då fungerar det givetvis med en enkel majoritet för endera sidan.

En yttre faktor som skulle kunna spela handgranatens roll i lösandet av det mexikanska dilemmat är givetvis också ett extraval. Problemet med detta är dock, vilket de senaste opinionsundersökningarna pekar på, att valresultatet från den 9 september i princip upprepas, varvid vi står inför exakt samma parlamentariska situation som tidigare – och där förändringarna bara äger rum på marginalen.

Det som skulle kunna bryta dödläget är då om dessa marginella förändringar är så pass stora att ett eller fler partier inte når upp till fyraprocentsspärren. För närvarande är det två partier som ligger i farozonen för att kunna åka ur riksdagen. Det handlar här om Liberalerna och Miljöpartiet, som båda ligger strax över fyra procent i den senaste Sifo-undersökningen.

Om liberalerna skulle hamna utanför riksdagen skulle detta betyda att den ickesocialistiska sidan skulle vederfaras ett kännbart tapp och att sannolikheten är stor att Stefan Löfven kan återinträda som statsminister med flygande fanor och klingande spel. Skulle däremot både Liberalerna och Miljöpartiet åka ut – och de övriga partierna får de resultat som Sifo ger vid handen – skulle den intressanta situationen uppstå att det som emellanåt brukar betecknas som ”det konservativa blocket”, det vill säga Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, tillsammans skulle förfoga över en majoritet av kammarens mandat.

Men än så länge är det långt fram till ett extra val. Det återstår fortfarande tre omröstningar i riksdagen innan talmannen, tvingad av den svenska grundlagen, måste utlysa ett nyval. Och tar sonderingarna mellan omröstningarna ta lika lång tid som de förra är vi en bra bit in i nästa år innan detta kan komma ifråga.

Och är egentligen 70 dagar utan regering en så värst lång tid? Ja, för svenska förhållanden är det givetvis det. Men vi har fortfarande långt kvar till de verkliga rekorden. Det tog belgarna 541 dagar att bilda regering efter valet 2010; 535 dagar behövde kambodjanerna på sig att göra samma sak. Efter valet i Irak, 2010, tog det 290 dagar att bilda en regering; och i Nordirland har fortfarande ingen regering trätt till efter ett val som hölls den 1 mars, 1917.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se