Starship Troopers – show down i yttre rymden

  • Söndag 25 Nov 2018 2018-11-25
E-post 435

Den drygt tjugo år gamla Science Fiction-filmen Starship Troopers (1997) tycks ha en tendens att dela upp sin publik i två tydliga läger: de som fullkomligt avskyr den och de som aldrig kan få nog – och ser om den flera gånger. När den kom blev den knappast någon större succé. Den låg som bäst på plats 25 på den amerikanska box office-listan det år den hade premiär (för övrigt samtidigt som James Camerons film ”Titanic” gjorde ett exempellöst segertåg över världens alla biografer). 

Emellertid har filmen haft en märklig förmåga att tala till ständigt nya årsklasser av tittare; den har fått en veritabel kultstatus och idag ordnas årligen flera konvent – framför allt i USA – där filmens fans träffas för att diskutera, lyssna till föredrag och utbyta memorabilia. Starship Troopers fungerar åtminstone i min umgängeskrets som lite av ett schibbolet – vi som gillar den vet att vi tillhör ett litet utvalt brödraskap som höjer sig över profanum vulgus. Lite märkligt för en film som handlar om ett interplanetariskt rymdkrig mellan människor och insekter någon gång under det 23:e århundradet. 

Hur blev det nu så? När filmen kom blev den närmast universellt nedsablad av alla kritiker. Det var Washington Posts recension som satte tonen: filmen var en hyllning till fascismen. Detta omdöme spreds sedan till de europeiska filmkritikerna som då, i lika hög grad som nu, inte ville skilja ut sig från mängden – och i princip bara vågar publicera omarbetningar av de recensioner som redan offentliggjorts i husorgan som New York Times och The Guardian: filmen karakteriserades mer eller mindre som en två timmar lång fascistisk modeuppvisning i ett slakthus. 

Hade kritikerna rätt? Är alla de som gillar denna film – och de är många – i själva verket något slags kryptofascister? Knappast. Filmen är allt annat än fascism. Om det finns ett underliggande budskap så handlar det om vilken väg de fria samhällena måste gå om de inte vill gå under i blod, laglöshet och inre söndring. Det är en film om en kämpande civilisation som klart förmå se grundvalen för sin existens med samma illusionsbefriade nykterhet som man annars bara hittar hos Cato den äldre, Niccolo Machiavelli eller Carl von Clausewitz.

Fascistanklagelserna bygger på en rad missuppfattningar hos många betraktare som har lagt sig som skikten på en lök runt filmen. Starship Troopers är en film av den holländske regissören Paul Verhoeven, som bygger på en roman med samma namn av den amerikanske science fictionförfattaren Robert Heinlein från 1959. Verhoeven är en regissör med klara vänstersympatier, som innan denna film legat bakom två andra actionspäckade sci fi-dystopier, nämligen Robocop (1987) och Total Recall (1990). Han orkade enligt egen utsago aldrig läsa Heinleins bok, utan förlitade sig på sin manusförfattare Ed Neumeier (som även låg bakom manuset till Robocop). 

Neumeier såg Heinleins bok som en högerextrem apoteos av militarism och ett auktoritärt samhällsbygge och tillsammans bestämde man sig för att göra en satir över detta. Och förvisso: filmen är full med anspelningar på Leni Riefenstahls Viljans triumf och propagandistiska journalfilmer från 40-talet. Uniformer och arkitektur framstår likaledes som något slags futuristiska pastischer hämtade från Nazityskland och Mussolinis Italien. Hans önska var dessutom att inte ge några pekpinnar med sin film. I en intervju lät han som svar på frågan hur han, som vuxit upp det tyskockuperade Nederländerna kunde göra en film som på ett ytligt plan hyllade militarism och en fascistisk estetik hävda att om han hade gjort en film som helt enkelt hävdade att fascism var dåligt, så skulle detta bara bemötas med gäspningar. 

”If I tell the world that a right-wing, fascist way of doing things doesn’t work, no one will listen to me. So I’m going to make a perfect fascist world: everyone is beautiful, everything is shiny, everything has big guns and fancy ships, but it’s only good for killing fucking Bugs!”

Vad Verhoeven och Neumeier ville föra fram var det pacifistiska budskapet att krig förvandlar oss alla till fascister.

Dock lyckades Verhoeven lite för bra med sin ambition. Den respons filmen fick när den kom visade dock att detta hade gått kritikerna förbi. De såg bara utanverket och tolkade de många propagandistiska sekvenserna och de moralfilosofiska replikskiften som fördes mellan kontrahenterna som ett bejakande av fascistiska ideal. Det är faktiskt först under senare år som de satiriska dimensionerna har kunnat tas emot enligt den ursprungliga intentionen, som en kritik av ett totalitärt politiskt system – och som sådan har den fått ett förnyat intresse.

Det är emellertid inte där som filmens verkliga storhet ligger. På samma vis som kritiken missuppfattade Verhoevens och Neumeiers satirisering av totalitarismen, missuppfattade dessa båda herrar själva vad som egentligen stod i Heinleins bok. Heinlein propagerade inte på något sätt för ett fascistiskt samhällsideal – tvärt om. Och den stat som skymtar fram i filmen ”Starship Troopers” är inte heller någon replik på 40-talets diktaturer. Neumeier och Verhoeven ser närvaron av den militära komponenten i Heinleins samhälle och den mycket realistiska reflektion över våldsmonopolets betydelse för upprätthållandet av samhällskontraktet som något i sig fascistiskt, eftersom de inte gillar orden ”militär” och ”våld”. Men denna grunda analys gör att Verhoeven och Neumeier omedvetet lyfter fram de komponenter som fordras för att en i sann mening demokratisk stat skall kunna överleva i händelse av krig, inre söndring eller förfall – och detta sker när bokens troper flyttas över till film. Filmen är antifascistisk, men inte på det sätt som Verhoeven trodde.

För alla som intresserar sig för den här typen av problematik rkommenderar jag den brittiske youtubern ”Sargon av Akkad”, som på ett mycket intressant sätt bryter ned den politiska tematiken i sina beståndsdelar i podden ”The Politics of Starship Troopers”. En viktig komponent i förståelsen av såväl filmen som boken handlar om Robert Heinleins egen politiska hållning. Han var en uttalad klassisk frihetlig liberal, som likväl trodde på att ett samhälle måste använda sig av hårda nypor för att frihet och civilisation måtte bestå. Han var uttalad antikommunist och ansåg att människan på det moraliska planet måste förtjäna sin frihet och sina rättigheter genom ett stort mått av pliktmedvetenhet, ansvarstagande och personlig självuppoffring. Ingenstans hos Heinlein finner man spår av någon simpel form av rasism eller manschauvinism – han verkar ha en närmast platonsk syn på meritokrati där det är den personliga dugligheten som i varje instans bör fälla avgörandet.

Det samhälle som skisseras i ”Starship Troopers” är en världsstat som går under beteckningen Terranska Federationen. Det är en global, universell kapitalistisk rättsstat vars karaktär påminner lite om ett jättelikt USA, men med den skillnaden att där inte råder någon universell rösträtt. Staten delas in i två samhällsklasser – civilpersoner och medborgare – där bara de senare har rätt att rösta och bekläda politiska ämbeten. Tillträdet till fullt medborgarskap sker genom en frivillig, minst två år lång tjänstgöring i Federationens tjänst, där civilisten, genom fullgörandet av riskabla och fysiskt ansträngande uppdrag gör sig ”förtjänt” av medborgarskapet. Medborgarskapet är alltså inget man får till skänks, utan som man har förtjänat. 

Denna form av statsbildning har vuxit fram efter de sönderslitande krig och samhälleligt förfall, där de gamla liberala demokratierna under vår tid successivt har kollapsat i och med att de inte har förmått upprätthålla statens främsta uppgift: att upprätthålla lag och ordning. De gamla välfärdssamhällena löste upp det sociala kittet genom att allt mer fokusera på människans ”rättigheter” och allt mindre på hennes ”plikter”. Genom att upprätthållande av lag och ordning till slut började ses som något som i sig kränkande mot de mänskliga rättigheterna banades väg för ett samhälle som till slut hade tagits över av kriminella grupperingar och där till slut all rätt satt i spjutstångs ände. Samhällena vittrade till slut sönder när nya generationer ”förstörda av socialarbetare och barnpsykologer” (som det heter i boken) växer upp utan någon annan drift än egennyttan.

Reaktionen kommer till slut när en grupp veteraner från det sista stora världskriget (utkämpat mellan västvärlden och Kina) sluter sig samman för att bygga upp en fungerande stat igen. Genom fokuseringen på statens grundläggande uppgift upprätthållandet av lag och ordning, respektive säkrandet av gränserna mot yttre hot byggs ett nytt samhälle upp igen.

För att skydda staten tillåts dock bara medborgare, det vill säga den minoritet som gjort personliga uppoffringar i samhällets tjänst inträda i rollen som beslutsfattare och bärare av staten. På sant meritokratiskt manér har dock alla civilpersoner laglig rätt att ansöka om att få göra tjänst och ingen kan genom lagen förhindras att göra detta – det vill säga: medborgarskapet står öppet för alla.

Den Terranska federationen grundar sig alltså på att vissa människor frivilligt uppoffrar sig och gör sin plikt för samhället och genom detta meriterar sig för rösträtt och ämbetsutövning. I boken liksom i filmen råder krig mot en mot jorden fientligt sinnad insektliknande livsform, som gemenligen går under beteckningen ”krypen”, varvid en stor del av de frivilliga som kandiderar för att bli medborgare knyts till de militära förband (”rymdflottan” och ”mobilinfanteriet”) som behövs för att försvara jorden.

Federationen är alltså ingen fasciststat. Dess ledning tillsätts genom val och dess handlande utövas under lagen. Enbart medborgare har rösträtt, men alla har möjlighet att bli medborgare, när som helst i livet, genom att utföra en krävande tjänstgöring som kvalificerar honom eller henne till fullt medborgarskap. Den högsta ledningen för den Terranska Federationen – de så kallade ”rymdmarskalkarna” är heller inga diktatorer, utan träder avsätts vid händelse av inkompetens, vilket också sker efter ett katastrofalt nederlag mot ”krypen”. All regeringsmakt sker alltså under lag och praxis.

En annan aspekt som gör att federationen knappast ter sig som en totalitär stat är det fria informationsflöde som präglar samhället. Den propaganda som kolporteras ut handlar givetvis om att locka civilpersoner att enrollera sig i det pågående kriget, men informationen om krigsförloppet, vad gäller framgångar och bakslag sker helt öppet. Civilpersonerna är inte på något sätt ”förtryckta”; de har rätt till åsikts- och yttrandefrihet; de har rätt att bedriva ekonomisk verksamhet och kan organisera sig för att gynna sina egna intressen, de är kort sagt helt fria, med undantag för att de inte äger rösträtt eller har tillträde till politiska ämbeten – detta sista är som sagt förbehållet individer med full medborgarstatus. Allt detta kommer fram med all önskvärd tydlighet i filmen. I den Terranska federationen är staten till för medborgarna; alltså en omvändning av Mussolinis dictum om att medborgarna skulle vara till för staten.

Anledningen till att Verhoeven och Neumeier har känt sig tvingade att gestalta den Terranska federationen som en ”fasciststat” är som ”Sargon av Akkad” mycket riktigt påpekar att de förväxlar fascism med militarism och militarism med att en stat överhuvudtaget har en våldsapparat i form av en krigs- eller ordningsmakt – och vid behov använder sig av den. Federationen är i filmen inte ens expansionistisk. För att skilja de områden som kontrolleras av Jorden gentemot arraknidernas planeter har federationen inrättat en karantänzon där inga människor får vistas, just med syfte att bibehålla något slags maktbalans mellan världarna. Detta status quo bryts av en grupp ”mormonska extremister” som på rent trots av federationen försöker grunda en koloni på en av ”krypens” planeter. De blir utplånade och ”krypen” sätter igång ett anfallskrig riktat mot Jorden. Det ät då kriget bryter ut. Det handlar alltså inte om att upprätta något slags Lebensraum. Militären och våldet används helt enkelt eftersom de behövs – de är medel till ett mål, inte ett ändamål i sig.

Starship Troopers är märkligt nog en film som genom att vara en satir, som inte blev förstådd, bland annat på grund av att den missförstod sina egna bevekelsegrunder. I stället för ett varnande finger mot fascismen blev den en hyllning utopin av det fulländade borgerliga samhället, där frihet, medborgerliga dygder och plikt ingått en fulländad förening – och där det absoluta självuppoffrandet blir identiskt med det högsta egenintresset. Inte illa för en krigsfilm där astronauter slåss mot skalbaggar.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se