Socialdemokraterna är på väg att göra en “Corbyn” genom konflikterna i SSU

  • Fredag 9 Nov 2018 2018-11-09
E-post 675

SSU-konflikten i Skåne handlar inte bara om kampen mellan två eller fler grupperingar. Ytterst bottnar konflikten i en lång historia som tar sin början 1987 och via en rad med händelser och olyckliga beslut eller otillräckliga konsekvensanalyser som fått arbetarrörelsen att ha sårat sig självt dödligt.

Arbetarrörelsens stora problem började 1987. När kollektivanslutningen av LO-medlemmar upphörde klipptes Socialdemokraternas band till arbetarnas berättelser av. Arbetarrörelsens styrka, att LO-medlemmarna tog med sina vardagsberättelser in i partiet, kapades över natt även om det tog några år innan effekterna märktes av . Samtidigt med detta uppstod ett vakuum. Om inte partiet fick vardagsberättelser sig till livs som de skulle göra politik av skapades en kultur av att partiet, i detta fall inledningsvis främst SSU, att formulera sina berättelser. Utan att lyssna först på arbetarrörelsen. Socialdemokraterna kapade banden med sin historia när de slutade lyssna och började prata desto mer. För flera decennier sedan. Samtidigt med medlemstappet – Socialdemokraterna gick från över en miljon medlemmar till 120 000 på bara ett par år – var stadgarna intakta.

Med intakta stadgar, avsedda för en avsevärt mycket större organisation, blev partiet ett lätt offer för makthungriga postmodernister. Ett stort parti är beroende av komplexa beslutsprocesser och om ett fåtal kan behärska stadgarna i tillräckligt stor omfattning kan de med små medel få stort inflytande.

Bara några år senare inträffade något annat. Murens fall. Inte bara Berlinmuren som klöv en stad i två delar utan hela järnridåns fall när Sovjetunionen och sedemera stora delar av Östeuropas kommunistiska hegemoni imploderade i ekonomiskt kaos. Historiskt hade socialdemokraterna fram tills des på olika sätt infiltrerats av Sovjettrogna marxister och kommunister men nu imploderade denna kraft i en spiral av ekonomiskt kaos. Den gard som funnits togs ner – alla trodde likt Chamberlein på ”Peace in our time”. Den vaksamhet mot entrister, individer som vill kapa organisationer eller maktplattformar för andra syfte, försvann.

Med utebliven rekryteringsbas i form av LO var partiet tvunget att kompensera sig. Lösningen kom att bli SSU, Ungdomsförbundet. Ungdomsförbundet som plantskola för framtidens ledare. Framtidens ledare som skulle komma att formas på Bommersvik.

Men inte heller SSU var vaccinerat från förändringar.  När slutligen det forna Jugoslavien löstes upp i ett blodigt inbördeskrig tog Sverige emot en stor våg flyktingar som kom att stanna. Dessa, och kanske framför allt barnen, rekryterades in i SSU. Med dessa följde de etnokulturella konflikterna och ett nytt klassbegrepp. Det etnokulturella. Rasismen mellan grupper som tidigare inte funnits i nämnvärd skara i Sverige. För bosnienserber, kroater och makedonier var inte klasskamp det svenska arbetare definierar den som. För dessa etnoreligiösa grupper är det kampen mellan olika etnoreligiösa grupper och nationaliteter som är liktydigt med klasskamp. Det vi annars kallar för rasism. Sverige hade redan en stor diaspora av bergsturkar, kurder, och turkar som var i konflikt med varandra av de skälen. Allt konflikter som inte lämnade personerna som tog sig hit bara för att de kom att passera den svenska gränsen in i det svenska välfärdssamhället.

Det är ingen slump att till exempel Sultan Kayhan återfinns i riksdagen idag på Socialdemokraternas stockholmsbänk. Kayhan har drivit opinon mot att erkänna det armeniska folkmordet och har återfunnits i samma kontext som de Grå Vargarna, en turkisk fascistisk etnoreligiös terrororganisation.

Det var sedan ingen ovanlighet att bödel och offer, bosnienserb och till exempel kroat, kunde stöta på varandra i samma väntrum på Försäkringskassan under dessa år. Men deras barn kom att rekryteras in i samma parti.

Detta skapade en grogrund och kultur för identitetspolitiken och de konflikter som idag sliter sönder dels SSU, dels moderpartiet.

Konflikten i SSU Skåne är dels en konflikt på den gamla klassiska höger – vänsterskalan men som nu fått en etnokulturell komponent som skär in i allt fler förbunds- och partidistrikt.  Den gruppering av radikala islamister som idag dominerar SSU:s Skånedistrikts ledning är allierade med ”högerfalangen” i distriktet som annars är ett klassiskt vänsterdistrikt. Känd även inom moderpartiet för sin radikalism. Denna islamism har sin grund i Ahmadiyya, en liten minoritet av muslimer som inte helt erkänns som muslimer inom sunni- respektive shiaislam. Den har kommit att alliera sig med högerfalangen som vann makten efter många års vänsterdominans i Skåndedistriktet.

Fakta Ahmadiyya

Ahmadiyya är en gren inom islam som etablerades på 1800-talet i Punjab, Indien. Grundaren gjorde anspråk på att vara den utlovade Mahdi och Messias, som samtliga världsreligioner har väntat på.

Gruppen ser sig själv som en reformrörelse av islam, dock hävdar de att de inte tillfört någon ny lära utan följer den ursprungliga läran som den siste lagbärande profeten, Mohammed, lärde ut.

Majoriteten av övriga muslimer har inte accepterat anspråket utan väntar fortfarande på att den utlovade Mahdi och Messias skall komma. Ahmadiyya delas in i två huvudinriktningar: Ahmadiyya Muslim Jamaat och Ahmadiyya Anjuman Ishaat-i-Islam Lahore, som representerar en liten del av alla Ahmadiyya-muslimer.

Efter dess grundares död så har ena inriktningen letts av kalifer. Den nuvarande kalifen är Hans Helighet Mirza Masroor Ahmad, som valdes i april 2003. Hans officiella titel är Khalifatul Masih V och han har sitt säte i London. Den andra inriktningen utser en emir.

Idag har rörelsen drygt 10 miljoner anhängare världen över

I övriga partiet är däremot den religiösa falang som ligger närmast Muslimska Brödraskapet dominerande bland muslimer. Som till exempel SSU i Stockholms stad eller hela den andra sidoorganisationen Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. SSU Stockholm har bland annat anlitat Rashid Musa, av MUCF konstaterat delar idéer med just Brödraksapet, för föreläsningar i separatism för rasifierade. Även moder partiet domineras i de delar muslimer organiserat sig av Brödraskapet. Även Malmö. Dessa grupper driver en medveten identitetspolitik med etnoreligiös logik som kommit att tränga undan den klassiska arbetarklasskampen. Denna sunnimuslimska gruppering har även starkast band in i Socialdemokrater för Tro Solidaritet samt in i den akademiska sfären närmast representerad av Mattias Gardell, professor vid Uppsala Universitet, och Ulf Bjereld, ordförande för nämnden för samhällskunskap och humaniora vid Vetenskapsrådet men även regeringens tidigare utredare av stödet till trossamfunden.

Tydligaste tecknen på att den den klassiska arbetarklasskampen är undanträngd är hur Aftonbladets Ledarsida utvecklats. Anders Lindberg, dagens chefredaktör för ledarredaktionen, är i allra högsta grad en samtida produkt av SSU:s utveckling sedan början på 1990-talet och även om han inte är ansvarig så är han idag lika mycket en produkt och symbol som en viktig aktör för denna utveckling. Aftonbladets Ledarredaktion har beteckningen oberoende socialdemokratisk men skulle lika gärna kunna ha benämningen identitetspolitisk. 

Ledartexterna är mindre av klassisk och traditionell arbetarklassmoral och arbetarklassfrågor, mer att driver Aftonbladet idag opinion för frågor som ligger identitetspolitiken närmare. Det apologetiska förhållningssättet till antisemitism är tydligast – en ren effekt av att de grupper som anlänt från Mellanöstern och Balkan sedan mitten på 1990-talet tagit antisemitismen med sig in i partiet. Något som varit förankrat i partiledningen i form av Pierre Schori och andra i hans närhet som i sig var lärjungar till bland annat Carl Henrik Grenholms idévärld under studentrevolten.

Även om Aftonbladets Ledarsida ännu inte utvecklats till att vara öppet antisemitiskt är den apologetisk i fråga om rasism och antisemitism. Den ser bort från den antisemitism som följt med samhällsutvecklingen sedan 1987-1994 och den tar aldrig tydligt avstånd från vare sig hederskultur eller den rasism som följer i en migrantström mellan olika etnokulturella grupper. Förutom i fallet med de grupper som står Muslimska Brödraskapet nära där de återkommande tar de senares parti. Som för den sfär som går under begreppet “Ibn Rushd”-sfären efter namnet på bildningsförbundet.

Allt går att spåra till bland annat Bommersvik, SSU:s kursgård. På Bommersvik är Anders Lindberg och hans företrädare Karin Pettersson väl sedda föreläsare och i elevförteckningarna återfinns bland annat Omar Mustafa, Ibn Rushd blivande före detta förbundsrektor och som vid sidan av Rashid Musa är de tydligaste företrädarna för en muslimsk tolkning som ligger nära den rörelse som kallas för Muslimska Brödraskapet. Såväl Musa som Mustafa har i många år arrangerat de Muslimska Familjedagarna och en snabb genomgång av de inbjudna föreläsarna ger en tydlig indikation var de står i förhållande till till exempel hederskultur, Ahmadiyya-islam och andra religiösa grupperingar som judar.

Det som sker i SSU sker även i partiet. Partiet håller, mer eller mindre frivilligt, på att göra en ”Corbyn”. Labour i England går nu allt mer mot att bli ett postmarxistiskt identitetspolitiskt vänsterparti. De byter ut sina medlemmar men behåller den yttre fasaden. Det är ingen slump att Jeremy Corbyn återfunnits i antisemitiska sammanhang så sent som 2015. Det är inte heller en slump att många ur SSU:s vänsterfalang hyllar just Jeremy Corbyn och ser bort från hans antisemitiska kopplingar.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se